Den finländska ekonomins uppgång kommer antagligen att släpa efter de stora ekonomierna ute i världen. Och trots den ekonomiska uppgången väntar bistra tider för vår statsekonomi. När krisen slog till skuldsatte vi oss upp över öronen. Vi levde på lånade pengar – men vi gjorde det för att vi måste. Vi ville inte använda samma hårdföra osthyvelsmetod som under 1990-talet kris. I stället för att skära i allt ville vi bevara vår välfärd och skapa ett skydd för de svagaste. Det har vi också gjort!

Den politik vi förde i krisens kölvatten kräver nu en modig fortsättning. När uppgången börjar måste vi ta ett retroaktivt ansvar för fjolårets krispolitik. Det innebär att vi måste betala av på vår skuld – samtidigt som vi måste upprätthålla välfärden. Detta på samma gång som vi brottas med en inte helt fördelaktig åldersstruktur där efterkrigstidens stora årskullar håller på att gå i pension. För att klara detta måste vi göra inbesparingar – och höja skatter. Det gör vi för att trygga dagvård och skola, hälso-, social- och sjukvård och pensioner och åldringsvård. Saker som tas som självklara. Och som skall fortsätta vara just detta!

När vi sanerar statsekonomin måste vi föra en modig, men samtidigt selektiv politik. Vi kan inte generalisera – vi kan inte spara genom att hyvla jämnt av allt och vi kan inte höja skatter utan att samtidigt se till att vi inför vissa avdrag. På detta sätt måste vi ta hand om de svagaste i samhället! Vi får inte göra livet svårare för ensamförsörjare, för personer som lever på den minsta folkpensionen, för handikappade eller andra grupper med särskilda svårigheter. Vi har ett samhällsansvar att agera på just detta sätt – och det skall vi också göra.

Det finns flera undersökningar som visar att finländarna är beredda att betala mer för att behålla välfärden. Detta kommer antagligen att bli en realitet – med vissa modifikationer. Vi måste göra skattehöjningar med stor försiktighet och då är punktskatter ett bra vapen. Vi har redan punktskatt på exempelvis alkohol vilket motiveras ur folkhälsoperspektiv. Jag tror att vi också kunde införa nya punktskatter av andra typer, exempelvis olika miljöskatter. Utvecklingen går redan mot att beskatta utsläpp hårdare och mot att favorisera miljövänliga alternativ. Det tror jag är bra för då värnar vi samtidigt om morgondagens miljö. Men vi får inte heller vara rädda för att diskutera en justering av inkomstskatteskalan. Den fungerar som en utmärkt stabilisator – under hög- och lågkonjunkturer kan den användas som ett redskap för att minska inkomstklyftor och för att värna om vår gemensamma välfärd.

Detta viktiga arbete med att balansera statsekonomin måste börja nu – helst redan före nästa riksdagsval. Ju snabbare vi vågar vidta åtgärder för att förbättra ekonomin, desto fortare har också kommande generationer en stabil statsekonomisk grund att stå på. Därför måste vi agera just nu – med målet att ha statsekonomin i balans senast år 2015!

Ulla-Maj Wideroos