Wallin: Vi behöver EU mer än någonsin

Stefan Wallins tal i sin helhet på partistyrelsemötet 14.11 2008.

Bästa partistyrelse,

Det är första gången vi möts sedan kommunalvalet och en hel del vatten har hunnit rinna under broarna sedan dess – inte minst den senaste veckan. Långt ifrån allt av det, som just nu utgör den mediala bilden av svenska folkpartiet, har med kommunalvalet, partiets verksamhet eller politikens innehåll att skaffa. Alla har vi alla fått vår beskärda del av en offentlighet, som till största delen är lika självförvållad som den är onödig.

Till politikens vardag hör ändå både med- och motgångar. Man behöver inte ens vara partiveteran för att inse, att också sfp i olika skeden av sin historia råkat ut för bakslag, kriser, valförluster, splittring och förnedring. Likväl finns det här ettriga gänget fortfarande här, i dagspolitikens kärna och med ett – trots allt – stort folkligt, nyligen mätt stöd bland finlandssvenskarna i ryggen.

Därför är det viktigt är vi också nu, med några av varandra delvis oberoende händelser valsande i rubrikerna, vägrar gå med på generaliserande, banaliserande och framförallt felaktiga slutsatser kring vad vi är, vad vi tycker om varandra eller vad vi står för. Med både ord och handling skall vi visa, att det här 102-åriga partiet fortsättningsvis har en unik uppgift i finländsk politik – och att vi håller ihop då det gäller politikens innehåll, för Svenskfinland och Finlands bästa.

Igår gjorde vi tre utnämningar, som – alla skilt för sig och tillsammans – visar att partiet vill satsa på folk, unga, som vill satsa på politiken. Vi ser ljust på framtiden. Varför i hela friden skulle vi inte göra det?

Partistyrelse,

Analysen av kommunalvalsresultatet pågår för fullt både inom partiet centralt och i kretsarna och kommunerna. Tillbakagången från 124 000 till 120 000 röster eller 0,5 procenteheter betyder att sfp nådde 97 procent av det väljarantal vi hade i det mycket goda kommunalvalet 2004. Är det en hög eller låg siffra? Inte desto mindre vet vi att sfp tveklöst hörde till valets förlorare – och den fortsatta analysen på den punkten kommer att fortsätta under en skild paragraf på dagens dagordning.

Låt mig ändå komma med några plus och minus-reflexioner redan nu. Jag börjar med plus eftersom det finns många som inte fått den uppmärksamhet de förtjänat då de jobbat hårt i sin kommun. Kommunalvalet gick bra på många håll i Österbotten och i Åboland. Detta har tyvärr försvunnit helt i mediarappoteringen, vilket är orättvist. En långvarig partiaktivist från Vasatrakten såg på mig med stora ögon och frågade: vad “pjasar” ni riktigt där i huvudstadstidningarna, det här valet gick ju bra – i Österbotten.

Och visst ökade sfp:s röstetal i bland annat Vasa, Korsholm, Närpes, Jakobstad, Malax, Larsmo och Pedersöre. I Närpes blev framgången historisk. I Åbo stad fick sfp för första gången över 5000 röster – säg som uppföljning till riksdagsvalet 2007, som blev partiets bästa i Åboland på 20 år. Bra gick det också för Svensk Ungdom, som fick sju invalda till i Österbotten och tre till i Nyland.

Men visst: det vi vann på gungorna, några hundra röster här och där, nollades av rost i karusellerna – det vill säga förlusterna i södra Finland, särskilt huvudstadsregionen. Man frågar oss vad som gick snett – och då är det självfallet också tillåtet att försöka svara på frågan även om man inte sitter på alla svaren ännu.

Såklart vore det frestande att skylla minus 2500 röster i Helsingfors eller minus 400 röster i Esbo på viktiga kandidatbortfall. Varken Eva Biaudet, som fick 5000 röster i Helsingfors år 2004, eller Esbos röstmagnet Margareta Pietikäinen ställde nu upp. Men i verkligheten måste orsakerna såklart sökas också på ett djupare plan. De har enligt vår preliminära analys att skaffa med allt från brister i fokuseringen och profileringen, mediasynligheten, partiledningens roll, till de varierande förväntningar som ställs på sfp. Också tidsandan och demografin spelar in.

I huvudstadsregionen handlar det långt om något jag vill kalla en paradox – dem brukar vi gilla i sfp – gällande svenskans roll. Den språkliga verkligheten och vardagen varierar som känt stort på axeln Österbotten-Helsingfors. För allt flere i huvudstadsregionen betyder det svenska allt mindre – men för väldigt många fortfarande väldigt mycket. Att i denna dubbla verklighet nå fram – och framgång – med bara ett enda, språkligt relaterat budskap går inte i exempelvis denna stad. För en del skall partiet vara en här av gulröda baretter i kamp för svenskan. För andra spelar språket kanske ingen som helst roll när man hellre vill ha profil i uttryckliga sakfrågor som vägtullar, metropolpolitik, energi, invandring eller skattepolitik.

Ser man på de övriga förlustkommunerna för sfp hittar vi en klar trend: där kommunens framtid – samgång eller samarbete – i kommun- och servicestrukturens farvatten varit extra besvärlig, där förlorade sfp. Så var det speciellt om partiet dominerat tidigare – och det alltså fanns mycket att förlora. Så gick det i stora delar av Östnyland och Västnyland. Nya utbrytarlistor eller avhopp orsakade av lokal turbulens kostade oss totalt 1400 röster i Ingå, Oravais och Sibbo. Om det här hade gått att förhindra vet man egentligen bara på lokalplanet självt. Livet är ju lokalt.

I försöken att beskriva sfp.s nuläge har man pekat på en splittrad bild av vad partiet står för. Det är en helt korrekt iakttagelse – men inte unik för ett folkparti av vårt snitt och med vår roll. Jag vill hävda att debatten om sfp:s breda profil också lider av betydande historielöshet. De splittrade förväntningarna på partiet är nämligen inget nytt. Så har det alltid varit. År 1906 stred svenska vänstern och borgerskapet så stopporna stod, men lyckades i alla fall enas om en gemensan plattform. Den fick namnet svenska folkpartiet. 1917 och långt därefter gick fåran i partiet mellan dem som ville ha republik och de som ville ha monarki.

Länge var sfp:s Helsingforskrets, men också andra delar av partikroppen, delad, i facto i tre läger: det mörkblåa, moderathögern och socialliberalismen. En röst på partiet kunde gynna också “fel” läger. På 1960- och 70-talen, inte minst i Helsingfors, delade inställningen till president Kekkonen partiet så till den grad att partiet 1974 splittrades, vilket också drabbade understödet i både kommunal- och riksdagsvalen. I början av 1990-talet delades partifältet liksom hela landet itu då det gällde instllningen till Finlands medlemskap i EG, numera EU. Också detta kändes i skinnet i riksdagsvalet 1995. Och så vidare och så vidare.

Säger man att förväntningarna på sfp, liksom bilden, varierar stort handlar det alltså inte om någonting nytt!

Men: det här hindrar oss inte från att ta kommunalvalsresultatet 2008 på fullaste allvar, erkänna förluster och våra brister – och framförallt lära oss för framtiden.

På den skolbänken skall vi ändå komma ihåg grunden för vår existens. I de otaliga förväntningarnas korseld gäller fortsättningsvis att sfp aldrig kan bli grönare än de gröna, blåare än samlingspartiet, ljusrödare än socialdemokraterna, mer agrart än centern eller mer kristligt än kristdemokraterna. Främlingsfientligt blir vi aldrig! Återstår bara en fråga, en nisch där sfp har sin självklara roll, sitt ansvar och sin unika politiska marknad, både historiskt och i framtiden: att vara det svenska partiet.

På den punkten har ingen någonsin klått oss. På den punkten kommer vi aldrig att svika.

Det här hindrar inte, att vi genom lyckade kandidatnomineringar – som är a och o – i speciellt de större städerna och insynnerhet i huvudstadsregionen håller oss med folk, som elegant går över språkgränsen. Det hindrar oss heller inte från att bli både tuffare och aktivare i att profilera oss oftare i allmänpoliska sakfrågor, oavsett språk.

Inför kommunalvalet 2004 fattades beslutet om att avskaffa den obligatoriska studentsvenskan. Till skillnad från då saknade kommunalvalrörelsen denna gång en motsvarade akut, mobiliserande hotbild mot det svenska. Alla förvaltningsreformer under valperioden har visserligen innehållit en stark språkdimension, som sfp ofta ensamt lyft på bordet. Men såsom en akut fråga – typ studentsvenskan – gick de inte att materialsera denna gång. Också till detta återkommer vi i samband med utvärderingen senare idag.

Bästa partistyrelse,

Jag talade just om förvaltningsreformerna som varit. Men reformernas tid är ju ingalunda över. Ingen behöver skämmas som ännu inte riktigt fått grepp om regeringens pågående stora regionförvaltningsprojekt, det såkallade ALKU-prohejtet. Det är faktiskt betydligt större än länsreformen, som engagerade också det här partiet för drygt 10 år sedan.

En reform av regionförvaltningen är i sig oundviklig. Nuvarande regionförvaltning är ett lapptäcke, utsatt för ett starkt tryck: den fortsatta flyttningsrörelsen, en åldrande befolkning och, kanske framförallt, helt andra möjligheter till ”distansservice” gäller i dag jämfört med den tid när man skapat nuvarande myndigheter och gränser. Skotten mellan de olika myndigheterna har också blivit alltför täta, med tanke på att alla myndigheter ju ändå skall jobba för just den regionens välfärd.

Vad det konkret handlar om är att sex nuvarande myndigheter (länsstyrelserna, TE-centraler, vägdistrikt, arbetarskyddsdistrikt, miljöcentraler och miljötillståndsverk) fusioneras till två, de omtalade ELLUna och ALLUna. Samtidigt skulle antalet distrikt minska med över hälften till drygt 20.

Svenska folkpartiet har också denna gång haft ett mål framom andra: att undantag från alltför schablonmässiga lösningar skall kunna göras för att trygga servicen på svenska. Så här långt har vi lyckats t.o.m. mycket väl. I mellanrapporten från i våras upprepas detta på flera ställen och det har lyfts fram i de arbetsgrupper som jobbat sedan dess.

Men: nu skall det materialiseras i politiska beslut – och de andra regeringspartierna skall alltså upp till bevis för utfästelserna, som har sin grund i formuleringar som på sfp:s krav finns i regeringsprogrammet.

Ser man till enskilda uppgifter har den svenska utbildnings- och kulturförvaltningen på regional nivå mycket hög prioritet för sfp. Den måste hållas samman, så att den koncentreras till den ena eller den andra myndigheten, som sedan bör ha verksamhet i såväl Helsingfors och Vasa som i Åbo.

I fråga om geografiska gränser för ELLU/ALLU råder det inte något tvivel om vad som är det enda förnuftiga gällande Mellersta Österbotten. Riktningen är söderut. Det har en överväldigande majoritet av utlåtandeinstanserna ansett: de statliga, regionens näringsliv och framförallt Karleby stad.

Sfp stöder Karleby stad i dess strävanden att behålla fotfästet i sitt historiskt, kulturellt och ekonomiskt rätta sammanhang. Om den enda möjligheten för Karlebys att uppnå detta är att byta landskapsförbund, hälsas staden välkommen att fatta ett sådant beslut.

Vad gäller landskapen i allmänhet har man inom ALKU gått inför lagstadgat samarbete mellan dem, inte tvångsfusioner. Då skall detta också i det här skedet gälla alla landskap, inklusive Östra Nyland. Det vore orättvist att inte ge alla samma möjligheter att visa vad samarbetet över landskapsgränserna kan ge.

Diskussionen om placeringsorter för ELLU-/ALLU-funktionerna har också kommit igång på allvar. I fråga om Österbotten är sfp:s åsikt kristallklar: funktioner som är särskilt viktiga för den svenska befolkningen, framförallt undervisning och kultur, måste ha huvudort i Vasa – inte i Seinäjoki. Sfp sviker inte Vasa! Också gällande andra funktioner, såsom miljöförvaltningen, bör det gå att hitta en lösning där service kan fås på vardera orten oberoende av formell huvudort.

Kustens skogscentral är ett utmärkt, existerande exempel på sådan gränsöverskridande lösning som utlovats i ALKU. Så sent som igår fattade regeringen beslut om hur skogscentralernas verksamhet skall skötas då Karleby stad från och med årsskiftet går samman med Kelviå, Lochteå och Ullava kommuner.

Lösningen, som helt motsvarar sfp:s strävanden, innebär att skogscentralstillhörigheten består. Det här betyder att det nuvarande Karleby också i framtiden betjänas av Kustens skogscentral medan Södra Österbottens skogscentral fortsättningsvis kommer att betjäna de nya kommundelar som fusioneras med Karleby.

Motiveringen till regeringens beslut gjordes på språklig grund, där man eftersträvade att bibehålla den fungerande tvåspråkiga service som Kustens skogscentral har kunnat erbjuda skogsägarna i Karleby. Alternativet, där hela det fusionerade Karleby skulle ha hört till Södra Österbotten, skulle har varit dåligt ur ett språkligt perspektiv. Men inte bara detta: Lösningen i frågan om skogscentralerna är fingervisande för framtiden då vi reformerar regionförvaltningen.

Alltså: Vi i sfp vill se flera beslut av det här slaget där man beaktar den språkliga verkligheten och utformar besluten med beaktande av den. Vi har nu ett färskt och konkret exempel på att det går att göra så!

Många rörliga delar fortfarande på ALKU- bordet. Många viljor går ännu i olika riktning. Som alltid i politiken behövs jämkning, men alla förutsättningar finns för lösningar som också i övrigt tillfredsställer sfp:s grundönskemål. Arbetet fortsätter, med hög sfp-profil.

Bästa partistyrelse,

Av de otaliga förkortningar vi får dras med i det politiska fikonspråket hör också SATA-komittén till denna kategori. Vi talar alltså om den kommitté, som fått uppdraget att inget mindre är totalreformera den sociala tryggheten i Finland. Den reformen kommer garanterat att alstra både värme och ljus och tecken här på har vi redan sett.

Jag vill från svenska folkpartiets sida lyfta upp en av våra stora förväntningar på SATA-kommitténs slutsatser – liksom kommande beslut. De faller tillbaka på sfp:s långvariga målsättning då det gäller var man skall lägga in stöten i pensionspolitiken. Vi har länge ansett att den självklara tyngdpunkten ifall en satsning på pensionerna görs skall ligga på dem som bara lever på den allra lägsta pensionen, alltså folkpensionen.

Därför anser sfp att SATA-kommittén skall föreslå en garantipension på förslagsvis 650 euro i månaden. Den garantipensionen skulle uppnås genom ett påslag på den ordinarie pensionen – om den annars inte når upp till 650 euro.

En sådan garantipension skulle uppfylla många funktioner och ha en tydlig social profil. Den skulle öka inkomsten för exempelvis de, som inte kunnat arbeta på grund av exempelvis sjukdom eller invaliditet. En sådan garantipension vore också i hög grad en jämställdhetsåtgärd. Tillägget skulle gälla cirka 110 000 personer av vilka 2/3 är kvinnor. Av männen som skulle få tillägget vore för sin del 90 procent ensamstående.

Svenska folkpartiet stöder en garantipension på 650 euro, som fungerar så, att helheten inte heller blir lidande då pensionen sammanjämkas med andra förmåner. Det betyder också att vissa förmåner borde indexbindas så, att stora eftersläpningar inte uppstår. Detta vore en rätt och riktig gest mot uttryckligen den grupp pensionärer som behöver pengar mest: de som har minst.

Partistyrelse,

Den som trodde att det här partistyrelsemötet skall bli ett dödgrävarmöte med en brusten blick riktad på bakspegeln tog fel. Visst skall vi fortsätta utvärderingarna av kommunalvalet och gransningen av bilden – också självbilden – av sfp, med alla spjällen öppna. Men till naturlagarna i politiken hör också detta: det kommer alltid ett nytt val. Det här partistyrelsemötet är därför också den första anhalten i följande övning – valet för Europaparlamementet i juni 2009. Därför är det nu tutan, inte bakspegeln, som gäller i det jag säger härnäst.

Svenska folkpartiet har av tradition varit den internationella, europeiska rösten i den finländska partibuketten. Så var det långt före EG – EU. Så skall det vara också i fortsättningen. Det banbrytande jobb som utförts av Elisabeth Rehn, Astrid Thors och idag av Henrik Lax kommer att få fortsättning Det är vi övertygade om. Det måste vi vara övertygade om!

Med det blir inte lätt, det är jag den första att erkänna. Dels är intresset för EU-frågor inte det största, desvärre. Och sfp:s sits försvåras rent matematiskt av att de finländska platserna minskar från 14 till 13. Men vänta nu: inte är det väl igen så, att minnet är kort och att olyckoskorparmna kraxar mot bättre vetande?

Låt oss återkalla i minnet hur de tre tidigare EU-valen gått.

I det första valet 1996, som förrättades parallellt med komunalvalet, samlade sfp på egen lista 129425 röster och knep det 13:e mandatet – då av 16. Skulle sfp och centern ha varit i valförbund i det valet hade man fått 1+4 mandat, alltså oförändrat från det verkliga resultatet. Röstningsaktiviteten: 57,6%.

I det följande valet 1999, bara tre månader efter riksdagsvalet, samlade sfp 84153 röster, detta med sina tre kandidater i valförbund med centern. Mest röster i hela valförbundet, 81082, fick Astrid Thors, som återvaldes. Valförbundet fick 1+3 mandat. Skulle sfp ha varit på egen lista så skulle vi med våra, endast, tre kandidater ha samlat tillräckligt med röster för att ta det 11:e mandatet. Marginalen till det 14:de och sista jämförelsetalet var drygt 10.000 röster. Röstningsaktiviteten var som vi minns skandalöst låg: 30,1%.

I det senaste EU-valet 2004 samlade sfp samlade 94.421 röster eller drygt 10.000 flere än i det föregående valet. Det här räckte till det 14:de – och sista – mandatet, som gick till Henrik Lax. Marginalen var dock liten. Med futtiga 2.400 röster färre hade vi tappat mandatet. Å andra sidan skulle vi med 2.400 röster till ha knipit det 13: mandatet. Hade vi varit i valförbund med centern skulle förbundet ha fått 1+3 mandat, jämfört med att centern nu fick 4 mandat. För att valförbundet skulle ha fått 1+4 skulle det ha krävt över 9.000 röster till. Röstningsaktiviteten: 39,4% av alla röstberättigade.

Nå, med hänvisning till dessa resultat kan man säga åtminstone en sak: det är omöjligt att förutspå vilket antal röster som behövs i valet för att man skall få ett EU-mandat 2009. Detta beror långt på röstningsaktiviteten.

1996 behövdes drygt 120.000 röster, 1999 74.000 röster och 2004 nästan 97.000 röster för det 13:de mandatet – och det är alltså 13 platser som skall besättas i valet i juni nästa år. Men bästa partistyrelse: kom ihåg att i två val av tre har sfp:aren placerat sig bland de 13 första. Så statistiken talar sitt klara språk – om vi vill tolka den såhär. Och det vill vi.

Partistyrelse!

Vår slutsats idag blir att sfp har en klar chans att en tredje gång, med framgång, försvara sitt mandat i Europaparlamentet. Det skall vi göra med egen lista, 20 kandidater. Men det kräver en genomlyckad kampanj, toppenkandidater och en stark svensk mobilisering av väljarna.

Europavalskampanjen har ur vår vuynvinkel alla förutsättnigar att bli en djuplodande, positiv debatt om Finland och Svenskfinland i Europa. Sprängstoff finns det hur mycket som helst.

Jag vill rent av hävda, att vi idag behöver EU mera än någonsin. Turbulensen på finansmarknaden talar sitt klara språk. Som medlem i EU och med euron som valuta har Finland navigerat förbi de grynnor, som fått andra europeiska länder och europeiska medborgare att ta till smått desperata åtgärder. Island har vänt sig till Ryssland och vardagen för den danska småbarnsfamiljen med bostadslån är inte särskilt munter. Räntenivån i Finland ligger på en betydligt lägre nivå än Danmark. Det har vi euron att tacka.

Östersjön är Finlands livsnerv och dess välmående är grunden för att vi ska må bra. Det är mycket tack vare ett envetet agerande av våra sfp-meppar, Lillan, Astrid och Henrik, som Östersjöregionen har fått en profil och ett ansikte i Bryssels korridorer. Nästa år kommer Kommissionen att avge en Östersjöstrategi som lyfter upp frågor som miljö, energi, handel och transportsäkerhet. Allt detta är frågor för det liberala och europeiska Östersjöpartiet sfp!

Nära dig har alltid varit sfp:s devis. Det kommer vi att fortsätta jobba för i Bryssel, liksom för att EU skall ägna sig åt väsentligheter. I veckan upplevde vi en liten seger – nu kan vi köpa krokiga gurkor igen. Jag hoppas också att vi i framtiden slipper använda domstolsresurser till att behandla snussmuggling. Visst ska snussmugglarna få sitt straff, lagöverträdelse är lagöverterädelse. Men inte desto mindre beror just detta på det EU-översitteri som bestämt att en mindre hälsovådlig produkt, snuset, förbjuds, medan det är tillåtet att röka. Detta bara för att återkalla i minnet det bärande budskapet i nyblivna riksdagsledamoten Ulla-Maj Wideroos första lagmotion 1995 – att åter tillåta snuset.

Till sist. Det är oerhört viktigt att Finland kan visa upp sina två nationalspråk i Bryssel och Europa. Finland på två språk är mera än ett enspråkigt Finland – det är dubbelt så kul. Men det handlar givetvis inte bara om image. Det är viktigt att vi som en språklig minoritet är företrädd på alla nivåer där beslut som rör vår vardag fattas – från Korsnäs till Bryssel, från Raseborg till Strasbourg.

Finlands svenska röst i Europaparlamentet kommer inte att tystna. Det ska vi banne mig tillsammans se till – med hårt arbete och goda kandidater. Därför kommer vi idag att ta de första konkreta stegen för att nå det målet. På dagordningspunkten EP-valet kommer partistyrelsen att få nominera de tre första kandidaterna av 20 för EU-valet 2009.

Jag har fått lov att redan nu berätta vilka de tre EU-kandidaterna är. De är svenska folkpartiets viceordförandetrio Anna Bertills, Christel Liljeström och Nils Torvalds.

Partistyrelse – nu ser vi framåt!

Nylund: En god förvaltningslösning


Bästa partistyrelse, Det är första gången vi möts sedan kommunalvalet och en hel del vatten har hunnit rinna under broarna sedan dess – inte minst den senaste veckan. Långt ifrån allt av det, som just nu utgör den mediala bilden av svenska folkpartiet, har med kommunalvalet, partiets verksamhet eller politikens innehåll att skaffa. Alla harLäs mer »

Läs föregående artikel

Nylander: Är öst ute?


Bästa partistyrelse, Det är första gången vi möts sedan kommunalvalet och en hel del vatten har hunnit rinna under broarna sedan dess – inte minst den senaste veckan. Långt ifrån allt av det, som just nu utgör den mediala bilden av svenska folkpartiet, har med kommunalvalet, partiets verksamhet eller politikens innehåll att skaffa. Alla harLäs mer »

Läs följande artikel