Handikappolitiskt program

Inledning

Varje människa skall ha möjlighet till ett gott och meningsfyllt liv utgående från sina egna förutsättningar och målsättningar, oavsett om man har en funktionsnedsättning eller inte. Ett gott och meningsfullt liv innehåller valfrihet och självbestämmanderätt. Dessutom innehåller det en möjlighet till ett självständigt liv, jämlikhet i människorelationer och full delaktighet. Det förutsätter också att det finns rimliga grundförutsättningar för ett gott liv. För människor med funktionshinder finns jämlika möjligheter för ett gott och meningsfullt liv endast om de funktionshindrades mänskliga rättigheter igenkänns och erkänns.

Detta mål finns nedskrivet i det av det riksomfattande handikapprådet uppgjorda handikappolitiska programmet “Ett samhälle för alla”. Programmet grundar sig på FN:s standardregler för att tillförsäkra människor med funktionsnedsättning delaktighet och jämlikhet, som godkändes 1993. Även Finland har förbundit sig att tillämpa reglerna.

Utgångspunkten i detta av Svenska folkpartiet uppgjorda program ligger också i FN:s standardregler och i det handikappolitiska programmet “Ett samhälle för alla”.

1. Ökad medvetenhet

Medvetenheten om människor med funktionsnedsättning, om deras rättigheter, behov, möjligheter och kunnande måste höjas i samhället.

Statliga och kommunala beslutsfattare och tjänstemän skall informera om de stödformer och tjänster som människor med funktionsnedsättning har rätt till enligt gällande lagstiftning. Informationen skall vara tillgänglig för alla. Den ekonomiska situationen inom den offentliga sektorn får inte inverka på den information myndigheterna ger om den funktionshindrades rättigheter.

Beslutsfattare och tjänstemän som handhar handikappfrågor bör känna till lagstiftningen inom denna sektor. Myndigheterna får inte ta till lagstridiga beslut som ett sätt att spara. Den enskilda människan med funktionsnedsättning skall inte tvingas till en lång och besvärlig besvärsväg

genom olika rättsinstanser för att få sina rättmätiga behov tillgodosedda.

Det är viktigt att politiker och andra beslutsfattare har kunskap om vilka behov människor med olika typer av funktionshinder har. Ett nära samarbete mellan politiker, tjänstemän och

handikapporganisationerna är nödvändigt för att kunna ta tillvara den samlade kunskapen i beslutprocesserna. Också privata företag skall uppmuntras att beakta handikappfrågor i sina verksamheter.

2. Medicinsk vård och behandling

Effektiv medicinsk vård och behandling ska finnas tillgänglig för människor med funktionsnedsättning.

Många människor med funktionsnedsättning behöver olika slag av vård. Utgångspunkten är att den dagliga vården skall kunna ges därhemmaEn förutsättning för hemvården är att den funktionshindrade har tillgång till behövliga vårdtillbehör. Dessa vårdtillbehör skall också i fortsättningen vara avgiftsfria för den vårdbehövande människan med funktionsnedsättning. Principen är att de av funktionsnedsättningen förorsakade extra kostnaderna ersätts.

Människor som via en olyckshändelse fått en skada som förorsakar ett funktionshinder har rätt att få bästa möjliga vård för att minska på de negativa följder som skadan kan föra med sig.

Också där man med hjälp av medicin kan förbättra livskvaliteten för människor med funktionsnedsättning skall detta vara möjligt utan att den funktionshindrade skall behöva betala för den ofta mycket dyra medicinen.

Satsningen på den öppna vården för psykiskt funktionshindrade måste förbättrasDe pengar som sparats när man minskat på anstaltvården inom psykiatrin har inte i tillräckligt hög grad överförts på den öppna vården. Man måste satsa på olika stödformer inom den öppna vården för att vi inte skall få en stor grupp socialt utslagna människor med psykiska sjukdomar.

De föräldrar som via fosterundersökningar delges en misstanke om att deras blivande barn har någon form av funktionshinder bör ges en mångsidig information om funktionshinder och om de stödformer som samhället och olika organisationer erbjuder familjer med funktionshindrade barn. Abort får inte vara det automatiska svar som hälsovårdsmyndigheterna ger vid misstanke om ett barn med funktionsnedsättning.

3. Rehabilitering

Rehabilitering ska erbjudas människor med funktionsnedsättning för att de ska kunna uppnå och behålla största möjliga självständighet och funktionsförmåga.

Alla människor med funktionsnedsättning som behöver rehabilitering skall ha tillgång till sådan. Även 65 år fyllda funktionshindrade skall ha rätt till rehabilitering på samma nivå som övriga åldersgrupper.

Människor med funktionsnedsättning och deras familjer skall ges möjlighet att delta när rehabiliteringsinsatser som berör dem själva utarbetas och organiseras. Att få rehabilitering på sitt eget modersmål är viktigt med tanke på att rehabiliteringens mål är att förbättra livskvaliteten för den enskilda människan med funktionsnedsättning. Detta gäller särskilt vid habilitering av barn.

Det behövs en mångfald inom rehabilitering. Rehabiliteringsverksamhet bedrivs, förutom i offentlig regi, av såväl handikapporganisationer, stiftelser som enskilda. Konkurrensneutralitet skall eftersträvas mellan offentliga och privata vårdgivare. Den enskilda skall ha ett reellt inflytande över var rehabiliteringen ges.

Det är skäl att utveckla de institutioner som producerar högklassiga rehabiliteringstjänster till resurscentraler i fråga om övriga funktioner. Då kan de producera tjänster som kräver specialkunnande och sakkunnighet samt vara centraler för sakkunskap i t.ex. hjälpmedelsteknologi.

4. Stöd och service

Utvecklingen av, och tillgången till stöd och service bör garanteras, inbegripet sådana hjälpmedel som bidrar till att personer med funktionsnedsättning kan bli mer oberoende i det dagliga livet och utöva sina rättigheter.

Samhällets främsta skyldighet är att ordna de allmänna tjänsterna så att de är tillgängliga för alla. De kompletterande tjänsterna kommer i andra hand.

Då de allmänna tjänsterna inte är tillräckliga för att garantera full delaktighet måste samhället garantera tillgängligheten till hjälpmedel och stödtjänster för människor med funktionsnedsättning. Med utgångspunkt i detta har den funktionshindrade personen rätt till service och stöd enligt lagen om service och stöd på grund handikapp, den s.k. handikappservicelagen.

Syftet med lagen är att främja de handikappades förutsättningar att leva och vara verksamma som jämbördiga medlemmar av samhället. Dess mål är också att förebygga och undanröja olägenheter och hinder som handikappet medför. Lagen säger också att tjänsterna skall ordnas så att de till innehållet och omfattningen är sådana som behovet påkallar. Handikappservicelagen måste också i praktiken gälla människor med psykiska funktionshinder. Människor med funktionsnedsättning bör själva delta i planeringen och produktionen av tjänster och stöd för att uppnå och tillförsäkra sig lika möjligheter.

Till de kompletterande tjänsterna hör bl.a. följande service:

  • Rådgivning
  • Service i anknytning till anpassning och flexibilitet i miljön
  • Hjälpmedelservice
  • Individuella hjälpmedel och annan service (t.ex. personliga assistenter, tolkar etc)
  • Alla individuellt anpassade tjänster som den funktionshindrade behöver för full delaktighet i sin omgivning.

Ansvaret för att dessa kompletterande tjänster ordnas ligger på kommunerna. Därför måste vi kunna garantera att kommunerna har tillräckligt med resurser för detta ändamålBrist på budgeterade medel för handikappservicen i kommunen får inte hindra den enskilda individens möjligheter till full delaktighet i samhället. Kommunerna bör utreda det verkliga behovet av dessa kompletterande tjänster och reservera tillräckligt med medel för förverkligandet av tjänsterna.

5. Tillgänglighet

Man bör inse tillgänglighetens betydelse på alla områden i utvecklingen mot full delaktighet. Oavsett vilka eller hur stora funktionsnedsättningar människor har, skall man:
a) införa handlingsprogram som gör den fysiska miljön tillgänglig för dem
b) se till att de får tillgång till information och möjlighet till kommunikation.

Att inte kunna ta sig fram i offentliga miljöer och få tillträde till allmänna lokaler och platser, är något som många funktionshindrade upplever dagligen. Arbetet med att åtgärda tillgänlighetsproblem måste intensifieras.

Man kan särskilja åtminstone fyra aspekter i tillgänligheten till den fysiska miljön:

  • Regler och riktlinjer skall utvecklas och det ska övervägas att via lagstiftning säkra tillgängligheten  i samhället, t.ex. bostäder och andra byggnader, kollektivtransporter och andra kommunikationsmedel, gator och andra utom    husmiljöer;
  • I utbildningen av arkitekter, byggnadsingenjörer och andra som arbetar med utformning och uppbyggnad av den yttre miljön skall det i undervisningen ingå information om vad som bör och kan göras för tillgängligheten.
  • Krav på tillgänlighet skall ställas från början, när den yttre miljön utformas och byggs upp;
  • Handikapporganisationerna skall höras när regler och och riktlinjer utvecklas. De bör också engageras redan på planeringsstadiet av offentliga byggnader och anläggningar lokalt.

Internationellt sett har Finland moderna bindande normer på lagstiftningsnivå för nybygge. Målsättningen är tillgänglighet för människor med funktionsnedsättning i offentliga byggnader, affärs- och serviceutrymmen. Då man reparerar redan befintliga offentliga byggnader strävar man att göra dem tillgängliga för alla. Det har dock visat sig att ett problem ur tillgänglighetssynvinkel är en otillräcklig byggnadsinspektion.

Då man utvecklar byggnadslagstiftningen bör man beakta handikappfrågor. Man bör utveckla och stöda sådan planering där handikappaspekter beaktas som en trygghetsfaktor.

Till  byggnadslagstiftningen har fogats ett krav om att bostadshus skall lämpa sig för människor med funktionshinder. Nu bör man kraftigt stärka och utveckla de befintliga styr- och finansieringsmetoderna särskilt för reparation av gamla byggnader så att de uppfyller de krav som ställts för obehindrad rörelse och verksamhet. Bostäderna bör byggas så att de är lämpliga för invånarna under deras hela livDen yttre miljön kring bostäderna bör också vara anpassad så att det finns handikapparkering, anpassad sophantering och i övrigt tillgänglig miljö.

Förutom vid den byggda miljön bör man också fästa större uppmärksamhet vid förbättring av funktionsmiljön och dess användbarhet; t.ex. utformningen av dagliga bruksföremål, färgsättning, igenkännbarhet osv.

Det ska vara möjligt att resa med kollektivtrafik även för personer med funktionshinder.

Anpassningar måste göras så att personer med funktionshinder i större utsträckning skall kunna använda den vanliga kollektivtrafiken. Alla nya och även gamla kollektiva trafikmedel bör i samband med reparationer göras sådana att man obehindrat kan ta sig in i dem. Målet är att all kollektivtrafik med olika fortskaffningsmedel (bussar, tåg, flyg, båtar osv.) i städer och på landsbygden skall vara fullständigt tillgänglig för alla.

En förutsättning för att människor med funktionshinder skall kunna använda kollektivtrafiken är att den omgivande miljön är handikappanpassad. I fjärrtrafikens terminaler bör det finnas guide- och assistentservice att tillgå. Dessutom bör reseinformationen, t.ex. anmälningar och tidtabeller, ges i en form som lämpar sig för alla kundgrupper. Även om alla kommunikationer anpassas kommer det att finnas en grupp människor med funktionsnedsättning kvar som måste erbjudas färdtjänst eller möjlighet att använda egen bil som komplement, eftersom kollektivtrafikens service inte förmår garantera dem en obehindrad resa från dörr till dörr.

Man måste erkänna värdet av kollektivtrafiken som en av samhällets viktigaste grundtjänster. Utgående från denna värdering är det möjligt att utveckla kollektivtrafiken så att den kan tjäna alla resenärer jämlikt oberoende av boningsort, ålder eller funktionshinder. Varken fri konkurrens eller skärpta säkerhetsbestämmelser inom kollektivtrafiken får begränsa funktionshindrade människors möjligheter att resa.

Då målet är en kollektivtrafik som passar alla är det särskilt viktigt att garantera kontinuitet bl.a. i det ekonomiska stödet för utvecklingsprojekt samt i anvisningar och särskilt i den fortsatta utvecklingen av den tekniska lagstiftningen och standarderna.

Information om den egna omgivningen och möjlighet till socialt umgänge är grundförutsättningar för full delaktighet, för att människan skall kunna påverka och behärska sitt eget liv.

Tillgängligheten till information och kommunikation innehåller åtminstone följande faktorer:

  • Människor med funktionsnedsättning ska på alla stadier få full information om diagnoser, rättigheter, tillgänglig service med mera. Informationen ska vara tillgänglig.
  • Metoder ska utvecklas för att göra information och dokumentation tillgängliga. Punktskrift, kassetter, stor stil och annan lämplig teknik ska användas för att ge människor med synskador tillgång till skriven information. På liknande sätt ska lämplig teknik användas för att ge människor med hörselskador eller inlärningssvårigheter tillgång till muntlig information.
  • Teckenspråk i undervisningen av döva barn, inom deras familjer och i samhället skall vara garanterad. Teckenspråkstolkar skall finnas tillgänliga.
  • Hänsyn skall också tas till de behov som människor med andra kommunikationshandikapp har.
  • Media – speciellt TV, radio och tidningar – skall uppmuntras att göra sina tjänster tillgängliga.
  • Nya datoriserade informations- och servicesystem som erbjuds allmänheten skall vara tillgängliga.
  • Handikapporganisationerna bör tillfrågas innan det nya informationssystemet byggs upp.

Det finns många funktionshinder som försvårar eller helt omöjliggör kommunikation och information. Hörsel- och synskador, dövblindhet, afasi, dysfasi, autism, utvecklingsstörningar, cp-skada, stamning och hjärnskador är några av dem. Utan lämpliga metoder och instrument för kommunikation blir de inte förstådda i frågor som berör den själva.

Rätten att bli hörd och förstådd är ändå en av människans grundrättigheter. I samband med reformen av de grundläggande fri- och rättigheterna lade man till en punkt som tryggar rättigheterna för dem som använder teckenspråk samt dem som på grund av funktionshinder behöver tolknings- och översättningshjälp.De döva skall ha möjlighet att kommunicera med teckenspråk, de blinda med punktskrift, personer med läs- och gestaltningssvårigheter med lättfattligt språk och personer med talsvårigheter med kommunikationsmetoder som stöder eller ersätter tal. Rätten att få kommunicera och erhålla information på sitt eget modersmål är av grundläggande betydelse, för många människor med funktionshinder.

Olika hjälpmedel för kommunikation bör vara tillgängliga för alla som behöver dem. T.ex.

hörselslingor bör placeras i offentliga byggnader, liksom också texttelefoner. Till medier som fungerar visuellt bör man koppla talsynteser och lästelevisionsapparater. Man bör öka antalet program på lättfattligt språk i radio och TV, liksom också andelen televisions- och videoföreställningar som är textade eller tolkas till teckenspråk. I denna fråga har Rundradion som ett “public service” bolag ett stort ansvar.

Dessutom bör personalen inom servicebranschen utbildas för att kunna kommunicera med människor med olika slag av funktionshinder.

6. Utbildning

Principen om lika möjligheter till utbildning på grundskole-, gymnasie- och högskolenivå för barn, ungdomar och vuxna med funktionsnedsättning ska erkännas. Utbildningen bör vara integrerad med ordinarie utbildning.

Finland har allmän läroplikt som gäller alla barn oberoende av kön eller funktionshinder. Rätt till undervisning på sitt eget modersmål är en grundrättighet för alla barn. Även i reformen av de grundläggande fri- och rättigheterna i Finland betonas lika möjligheter för var och en att enligt sin förmåga och sina särskilda behov få även annan än grundläggande undervisning och utveckla sig själv. Stadgandet omfattar undervisningen från förundervisning ända till högskolenivå och vuxenutbildning.

Man bör skrida till åtgärder för att garantera möjligheter för alla barn, unga och vuxna som har funktionshinder, är långtidssjuka eller har inlärningssvårigheter att få undervisning i en integrerad omgivning.Integrationen bör ske på alla utbildningens delområden under människans hela livstid.

Finland bör också ombesörja att undervisningen av människor med funktionsnedsättning är en väsentlig del av den nationella undervisningsplaneringen, utvecklingen av läroplaner och utbildningssystemet i allmänhet. För att undervisningen av människor med funktionsnedsättning skall bli en del av det normala utbildningssystemet bör utbildningsförvaltningen:

  • Klart definiera utbildningspolitiken så att den förstås och godkänns av skola och hela samhälle,
  • godkänna flexibilitet i läroplanen, tillägg och anpassning,
  • erbjuda kontinuerlig lärarutbildning av hög kvalitet och stöd för lärare,
  • låta föräldrargrupper och handikapporganisationer delta på utbildningsprocessens alla nivåer,
  • följa upp hur lagstiftningen tillämpas och förnya den så den motsvarar utbildningskraven
  • reservera tillräckliga resurser för forskning samt utrustning av skolor och läroanstalter samt intensivt samarbeta med förvaltningen på olika områden, t.ex. socialförvaltningen, hälsovården, arbetslivets organisationer och handikapporganisationerna samt andra samarbetsorgan och referensgrupper.

Fysiska begränsningar i miljön får inte hindra funktionshindrade personer från att söka till en viss skola eller utbildning. De skall ha samma möjlighet som andra att få undervisning så nära hemmet som möjligt.

För att funktionshindrade skolbarn och studerande skall kunna integreras i den vanliga skolmiljön måste läroanstalterna inredas och saneras så att de blir tillgängliga för alla. Skolorna bör också utrustas med en apparatur som möjliggör god kommunikation. Dessutom bör man ta i bruk stödtjänster som underlättar och möjliggör studier, bl.a. assistent- och tolktjänster. Eleven skall vid behov ges stödundervisning. Undervisnings- och inlärningsverksamheten skall utgå från att skolvärlden skall anpassas efter elevens behov. T.ex. i fråga om barn med dysfasi innebär detta att undervisningsgruppernas storlek minskas.

I situationer när det allmänna skolsystemet inklusive kompletterande tjänster inte är tillräckliga för att tillgodose behoven hos alla elever kan man överväga att ordna specialundervisning. Även specialundervisningen skall inkorporeras i det allmänna skolsystemet och den normala skolmiljön så långt som möjligt. T.ex. döva och dövblinda har rätt till undervisning på teckenspråk. Deras behov kan bäst tillgodoses i enheter eller klasser som grundats i vanliga skolor. Teckenspråket bör få modersmålsstatus i undervisningen av döva och dövblinda. Även läs- och skrivsvårigheter hos multihandikappade samt individens livssituation måste beaktas då undervisningen planeras.

Målet för specialundervisningen skall vara att förbereda personer som behöver speciellt stöd så att de kan delta i det allmänna skolsystemet med hjälp av tillräckliga stödåtgärder. Ansvaret för undervisningen av alla funktionshindrade elever skall ligga hos skolförvaltningen. Enligt principen om integrering bör man i undervisning av funktionshindrade sträva att avlägsna alla differentierade och isolerade åtgärder.

7. Arbete

Man bör erkänna principen att förutsättningar skapas för människor med funktionsnedsättning så att de skall kunna utnyttja sina mänskliga rättigheter, särskilt rätten till arbete. Såväl på landsbygden som i städerna måste de ha lika möjligheter till produktivt och inkomstbringande arbete.

Livsvillkoren för funktionshindrade skiljer sig i hög grad från andras. Svårigheterna att få ett jobb är enorma både i hög- och lågkonjunktur. Det är ett stort slöseri med mänskliga resurser att så många står utanför arbetslivet och i praktiken är hänvisade till pension.

De största hindren för sysselsättning av människor med funktionsnedsättning är attitydmässiga. Även miljöfaktorer, svårighet att få hjälpmedel och assistentservice försvårar eller hindrar många att få arbete. För att undanröja dessa hinder bör man inleda:

  • åtgärder för att planera och anpassa arbetsplatserna så att de blir tillgängliga stödåtgärder för utnyttjande av ny teknik och utveckling och tillverkning av hjälpmedel och utrustning som ska vara lättillgänglig
  • ordnande av lämplig utbildning, arbetsplacering och stöd genom t.ex. personlig assistans och tolkservice.

Människor med funktionsnedsättning skall garanteras samma möjligheter som andra till yrkesutbildning. Förutom den traditionella utbildningen på mellanstadie- och högskolenivå skall även andra utbildningsformer, så som läroavtalsutbildning och distansstudier utnyttjas. Genom att garantera tillgängligheten till olika stödtjänster för funktionshindrade studeranden kan man hjälpa dem att hitta en yrkeskarriär och ett studiesätt som passar dem. Då den funktionshindrade människan upptäcker att den utbildning eller yrkeskarriär hon valt är olämplig skall hon ha samma möjligheter som andra att byta bana. De som finansierar yrkesinriktad rehabilitering får inte stereotypt begränsa yrkesutbildningen eller tillhörande rehabilitering för funktionshindrade.

Människor med funktionsnedsättning bör också i högre grad utbildas till självständiga yrkesutövare. Genom att dra igång utbildnings- och försöksprojekt kan man främja privatföretagandet bland människor med funktionsnedsättning.

Sysselsättningen av människor med funktionsnedsättning skall i första hand ske på den öppna arbetsmaknaden.Samma anställnings- och lönenormer skall gälla som för arbetstagare i övrigt. För dem som på grund av sjukdom och skador inte klarar av en normallång arbetsdag men klarar av att arbeta med full effekt en del av den normala arbetstiden, bör det garanteras en möjlighet till deltidsarbete också på den öppna arbetsmarknaden. Det borde utredas hur t.ex. sjukförsäkringssystemet kunde utnyttjas för att konkret kunna stöda sådana arbetsgivare som anställer människor med funktionsnedsättning.

Man måste ålägga arbetskraftsförvaltningen, socialverket och FPA att i högre grad ansvara för speciellt gravt funktionshindrades sysselsättning. Olika former av stöd och tjänster skall brukas effektivare. Förutom arrangemang med arbetstiden behöver en del funktionshindrade arbetstagare andra specialarrangemang i arbetsförhållandena, bl.a. arbetsprövning, system med stats-subventionerad lön, andra stöd av ekonomiskt eller moraliskt slag osv. Genom att använda dem skilt och tillsammans kan man trygga rätten till arbete och utkomst för möjligast många människor med funktionsnedsättning.

Nu för tiden finns det många möjligheter att öka arbetslivets mångfald och valfriheten på arbetsmarknaden. Man bör utnyttja dem också då man sysselsätter människor med funktionsnedsättning, både när det gäller befintliga lösningar och då man utvecklar nya.

Pensionssystemen får inte vara ett hinder för mottagande av arbete utan systemen borde sporra till sysselsättning. Pensionerna och andra stödformer får inte heller minska på den rättmätiga lön som den enskilda funktionshindrade får för gjort arbete. Pensionen får inte heller vara en orsak att neka ofta unga välutbildade gravt funktionshindrade rätt till arbetskraftsbyråns tjänster och arbetskraftspolitiska stödformer.

Hittills har fackföreningsrörelsen påtagit sig ringa ansvar för dem som hamnat utanför arbets-

livet. Deras intresse för att förbättra anställningssituationen för människor med funktionsnedsättning måste väckas. Målet bör vara att anpassa funktionhindrade människors rättigheter och skyldigheter till kollektivavtalen. Funktionshindrade bör behandlas jämlikt med andra i all lönepolitik. Bakgrunden till anställningen bör vara personens yrkeskunskap, inte hans funktionshinder. Man bör även utbilda fackföreningsrörelsens förtroendemän i saker som hänger samman med den funktionshindrade människans möjligheter att klara arbetet.

Då det av någon orsak inte är möjligt att anställa den funktionshindrade direkt på den öppna arbetsmarknaden måste man för att säkerställa dennes sysselsättning ty sig till stödd sysselsättning eller skyddat arbete. Detta får dock inte bli det första alternativet och allmän praxis. Målet bör i möjligast många fall vara att ge yrkeskvalifikationer för att flytta personen direkt från den skyddade arbetsmarknaden, eller från skyddat arbete via den skyddade arbetsmarknaden, till den öppna arbetsmarknaden.

8. Ekonomisk och social trygghet

Samhället är ansvarig för att människor med funktionsnedsättning har social trygghet och tillräckliga inkomster.

Den finländska grundtryggheten är i huvudsak uppbyggd av universala tjänster och förmåner. Enligt regeringsformen garanteras var och en genom lag rätt att få sin grundläggande utkomst tryggad vid arbetslöshet, sjukdom, arbetsoförmåga och under ålderdomen samt vid barnafödsel och förlust av försörjare. Även för handikappolitiken bör principen om universalitet vara utgångspunkt.

Principen om universalitet gäller också tjänster. Det allmänna skall, enligt vad som närmare stadgas genom lag, garantera tillräckliga social- och hälsovårdtjänster samt främja befolkningens hälsa.

Inom kommunerna har man börjat indriva självriskandelar och avgifter för många social- och hälsovårdstjänster som tidigare varit gratis för kunden. Ofta är människor med funktionsnedsättning beroende av många kommunala social- och hälsovårdstjänster. Man borde utreda möjligheten att då social- och hälsovårdens avgifter hopas, införa ett årligt tak, så att ingen är tvungen att betala orimliga avgiftskostnader.

De anhöriga är handikappomsorgens stora hjältar. Utan deras insatser skulle många funktionshindrade ha en betydligt svårare situation. De anhöriga måste tas tillvara som den stora resurs de är för en väl fungerande vård och omsorg. Ingen anhörig skall dock tvingas att delta i omfattande vård- och omsorgsarbete mot sin vilja och ingen funktionshindrad skall vara utelämnad till släkt eller vänner mot sin vilja. För att anhöriga skall orka med de omfattande insatser som de ofta står för måste stödet till dem utformas på ett sätt så att de verkligen känner att de kan och vill utnyttja det. Bl.a. måste de kunna känna tryggheten att, när det behövs, veta att det finns andra instanser att tillgå. Därför är fungerande hemtjänst och avlastningsplatser nödvändigaEn strategi för hur stödet till anhöriga kan utvecklas måste tas fram.

Många idéella organisationer utför i det tysta ett värdefullt arbete. Frivilliga ställer upp på fritiden för att ge människor med funktionsnedsättning en guldkant i livet. De är värda en stor högaktning.

I Finland är minimiutkomsten för människor med funktionsnedsättning som står utanför arbetslivet tryggad genom pensionssystemet. Den finländska basutkomstryggheten behöver element som aktiverar människorna till arbete och verksamhet. Det är också nödvändigt att sudda ut gränsen mellan social trygghet och avlönat arbete: övergången från något delområde av social trygghet till avlönat arbete bör ske friktionsfriare än tidigare. Detta var också utgångspunkten vid lagändringen som syftar att ge alla unga i åldern 16-18 år med funktinshinder en möjlighet till yrkesinriktad utbildning. I stället för invaliditetspension vid 16 år fyllda ger den nya lagen dessa unga en rehabiliteringspenning på grundval av en personlig studie- och rehabiliteringsplan. Dessutom föreslås i lagen att den som får full invaliditetspension skall kunna lämna pensionen vilande minst sex månader och högst två år, om han eller hon blir sysselsatt. För denna tid betalas personen i fråga ett handikappbidrag.

 

9. Familjeliv och personlig integritet

Man bör främja möjligheten för människor med funktionsnedsättning att leva familjeliv och deras rätt till personlig integritet. Lagar får inte diskriminera människor med funktionsnedsättning när det gälller sexuella relationer, äktenskap eller föräldrarskap.

Familjer med funktionshindrade barn behöver ett gott stöd från samhället. En individuell plan över olika stödinsatser ska göras upp tillsammans med föräldrarna i ett tillräckligt tidigt skedeValfriheten stärker den enskilda familjens integritet. Det är familjens behov som skall vara styrande.

Människor med funktionsnedsättning har rätt till verksamhet som hör till deras egen ålder och att välja sin egen livstil. De har rätt att bli självständiga, lösgöra sig från sitt föräldrahem och bilda egen familj. Enligt finsk lagstiftning har funktionshindrade rätt att fritt och utan begränsningar ingå äktenskap och bilda familj.

Även den europeiska människorättskonventionen förutsätter att man inte med lagar diskriminerar funktionshindrade människor då det är fråga om sexuella förhållanden, äktenskap och föräldraskap eller adoption av barn.

På grund av de negativa attityderna och många andra faktorer kan människor med funktionsnedsättning uppleva att det är oskäligt svårt att bilda familj. För att hjälpa dem bör man garantera att det finns ändamålsenlig rådgivning att tillgå i frågorna. Utbildning om funktionshinder är nödvändig för att funktionshindrade inte ska diskrimineras.

10. Kultur

Människor med funktionsnedsättning skall kunna delta i kulturlivet på lika villkor.

Människor med funktionsnedsättning skall ha möjlighet att använda sin kreativitet och sina konstnärliga och intellektuella färdigheter. Möjligheten ska ges inte bara för deras egen skull utan också för att kunna berika sin omgivning med dans, musik, litteratur, teater, målning och skulptur. För att detta skall vara möjligt bör den funktionhindrades möjlighet att komma in på utbildning inom konst inte hindras av att konstskolornas inträdesförhör är uppbyggda på ett sätt som gör det omöjligt för funktionshindrade att visa sin begåvning.

Även funktionshindrades egen konst bör erkännas jämlik med andra former av konst. Den bör få samma stöd som alla andra konstformer.

För att garantera full delaktighet bör man främja full tillgänglighet till teatrar, museer,biografer, bibliotek och andra lokaler för kulturutbud. Utveckling och användning av särskild teknik skall främjas så att litteratur, film och teater görs tillgängliga. Biblioteken skall tillhandahålla lättlästa böcker, böcker med stor stil och talböcker.

Full tillgänglighet till alla kulturevenemang bör prioriteras vid planeringen av kulturhuvudstadsprojektet år 2000.

11. Rekreation och idrott

Människor med funktionsnedsättning skall ha samma möjligheter till rekreation och idrott som andra.

Man bör effektivera åtgärderna för att utrymmen för rekreation och idrott, t.ex. hotell, stränder, idrottsplatser och idrottshallar blir tillgängliga för människor med funktionsnedsättning. I anknytning till detta har turistmyndigheterna, resebyråerna, hotellen, frivilligorganisationerna och andra som ordnar fritidsaktiviteter eller resor en skyldighet att uppmärksamma funktionhindrade människors behov och att utveckla servicen så att den lämpar sig för funktionshindrade resenärer.

Finland bör stöda funktionshindrade människors deltagande både i nationella och internationella evenemang inom idrott. Även kommunerna bör utveckla sitt samarbete med handikapporganisationerna och idrottsförbunden för att integrera människor med funktionsnedsättning i den vanliga motions- och  idrottsverksamheten. Kommunernas idrotts- och fritidsverk bör dock också erbjuda motion åt olika specialgrupper enligt deras behov. Samhället bör ge funktionshindrade jämlika möjligheter till idrott.

Handikappidrottens uppskattning bör ökas genom infrmation och genom att påverka människors attityder. Massmedia bör informeras om alla handikappidrottstävlingar så att de rapporterar från evenemangen med större iver än nu.

På ett konkret plan bör man få en större mångfald i rekreations-, motions-, idrotts- och fritidsverksamheten. Av de traditionella idrotts- och motionsformerna bör man utveckla varianter som lämpar sig för funktionshindrade. Dessutom bör kommunerna garantera att sakkunskapen bibehålls genom att avlöna professionella instruktörer som är förtogna med kompletterande idrotts- och rekreationstjänster. Man bör också ge funktionshindrade människor en möjlighet att röra sig i naturen genom att bygga naturstigar och friluftsområden enligt tillgänglighetsprincipen. I praktiken innebär detta bl.a. att det skall vara möjligt att röra sig tryggt med rullstol, vit käpp, kryckor och andra hjälpmedel.

12. Religion

Åtgärder för att skapa jämlika möjligheter för människor med funktionsnedsättning att utöva sin religion ska uppmuntras.

Kyrkliga och andra religiösa samfund bör verka för att avlägsna diskriminering och föra den religiösa verksamheten inom räckhåll för människor med fuktionsnedsättningJämlika möjligheter att delta bör garanteras genom samarbete mellan kyrkorna, de religiösa och ideella samfunden  och handikapporganisationerna på ett sätt som beaktar funktionhindrade människors behov som en del av samfundets normala verksamhet. Människor med funktionsnedsättning har också rätt att välja att stå utanför den religiösa verksamheten.

Som vanligt spelar tillgängligheten en viktig roll. Den som inte kan besöka en kyrka eller annan religiös samlingsplats, eller höra vad som sägs i en religiös sammankomst utestängs från att utöva sin religion. Personer med skador eller sjukdomar som påverkar syn eller hörsel ska ha till religiös litteratur i tillgänglig form. Staten bör uppmuntra religiösa organ att informera om handikappolitik i utbildningen till religiösa yrken och i religionsundervisningen. Funktionshindrade skall också ha en möjlighet att fungera som präster.