Politiken präglas idag på många sätt av ytterligheter. Det syns både i hur galluparna utvecklats den senare tiden och i hur den politiska retoriken utvecklats. Man verkar belönas för åsikter och agerande på ytterkanterna, där världen ofta beskrivs som svartvit.
Vi vet att verkligheten är mer komplicerad än så. Det finns två ord som jag tror att finländsk politik behöver betydligt mer av. Både och. Det låter kanske inte särskilt revolutionerande. Inte som ord som vinner val eller drar folk till valtälten. Men jag tror faktiskt att ”både och” kan vara en av vår tids mest radikala politiska idéer när politiken omkring oss allt oftare blir ett val mellan två ytterligheter.
Antingen tillväxt eller klimat. Antingen företagande eller välfärd. Antingen trygghet eller öppenhet. Antingen frihet eller ansvar.
Men man behöver faktiskt inte välja. För verkligheten fungerar inte så. Vi vet ju trots allt att vi behöver både företag som växer och en välfärd som fungerar. Vi behöver både ekonomisk tillväxt och ett hållbart klimat. Vi behöver både trygghet och öppenhet. Vi behöver både frihet och ansvar.
Det är inte naivt att vilja ha både och. ”Antingen eller” är enkelt. Det ger en tydlig motståndare, en tydlig konflikt och ofta en tydlig slogan. ”Både och” kräver däremot att man faktiskt löser problem.
Det kräver kompromisser, prioriteringar och ibland tålamod. Jag tror att det är en viktig del av Svenska folkpartiets uppgift i Finland just nu. Vi ska inte tävla om vem som kan låta argast, eller försöka överträffa andra i att beskriva hur illa allting är. Och vi ska definitivt inte bygga politiken kring vem människor borde vara rädda för.
Vi ska försvara det som är viktigt: tvåspråkigheten, utbildningen, den nordiska samhällsmodellen, företagsamheten, öppenheten och människors frihet.
Därför behöver vi prata mer om framtiden. Och vi behöver bli bättre på att berätta om det vi faktiskt gör. Den som möter vår politik i sin vardag gör det konkret, inte genom siffror på ett papper.
En satsning på 40 miljoner euro i en budget säger inte särskilt mycket för den som sitter hemma vid köksbordet. Men om de 40 miljonerna betyder att finländska företag kan utveckla
ny teknik, skapa jobb och bygga lösningar som resten av världen vill köpa – då börjar siffran betyda något.
Resultat är förändringar som människor kan se. Det finns en annan sak som hör ihop med det här. Vi måste också möta människor som inte håller med oss. Demokrati kräver ögonkontakt. Det betyder att vi behöver kunna sätta oss ner med någon som röstar på ett annat parti och fråga: Hur ser du på saken? Vad är viktigt för dig? Inte nödvändigtvis för att genast kunna övertyga dem, utan för att förstå dem .
Det är lätt att bygga en nidbild av sina politiska motståndare om man inte behöver träffa dem. Det är betydligt svårare när blickarna möts. Därför ska SFP vara ett parti som öppnar dörren. Inte bara för dem som redan känner sig hemma här, utan också för den som aldrig tidigare varit politiskt aktiv. För den som talar finska. För den som flyttat till Finland. För den som inte har en enda politiker i släkten.
Budskapet ska inte vara välkommen – bara du först blir som vi. Det ska vara: kom som du är, här finns plats för dig. Så bygger vi också ett större SFP. Men framför allt tror jag att det är så vi bygger ett starkare Finland. För vi behöver inte mer politik som river isär människor. Vi behöver politik som klarar av att hålla ihop flera saker samtidigt. Som vågar säga både och när andra kräver antingen eller.
Vi ska vara stolta över det vi har byggt. Vi ska inte gömma varifrån vi kommer. Vi ska kunna se problemen utan att för den skull förlora tron på framtiden. Det är kanske det som hopp egentligen innebär. Det betyder inte att man tänker att allt kommer att ordna sig, utan att man vägrar acceptera att det inte går att göra något åt de utmaningar man ser. Finland är inte färdigbyggt och knappast SFP heller. Och det är faktiskt en ganska hoppfull tanke.
Tillsammans har vi fortfarande möjlighet att bygga något ännu bättre.
