Emma Isoherranen låg svag och ensam i en sjukhussäng på Mejlans sjukhus i Helsingfors när hon hörde vårdpersonal sucka över att behöva ge vård på svenska. Några dagar senare hade hennes berättelse spridit sig över hela Svenskfinland. Den nyvalda ordföranden för Svensk Ungdom hade lagt ut en skärmdump av ett meddelande till familjen på sin Instagram-story, och plötsligt vällde det meddelanden in från personer med liknande erfarenheter.
Sedan 25-åriga Emma Isoherranen valdes till Svensk Ungdoms nya ordförande i Hangö för drygt fyra månader sedan, har hon arbetat i ett intensivt tempo. Innan ordförandevalet hade hon bara besökt riksdagen två gånger, så det var extra spännande när hon fick se sitt passerkort för första gången.
– Jag kände mig smått stressad inför mötet med Svenska riksdagsgruppen eftersom jag inte kände dem så bra sedan tidigare, men det visade sig vara jättekul och alla har varit väldigt välkomnande. Det är ett privilegium att få gå dit och lyssna, lära sig och få värdefull information, säger Isoherranen.
Efter detta följde SFP:s partidag, en kongress i Wien anordnad av partiets europeiska moderparti ALDE, riksdagsgruppens sommarmöte och kustrundan.
– Man kan lätt säga att jag har haft fullt upp och hunnit med mycket!
Isoherranen förklarar hur man måste minnas att lita på sig själv och sin kunskap, även om man som ung politiker ibland kan känna sig osäker och tvivla på om man är tillräckligt insatt för att delta i sådana sammanhang.
– Jag har talat med andra ungdomsförbundsordföranden som känner precis likadant. Jag har också en fantastisk förbundsstyrelse som har extremt bred kunskap inom flera områden.
– Det är skönt att kunna luta sig mot dem, ha diskussioner och bolla idéer tillsammans. Det är dessutom mitt ledord för mitt år som ordförande: att göra det tillsammans, säger hon.
Två språk, två identiteter
Isoherranen är sverigefinsk och född i Uppsala. Hon flyttade till Åbo som sjuåring och gick grundskolan där. Därefter tog hon sin kandidatutbildning i statskunskap vid Göteborgs universitet.
Påverkar din sverigefinska bakgrund hur du ser på tvåspråkigheten i Finland?
– Hundra procent. Ibland kändes det svårt att vara från Sverige, särskilt när jag talade rikssvenska. Därför anpassade jag min dialekt till finlandssvenska.
Hon lärde sig att växla mellan finlandssvenska och rikssvenska. Hemma använde hon rikssvenska, medan hon i skolan talade finlandssvenska. Den sverigefinska identiteten upptäckte hon först vid 19 års ålder.
– Då förstod jag att jag kan prata finska med svensk dialekt, vara rikssvensk och samtidigt behärska finska. Jag får röra mig fritt mellan mina språk och mina två identiteter, förklarar hon.
I Sverige var Isoherranen ordförande för Sverigefinska Ungdomsförbundet och satt även med i Sverigefinländarnas delegation och förespråkade minoriteters rättigheter i Sverige. Arbetet påverkade starkt hennes syn på finskan och på finländare i Sverige.
– Länge fanns fördomen att finländare kom till Sverige för att bråka och att de hörde till en lägre klass. I dag är det snarare coolt att vara finsk i Sverige, mycket tack vare profiler som Sanna Marin och KAJ. Även det gemensamma Natomedlemskapet har gjort att svenskar ser mer positivt på finländare, säger Isoherranen.
– I Finland däremot anses finlandssvenskar ofta vara ett privilegierat folk. Men hur kan det vara så om man inte har alla rättigheter? Jag förstår inte varför det är svårt att acceptera att man pratar svenska i Finland. Vi har en lång och nära historia tillsammans med Sverige och flera samarbeten i dag. Varför kan inte alla se det positiva istället för att ständigt bråka om detta? Det är det jag vill arbeta för, tillägger hon.
Rätten som inte fanns
Under juli månad blev Isoherranen plötsligt väldigt sjuk och tog sig till akuten i Vasa. Där konstaterade läkarna att hennes infektionsvärde var så högt att hon behövde läggas in och hon skickades vidare till Mejlans sjukhus i Helsingfors.
Kan du ta oss tillbaka till Mejlans i somras och beskriva vad som hände?
– Jag var fortfarande ovetande om vad som var fel med mig när jag åkte taxi från Vasa till Helsingfors. Jag hade varken ätit eller druckit eftersom de misstänkte många olika saker, bland annat blindtarmsinflammation.
Väl framme blev Isoherranen inskriven. Hon berättar att det var en jobbig situation att ligga där, trött och sliten.
– Plötsligt hörde jag en äldre, dement dam som ropade att hon inte förstod vad vårdarna sa, eftersom hon inte fick vård på svenska. Därefter hörde jag personalens suckar. De började prata med varandra om hur jobbigt det kändes och att de inte förstod hur någon inte kan tala finska. Det var den första incidenten jag reagerade på, berättar Isoherranen.
Efter det hämtades Isoherranen av en vårdare som skulle föra henne till en annan avdelning.
– Vårdaren hade en svensk flagga på bröstet, så jag antog att hen pratade svenska. Då fick jag till svar: ”Nej, det gör jag verkligen inte. Jag pratar inte svenska och jag förstår inte svenska.” Det kändes lite jobbigt, men i det skedet mådde jag inte som värst, så jag klarade av att prata finska.
På avdelningen tog vårdarna flera prover och Isoherranen kände hur det tog på krafterna. Hon hade även svårt att sova på grund av en antibiotikakur och de uteblivna måltiderna.
– Följande morgon, när jag försöker få i mig lite frukost, börjar jag gråta. Jag saknar min familj och mina vänner, och jag hade fortfarande inte fått svar på varför jag var sjuk. En vårdare ser detta, kommer fram till mig och frågar om hen kan göra något för att hjälpa.
Isoherranen förklarar för vårdaren hur trött hon är och att hon inte känner att hon kan prata eller förstå finska. Hon undrar om det finns någon på avdelningen som talar svenska. Skötaren suckar och säger att hen ska undersöka saken.
– När jag är tillbaka på rummet kommer en vårdare in, tydligt arg och stressad. Hen säger till mig: ”Jag är säkert en dålig vårdare eftersom jag inte pratar svenska med dig. Jag har hört att du vill ha svensk vård, men det är inte möjligt här. Ingen av oss talar svenska. Du talar ju bra finska.”
– Jag kände mig så sårbar i den situationen. Jag måste förklara att ja, jag talar finska, men jag är helt slut och min finska är inte tillräckligt bra för att förstå alla medicinska termer. Jag vill ju kunna förstå vad som är fel med min kropp.
Vårdaren blev märkbart irriterad, började tala i en aggressiv ton och sa att Isoherranen inte hade rätt att efterfråga vård på svenska när hennes finska var så bra. Allt medan Isoherranen grät. Det var droppen.
Vad fick dig att ta upp telefonen?
– Jag hade uppdaterat min familj om situationen, om att jag var sjuk, men också om bemötandet jag fått när jag efterfrågat vård på mitt modersmål. Jag kände mig för trött för att uppdatera mina vänner separat, så jag bestämde mig för att ta en skärmdump av konversationen med min familj och lägga upp den på min Instagram-story.
En story på Instagram är ett inlägg som syns för ens följare i ett dygn innan det försvinner. Det Isoherranen tänkt som en snabb uppdatering till vännerna blev startskottet för något mycket större. Snart började meddelandena välla in.
– Det roliga är att personalen visste att jag är politiker och att jag tillhör SFP. Därför är jag så förvånad över att någon vågade säga till mig att jag inte har rätt att fråga efter vård på svenska.
Isoherranen hade aldrig föreställt sig att spridningen skulle bli så stor som den blev.
– Jag är ganska öppen på sociala medier och tycker att det är viktigt att visa när man mår dåligt, eftersom det kan hjälpa andra. Det blev ett stort genomslag när människor hörde av sig och berättade historier från sjukhus runt om i landet, säger hon.
Nästa dag, medan hon fortfarande låg i sjukhussängen, kontaktade Hufvudstadsbladet henne. En journalist hade sett Isoherranens Instagram-story och ringde för att fråga om HBL kunde göra en intervju.
– Jag gick ner till aulan och tog samtalet. Efteråt var jag så trött eftersom jag inte hade gått eller pratat så mycket på flera dagar.
– HBL ville ha en bild till artikeln. Jag kommer ihåg att jag tänkte att det här bara skulle bli en liten grej, så det spelar ingen roll vilken bild jag skickar in.
Det blev en väldigt ärlig bild.
– Jag tog en halvdöd selfie i sjukhussängen, skrattar Isoherranen.
– Jag hade inget smink. Jag hade inte duschat och hade sjukhuskläder på mig. Sedan blev det en jättestor grej!
Hon är glad över den breda spridningen, men tycker samtidigt att det är sorgligt eftersom det antyder att något inte fungerar som det ska inom vården i Finland.
– Fler personer hörde av sig. En persons mormor med Alzheimers sjukdom hade inte fått tala svenska. En annan person hade inte förstått vad som pågick när hen var på väg till operationssalen.
– Det här handlar inte bara om mig utan om hela Svenskfinland och de som måste kämpa för att få vård på svenska, säger hon.
Isoherranen förklarar hur hon har blivit irriterad på dem som inte förstår varför det här är viktigt.
– Mina finskspråkiga vänner frågade varför jag ”bråkar” om detta. Jag förklarar att det inte handlar om hur bra jag talar finska, utan om att jag har rätt till vård på svenska.
I en insändare som Isoherranen skrivit tillsammans med SFP:s ordförande och undervisningsminister Anders Adlercreutz föreslår de språkmatchning inom vården. Förslaget fick även stöd i höstens budgetria, och nu ska en modell utredas för att bättre matcha patienter och personal som talar samma språk.
– När en person som har svenska som modersmål kommer till en hälsovårdscentral eller ett sjukhus matchas den automatiskt med en vårdare som talar svenska. Detsamma gäller för någon med finska som modersmål. Vårdmatchningen skulle fungera åt båda håll, förklarar Isoherranen.
“Svenskan är ett arv vi måste värdesätta”
För några veckor sedan kom Sannfinländarnas ungdomsförbund PS-Nuoriso ut med ett uttalande som ifrågasätter inte bara svenskan i skolan utan även svenskan som nationalspråk i Finland. I uttalandet kallar de svenskan för ett kolonialt arv.
Hur känns det att höra den beskrivningen?
– Det känns jättedåligt. Jag anser att deras uppfattning om Sveriges och Finlands historia är felaktig. Det är inte ett kolonialt arv, utan ett värdefullt arv som öppnar dörren till andra nordiska länder.
– Jag kan svenska och representerar Finland, vilket ger mig mycket i det nordiska samarbetet. Deras argument om att svenskan är ett kolonialt arv faller eftersom de flesta i Norden värdesätter svenskan högt.
PS-Nuoriso menar att svenska inte ska studeras i skolan eftersom det skadar Finlands kultur. Isoherranen är av motsatt åsikt och ser svenskan som en självklar del av det finländska kulturarvet.
– Sverige är en stor del av Finlands historia. Svenskan är ett arv vi måste värdesätta, inte nedvärdera som PS-Nuoriso gör nu, säger hon.
Ser du någon koppling mellan deras uttalande och mottagandet på sjukhuset?
– Jag ser en koppling, eftersom svenskans roll i Finland har diskuterats mycket på sistone. SFP har alltid lyft fram frågan och det är positivt att den nu får mer uppmärksamhet. Det är ett aktuellt och omdebatterat ämne och PS-Nuoriso vill använda tillfället för att provocera. Men vår kamp för ett fungerande tvåspråkigt Finland fortsätter, säger Isoherranen.
Ärlighet varar längst
Isoherranen vill uppmuntra fler att våga vara sårbara och ärliga på sociala medier. Hon förklarar att det kan kännas naturligt för hennes generation att vara öppen, men att det ändå var ett steg hon själv behövde ta.
– Jag tyckte att det var väldigt skrämmande att komma ut som kommunalvalskandidat. Jag tänkte: ”Oj nej, nu kommer alla mina vänner att veta att jag är partipolitiskt aktiv.” Men istället möttes jag av mycket kärlek och glädje.
– Man måste våga vara sig själv på sociala medier. Det är viktigt att kunna visa även sina äkta sidor. Att våga säga: “Jag har haft en tuff dag, och nu ska jag köpa ett kilo godis och titta på film för att koppla av.”
Hon menar att dagens debattklimat till stor del styrs av att politiker ses som spelbrickor. Enligt henne kan den som vågar vara ärlig och visa flera sidor av sig själv få omgivningen att förstå att man är en vanlig människa, något hon tror bygger trovärdighet.
– Man kan vara politiker men också vara sig själv. Det kan kännas pinsamt att erkänna att mitt beslut att bli politiker fattades över en öl, men så var det. Ska jag ljuga om det? Nej, säger hon.
– Vi måste bryta stereotypen om att politiker ska vara superseriösa hela tiden, klä sig i kostym och ha läst många böcker. Politiker får vara fulla av liv, skratta, gråta, visa ilska och verkligen vara sig själva, förklarar Isoherranen.
Som en sista hälsning riktar Isoherranen sig till unga som funderar på att ge sig in i politiken.
– Du behöver inte kunna allt för att komma med i politiken och du behöver inte ha en dammig kostym på dig. Du kan komma i jeans och en vanlig t-shirt och ändå få vara med och diskutera!
