När Medborgarbladet träffar Mikko Ollikainen (SFP) har han varit riksdagsledamot i 2 701 dagar. De dagarna har innehållit betydligt mer än vanlig riksdagspolitik. Han har arbetat genom en pandemi, sett Europas säkerhetsläge förändras efter Rysslands anfallskrig mot Ukraina och varit med när Finland tog steget in i Nato. Nu har han fattat ett annat slags beslut: att lämna riksdagen och ge familjen mer tid. Vi blickar tillbaka på en ovanligt händelserik tid och på det som gjort störst avtryck.
Det första som dyker upp för Malaxbon och SFP:s riksdagsledamot Mikko Ollikainen när han tänker på åren i riksdagshuset är en tid av ständig förändring och oro. De första sex månaderna på hans post var ganska normala, med endast en statsministeravgång på grund av den så kallade posthärvan. Därefter drabbades världen av coronapandemin, vilket orsakade omfattande samhällsförändringar.
– Riksdagen, en ganska konservativ och traditionell institution med en viss beslutsordning, var tvungen att införa möjligheter till distansmöten. Det gav större flexibilitet, vilket underlättade vardagen med familjen. Dessutom gjorde användningen av egen bil det ännu smidigare. Vi österbottniska ledamöter hade passerkort till Nyland, vilket innebar att vi kunde resa till Helsingfors, berättar Ollikainen.
Arbetet i plenisalen såg helt annorlunda ut än det gör idag. I stället för de 200 platser som normalt fylls satt bara 51 ledamöter i salen.
– Sju av oss satt på första läktaren med gott avstånd mellan oss och röstade därifrån. Jag och min kollega Anders Norrback satt på stolar vid gången.
En kväll fastnade särskilt i minnet. Ollikainen bodde i Berghäll och gick hem från riksdagshuset vid tiotiden.
– Jag gick via järnvägsstationen och den enda bilen jag såg var en polisbil. Inget annat fordon eller någon annan människa rörde sig i Helsingfors. Men när jag sedan kom hem till Malax och gick till matbutiken, rörde sig folk som om ingenting hade hänt. Det var mycket tydligt beskrivet hur saker skiljde sig mellan olika regioner, berättar Ollikainen.
Sedan förändrades allt igen, med Rysslands anfallskrig mot Ukraina och det finländska Natomedlemskapet.
– Världshistorien har en tendens att gå i cykler. Vi var länge i en lugnare period, och nu är vi återigen inne i en mycket orolig period. Jag tycker att Finland har agerat vettigt och klokt utifrån de kunskaper vi har haft.
Ollikainen var med och fattade beslutet om Natomedlemskapet.
Hur känns det att få vara med om något så historiskt?
– Det är inte något jag tänker på dagligen, men det är troligen något jag kommer att reflektera mer över senare i livet. Jag meddelade tidigt min åsikt om ett Natomedlemskap, och bedömer i efterhand att det var ett bra beslut, säger Ollikainen.
– Vi har varit med om många stora frågor. Att stänga ner ett samhälle under coronapandemin, att stänga östgränsen mot Ryssland och EU:s stödpaket till Ukraina. Och så social- och hälsovårdsreformen, en århundradesreform inom den offentliga sektorn, tillägger han.
Många uppdrag genom åren
Under åren har Ollikainen hunnit vara med i många utskott.
– Just nu sitter jag i ekonomiutskottet och framtidsutskottet, vilket jag tycker är jättelärorikt. Jag gillade också att sitta i miljöutskottet.
Han har trivts i alla utskott och arbetsgrupper, men med sin bakgrund som utbildad klasslärare trivdes han extra bra under de sex år han satt i kulturutskottet.
– Jag gillar att arbeta med utbildning på olika nivåer, kultur, idrott och ungdomsfrågor, så det utskottet har legat närmast mitt hjärta. Här var människan i fokus. Just nu fokuserar debatten mest på hårdare frågor.
Utöver utskotten har han också haft flera uppdrag i riksdagens parlamentariska arbetsgrupper.
– Jag är glad över att ha fått möjlighet att delta i de parlamentariska arbetsgrupperna. Särskilt glad är jag över att representera SFP i den riksomfattande trafiksystemplanen, även kallad Trafik 12-gruppen, samt i den parlamentariska Yle-gruppen. Här upplever jag att jag har kunnat påverka mycket för Svenskafinland, säger Ollikainen.
Människorna bakom politiken
I ett pressmeddelande där Ollikainen meddelade att han inte ställer upp i riksdagsvalet 2027 sa han att han kommer att sakna kollegorna och vänskapen över partigränserna mest.
– Jag tror inte att relationerna kommer att försvinna. Jag har en del kollegor från förra riksdagsperioden som jag håller sporadisk kontakt med, sådana som jag har samarbetat mycket med i utskottsarbetet och i andra samarbetskonstellationer, säger han.
Många av de finaste minnena är knutna till kollegorna.
– Jag har många fina minnen, flera från så kallade utskottsresor. På dem lär man känna människorna från samma utskott på ett helt annat sätt och man skapar ett annat slags förtroende när man lär sig mer om varandras bakgrund. Alla ledamöter har olika veckorytmer och utmaningar i vardagen, och det får man förståelse för.
– Man lär känna många ledamöter över partigränserna, inte bara i sessionssalen eller i mötesrummen, utan också på andra sätt. Jag spelar i riksdagens fotbollslag, som har en mycket god stämning. Ibland kallar vi in tidigare riksdagsledamöter till match, så vi får se om mina fotbollskunskaper duger i framtiden också, skrattar Ollikainen.
Vid sidan av politiken betyder kontakten med väljare och besökare mycket för honom.
– Jag kommer att sakna de mindre besluten som ändå betyder mycket för den lokala gemenskapen, liksom alla besöksgrupper som har kommit till riksdagen. Det har varit värdefullt och lärorikt att visa runt folk och samtala om frågor som är viktiga för beslutsfattandet. Under pandemin genomförde jag till och med videobesök med skolor för att fortsätta upprätthålla den mänskliga kontakten.
Han har även gjort flera skolbesök.
– Jag anser att demokratifostran är viktig och att unga får se att vi politiker är vanliga människor precis som alla andra.
“SFP kommer alltid att finnas i mitt hjärta”
Ollikainen har motiverat sitt beslut att sluta med att han vill vara mer närvarande för sina barn innan de flyttar hemifrån. Det var ett beslut han hade funderat på i flera år, men som ändå inte var lätt att fatta.
– Dels för att jag vill representera lokalsamhället på riksnivå, dels för att jag har blivit så varm i kläderna och vet vad jobbet innebär. Men också för att jag har skapat ett så brett nätverk, förklarar Ollikainen.
Ett halvt år efter att beslutet fattades känns det fortfarande rätt.
– Mitt samhällsengagemang tar inte slut, det är bara rollen som ändras.
Vad ser du mest fram emot härnäst?
– Jag ser fram emot en bra avslutning på den här mandatperioden. Sedan vill jag förstås att det ska gå bra för SFP i riksdagsvalet och att vi behåller de tio mandat som Svenska riksdagsgruppen har. Jag hjälper redan till med valet där jag kan, och det ska jag fortsätta med, berättar Ollikainen.
Inför valet är det framför allt en sak han hoppas på: en sakligare ton.
– Jag önskar mig en saklig debattkultur i det kommande riksdagsvalet. Jag är bekymrad över att polariseringen mellan motpolerna har ökat och att den våldsamma polariseringstrenden på sociala medier är mycket olycklig. Det gagnar inte vårt land och just därför behöver vi brobyggare som SFP.
Han avslutar med det som ligger honom närmast: det svenska i Finland.
– Under mina år i riksdagen har jag sett att det inte finns något annat parti som genuint arbetar för det svenska i Finland. Inom andra partier är man positivt eller välvilligt inställd till det svenska, men ingen brinner för det på samma sätt som SFP gör. Utan SFP i regeringen hade en rad beslut som skyddar svenskan i Finland aldrig gått igenom, konstaterar han.
– Slutligen vill jag säga att SFP alltid kommer att finnas i mitt hjärta.
