Det är lätt att dras med i varenda dålig nyhet om hur världen runt oss brinner. Men det är just när det stormar som mest som vi måste våga tro på att det finns saker vi kan göra, och våga visa på att det finns politik som vågar känna, som sprider hopp och vågar tro på förändring.
Det är lätt att dras med i varenda dålig nyhet om hur världen runt oss brinner. Men det är just när det stormar som mest som vi måste våga tro på att det finns saker vi kan göra, och våga visa på att det finns politik som vågar känna, som sprider hopp och vågar tro på förändring.
Det är därför jag valde att ställa upp till ordförande för Svensk Ungdom, och det är den politik jag nu kommer att föra efter att jag blev vald till ordförande under vår kongress i Hangö i maj. Jag heter Emma Isoherranen, är 25 år gammal, och valet att bli politiker? Det togs över en öl i september i Helsingfors 2024 inför stundande kommunalval. Jag fick frågan att ställa upp, och utan att veta vad jag gjorde eller vad det skulle innebära så kastade jag mig in i politiken. Politiken, som jag en gång haft bilden av att består av män i gråa kostymer som kan rabbla upp det ena efter det andra och alltid ska ha det sista ordet. Politiken, som kändes svår och obegriplig och endast gjord för dem som kan allt om allt, som gjorde mig livrädd och nervös och fick mig att ifrågasätta vad jag egentligen höll på med. Det är därför jag så ofta också återkommer till citatet av skådespelerskan Frances McDormand Oscars-tal 2018: ”If I fall over, pick me up, cause I’ve got some things to say.” Mina händer kan darra och rösten skaka, men det finns en orsak till att jag är med. Jag har alltid brunnit för mänskliga rättigheter, allas rätt till att existera på sitt eget sätt och tron på en liberal värld.
Jag vägrar tro på att det inte finns en framtid. Jag vägrar tro att politiken måste vara hård, kall, obegriplig och att besluten bara får fattas av män i stängda rum. För jag tror, och jag vet att det låter naivt, att vi behöver mycket mer kärlek, glädje och hopp i politiken. Jag menar inte att vi ska glömma bort realiteten vi lever i, där mycket är åt fanders och det finns otroligt mycket arbete att göra. Det jag menar är att vi inte heller får glömma bort glädjen i att arbeta för en bättre värld, kärleken för våra medmänniskor och våra kollegor vi får äran att göra det tillsammans med, och inte heller hoppet om att vi faktiskt kan göra skillnad. Vi gör skillnad varje dag, även om det inte alltid syns direkt. Den glädjen, och framförallt det hoppet, smittar av sig.
Jag tänker ha på mig mina skinande rosa cowboy-stövlar och snacka politik med kärlek och empati. Jag tänker inte sluta tro på en bättre framtid och en bättre värld, för jag ser hur vi alla arbetar för det tillsammans. Ni ger mig hopp, och jag hoppas att vi alla också kan ge dem som behöver, lite mer hopp inför framtiden. Att vår politik är det som också skapar förändring. För det tror jag på.
