Är relationen mellan USA och Europa fortfarande ett partnerskap eller har den blivit ett bekvämlighetsäktenskap? Marco Rubios tal i München beskrevs allmänt som mer polerat och försonligt än tidigare framträdandenLäs mer »
Är relationen mellan USA och Europa fortfarande ett partnerskap eller har den blivit ett bekvämlighetsäktenskap?
Marco Rubios tal i München beskrevs allmänt som mer polerat och försonligt än tidigare framträdanden från Trumpadministrationen i Europa.
Och ändå: viktigare än vad som sades var kanske vad som inte sades: Ukraina nämndes bara en gång och Ryssland inte alls i själva talet.
I stället låg fokus på en sorts civilisatorisk stolthet, västvärldens ”nedgång” och behovet av starkare allierade som kan försvara sig själva och det som uppfattas som det egna arvet.
På ytan är detta förstås välbekant retorik. Under ytan är det ändå ett skifte.
Under decennier har den transatlantiska relationen vilat på gemensamma värderingar: demokrati, rättsstat och en regelbaserad internationell ordning. Nu förskjuts tyngdpunkten från värderingar till makt, från multilateralism till mer transaktionellt ledarskap, från gemensamma principer till villkorad samstämmighet.
Det är talande att många kommentatorer – från mycket olika politiska utgångspunkter – beskriver relationen med metaforer hämtade från en problematisk, till och med destruktiv, relation. Oavsett om jämförelsen är rättvis eller inte, säger det något väsentligt: tilliten håller på att erodera.
Europa står inför en svår balansgång. Vi är beroende av USA för vår säkerhet, men måste samtidigt definiera vår egen politiska identitet och strategiska autonomi. Är Europa i första hand en geopolitisk aktör, ett projekt eller en värdebaserad union?
Och kan vi leva upp till vår potential? EU är en enorm marknad. Den så kallade Bryssel-effekten (EU:s förmåga att via sin reglering påverka världen) är reell om än inte så stark som den kunde vara.
Om EU skulle nedmontera hindren med vilka vi fjättrar den inre marknaden kunde den årliga tillväxten vara flera procent större än de är idag. Om vi kunde reformera sätten på vilka vi fattar beslut inom EU – och undvika det, att länder som Ungern och Slovakien kan sätta käppar i hjulen för effektivt beslutsfattande – skulle vi stärka vår politiska makt.
Det har betydelse. Ekonomi är makt och utrikespoltiskens betydelse kan inte existera om man inte har en förmåga att fatta beslut.
Ju starkare EU är, ju starkare den transatlantiska unionen är, desto mer vinner både EU och USA på det. Vilket tar mig tillbaka till Rubios tal: Rubio beskrev det han ser som en nedgång som ett val. Det är sant. Men även alliansernas natur är ett val.
Allianser byggda på makt kan vara effektiva, i stunden. Allianser byggda på tillit är hållbara.
Om den transatlantiska relationen utvecklas till ett bekvämlighetsäktenskap snarare än ett partnerskap grundat i gemensamma övertygelser, kan den bestå – men den kommer inte att leda.
Och i en tid av global instabilitet spelar den skillnaden roll.
