Suomeksi täällä. Under de senaste dagarna har det förts en livlig diskussion på olika sociala medier om arbetslösheten bland personer födda utomlands. Diskussionen är en följd av den kolumn ETLALäs mer »
Suomeksi täällä.
Under de senaste dagarna har det förts en livlig diskussion på olika sociala medier om arbetslösheten bland personer födda utomlands. Diskussionen är en följd av den kolumn ETLA publicerade. Siffrorna är dåliga, men de behöver sättas i sina rätta sammanhang och både fenomenets proportioner och orsaker diskuteras sakligt.
Jag återkommer till den delen senare i denna text.
Den fråga som inte diskuteras, men som borde göras det är en mer central framtidsfråga: arbetslösheten bland ungdomar. I slutet av förra året var antalet arbetslösa under 30-åringar redan nästan 90000. Detta att jämföra med antalet arbetslösa invadrare som är drygt 50000.
Det är enormt svårt att få den första arbetsplatsen. Och ju längre man blir utanför arbetslivet desto svårare är det.
Den centrala frågan är förstås hur den ekonomiska tillväxten kan acceleras, men samtidigt måste medvetna åtgärder vidtas för att sänka tröskeln till arbete.
Förra sommaren föreslog SFP en ny sysselsättngingsmodell för unga under 30 år. Den har nu blivit verklighet i och med att sysselsättningssedel för unga trätt i kraft. En arbetsgivare kan genom det subventioneras med 50% för lönekostnaderna när hen anställer en ung person.
Stöd för ungt företagande är en annan idé värd att utveckla. Den så kallade tillväxtgruppens, Kasvuryhmäs, tanke om att göra företagarforstran till en obligatorisk ämne är värd att ta på allvar. Flexibla studiemöjligheter är en tredje.
Det handlar om att möjliggöra arbete under studierna men också om att hitta en väg in i arbete efter att man blivit färdig. Kunde man incentivera företag att erbjuda slutarbetesmöjligheter för studerande för att på så sätt ge dem en omkörsfil in i arbetslivet? Och vilka är flaskhalsarna som idag leder till att studerande har så svårt att hitta praktikplatser?
Vi kommer som parti inom kort att presentera våra egna nya förslag för att underlätta situationen.
Sedan till den andra biten:
Av de arbetslösa är knappt 15 procent födda utomlands. Det är naturligtvis en stor andel, men det är inte den stora bilden av arbetslösheten eller vårt centrala problem.
Under det senaste året har arbetslösheten bland infödda finländare i själva verket ökat snabbare än arbetslösheten bland nyanlända.
Den artikel som publicerades i HS i januari har delats flitigt. Ofta uppenbarligen med antagandet att få orkar läsa den i sin helhet. De slutsatser som dragits ur den är både missvisande och på många sätt felaktiga.
I Finland har vi cirka 350 000 arbetslösa. Av dessa är ungefär 50 000 invandrare.
Att både arbetslösheten bland invandrare och bland unga har ökat visar att båda grupperna befinner sig i en position där arbetslösheten slår hårdast när det ekonomiska läget försämras. De erfarna får behålla sina jobb, medan de som nyligen tagit steget in på arbetsmarknaden löper större risk att bli uppsagda.
Arbetslösheten bland invandrare försämrades kraftigt för några år sedan, men utvecklingen har på senare tid varit bättre – eller mer exakt uttryckt, mindre dålig – än bland majoritetsbefolkningen. Finlands totala arbetslöshet hör just nu till de högsta i EU, vilket är ytterst oroande.
Samtidigt är det skäl att notera att utlänningarnas andel av befolkningen hos oss är en av de lägsta i Västeuropa och klart under EU-genomsnittet. Det tyder inte på någon direkt korrelation med sysselsättningsläget.
Och på samma sätt: En hög arbetslöshet är inte orsaken till att vi har en dålig ekonomi. Den dåliga ekonomin är orsaken till att vi har hög arbetslöshet.
Det är också värt att minnas att den största enskilda gruppen som kommit till Finland under de senaste åren är ukrainare som flytt kriget. Det är den största siffran i statistiken.
Utmaningen är ändå verklig. Vad borde då göras?
Den finländska arbetsmarknaden är svår för nyanlända. Forskning visar att etnicitet och namn påverkar möjligheterna att få arbete i betydande grad. Detta är något som förändras långsamt i takt med att attityder förändras. Språkkunskaper är ett annat centralt hinder. Det finns inga enkla lösningar.
När vi talar om attityder är det också uppenbart att skuldbeläggning av invandrare för arbetslösheten inte bara är felaktig utan den förvärrar också situationen ytterligare.
Det är också skäl att komma ihåg att ökningen av antalet sysselsatta under 2000-talet i hög grad har skett genom invandring. Samtidigt har produktivitetstillväxten varit svag generellt. Det innebär i praktiken att den ekonomiska tillväxten skulle ha varit ännu svagare utan invandring.
Det finländska samhällets centrala ethos är jämlikhet.
Inte för att det är ett vackert ord, utan för att det också innebär effektivitet. Jämlikhet bygger på tanken att alla resurser ska användas så effektivt som möjligt, utan att konstgjorda hinder kopplade till kön, etnicitet eller andra egenskaper försvårar allas delaktighet i samhällsbygget.
Därför leder skuldbeläggning av en viss grupp människor ofrånkomligen till en mer polariserad, och sämre, situation. Sysselsättningen är en gemensam utmaning som kräver breda åtgärder, analytisk skärpa och systemiskt tänkande.
