Äntligen är det sommar. Många har fått sin examen och ”Den blomstertid” har förhoppningsvis sjungits i de flesta skolor. Nu är det dags att njuta av den härliga finländska sommaren.
Samtidigt har Rysslands brutala krig mot Ukraina gått in på sitt femte år. Kriget mellan USA, Israel och Iran har fått oljepriserna att skjuta i höjden. Fastän Europa inte är part kommer svallvågorna till oss, och drabbar i slutändan oss vanliga människor då bränsle- och energipriserna stiger. Det är lättare att starta ett krig än att sluta det. Den visdomen borde såväl Putin som Trump ha lärt sig, men nej. Tilltron till den egna överlägsna förmågan att snabbt kunna störta en sittande regim och byta ut den på nolltid har i bägge fallen kommit på skam.
I Europa har vi ändå upplevt vissa ljusglimtar. Att det ungerska folket med överväldigande majoritet röstade för Europa, för förändring och för Péter Magyars parti Tisza får vi verkligen glädjas över. Viktor Orbáns 16 år vid makten tog äntligen slut. Men landet står inför stora utmaningar. Orbán hann – förutom att agera bråkstake och bromskloss i EU – förstöra så mycket, med bland annat en utbredd korruption som genomsyrat stora delar av det ungerska maskineriet. Också medierna i Ungern har ju varit under hård kontroll från Orbáns sida. Fri media, såsom vi känner det begreppet, har inte existerat i landet i någon större utsträckning under senare tid. Journalister och domare har varit under ständig press, och rättsstaten har inte fungerat. Därför har också EU fryst stora delar av de medel som Ungern skulle ha rätt till.
Det är nu upp till Péter Magyar att visa att han vill och kan reformera sitt land samt få tillbaka tilliten såväl hos folket som i Europa. Att Ukraina i april kunde få grönt ljus för det lån på 90 miljarder euro som EU redan tagit beslut om i december men Orbán i januari motsatte sig är en bra sak. Sedan är det klart att Ungern inte kan få alla sina frysta stöd genast. Det måste göras en vägkarta som går hand i hand med verkställande av de reformer som behövs.
Men tillbaka till Europa i stort. Det som blivit fullständigt tydligt är att Europa behöver såväl stärka sin säkerhet och sitt försvar som göra sig oberoende av importerad gas och olja. De kriser vi nu genomlever visar med all tydlighet att ju mindre beroende Europa är av utländska fossila bränslen, desto bättre för såväl ekonomin, invånarna som säkerheten i stort. Därför behöver energifrågan tas på stort allvar och därför är den också i central ställning då vi talar om vår framtida europeiska säkerhet. Många länder har hemläxor att göra, och i Finland ska vi fortsätta satsa på förnybar energi.
Samtidigt har de senaste åren visat att EU:s grundfördrag har skrivits utgående från att det alltid är vackert väder. Att alla följer gemensamma spelregler och är solidariska med unionen. Men verkligheten har visat sig vara en annan. Därför vore det dags att förnya EU och komma bort från vetorätten för ett land så att utrikes-och säkerhetspolitiska beslut kunde göras med majoritetsbeslut. Samtidigt vore det dags att förbereda EU för att Ukraina med flera ska kunna bli EU-medlemmar.
Vi har också Norden, denna fantastiska plats på jorden. Jag tror också att vi måste våga öppna diskussionen om att skapa något som kanske kunde gå under benämningen ”Det förenade Norden”. Något som är betydligt mer handlingskraftigt än dagens Nordiska råd och ministerråd. Där skulle våra fem länder kunna ta gemensamma beslut i frågor som berör exempelvis säkerhet och beredskap. Tillsammans skulle vi fem nordiska länder utgöra den 12:e största ekonomin i världen. Det skulle göra oss till en stor aktör både inom EU och i globala sammanhang.
De här frågorna måste upp på agendan nu. Det gäller att smida då järnet är varmt. Frågan är: är Europa och Norden redo?
