I juni 2025 fick förnyelsen av sametingslagen äntligen riksdagens slutliga godkännande efter en lång och komplex resa. Tillsammans med Europaparlamentariker och Renew Europes vice ordförande Anna-Maja Henriksson (SFP) och Ålands riksdagsledamot och Svenska riksdagsgruppens medlem i riksdagens grundlagsutskott Mats Löfström kommer vi att reflektera över varför det krävdes fem regeringar och över ett decennium av hårt arbete innan lagförslaget godkändes.
Året är 2011 och Anna-Maja Henriksson har just tillträtt som justitieminister under hennes andra period i riksdagen. Förhandlingarna för regeringsprogrammet är avslutade, och bland deltagarna fanns Sametingets ordförande Klemetti Näkkäläjärvi tillsammans med andra representanter för Sametinget. Resultet blev en skrivning om att förnya sametingslagen och möjliggöra en ratificering av ILO 169-konventionen (ett regelverk för att skydda ursprungs- och stamfolks rättigheter).
För Henriksson var detta ett viktigt uppdrag att förverkliga. Den gällande lagen från 1995 hade aldrig accepterats av Sametinget och vid det laget hade även FN riktat anmärkningar mot Finland för att inte respektera samernas rätt till självbestämmande.
Om du blickar tillbaka till 2011 då du för första gången fick uppdraget som justitieminister, anade du resan som väntade?
– Nej, det är ett enkelt svar. Jag hade ingen aning om vad som skulle hända. Det som sedan skedde är nästan omöjligt att förklara.
– Efter många förhandlingar hittade vi en gemensam linje. Det svåraste har alltid varit den tredje paragrafen i sametingslagen, om vem som är valbar till Sametinget, det vill säga vem som kan ställa upp i val, berättar hon.
Lagstiftningen i Finland från 1995 till 2025 har baserat sig på gamla jordeböcker från 1600- och 1700-talet. År 2014 hittade de en lösning på hur lagen skulle skrivas om. Som minister från Svenska folkpartiet ledde Henriksson arbetet. I ministergruppen satt Erkki Tuomioja (SDP), Petteri Orpo (Saml), Ville Niinistö (Gröna) och Paavo Arhinmäki (VF).
– Det var under den så kallade ”sixpacken”. Dåvarande statsminister Katainen avgick sedan för att bli EU-kommissionär, vilket gjorde att Alexander Stubb tog över, och jag fortsatte arbetet med honom.
När lagen kom till riksdagen hösten 2014 trodde man att den skulle passera lätt, eftersom den stöddes både av regeringen och Sametinget. Men så blev det inte.
– Både Socialdemokraterna och Samlingspartiet svek, drivna av rädsla för att förlora mandat i Lappland inför valet 2015. Det gjorde att Socialdemokraterna backade från ILO 169 och Samlingspartiet från sametingslagen, och jag tvingades dra tillbaka förslaget.
ILO 169, som handlade om en internationell konvention, kunde lämnas vilande till nästa riksdagsval och godkännas av nästa riksdag.
– Alexander Stubb, som då var statsminister, frågade mig vad jag vill göra med den, om jag tänker dra tillbaka den också. Jag svarade nej, jag vill lämna den över nyval eftersom den ännu kan godkännas av följande riksdag eftersom det handlade om ett internationellt fördrag. Så den överlämnades till följande riksdag och Juha Sipiläs regering, berättar Henriksson.
På den avgörande dagen i riksdagen försökte Henriksson skjuta upp ärendet och tala med partiledarna, men de övriga regeringsleden svek.
– Den dagen träffade Tiina Sanila-Aikio, då ordförande för Sametinget, mig i riksdagens rikssal och vi grät bägge när allt vi arbetat för i över 100 timmar kollapsade. Det var mycket jobbigt och besvikelsen stor, särskilt bland samer som kände sig ignorerade av regering efter regering, som såg deras viktigaste fråga som oviktig.
– Det var verkligen fult av de två största partierna i regeringen, SDP och Saml., att inte stå bakom ett enhälligt förslag av den egna regeringen.
Under Sipiläs regering kom det ett förslag som Sametinget inte kunde godkänna. I praktiken stod allting mer eller mindre stilla. I nästa regering, Sanna Marins, återvände Henriksson som justitieminister.
– Igen fick vi bra skrivningar i regeringsprogrammet och trodde vi skulle lyckas. På slutrakan hade vi ett förslag samerna och majoriteten av regeringspartierna kunde godkänna. Men Centern avvisade lagen.
Det ledde till att SFP tillsammans med dåvarande statsminister Sanna Marin beslutade hösten 2022 att ändå lämna ett lagförslag till riksdagen, och att Centern skulle få rösta emot det i riksdagen.
– Men Centerns Annika Saarikko ville inte acceptera detta och anklagade statsministern för att bryta spelreglerna. Jag ansåg att vi hade en överenskommelse om att lagförslaget kan ges till riksdagen med en majoritet av regeringens partier bakom sig, förklarar Henriksson.
Då lades hoppet på att få stöd från Samlingspartiet. Petteri Orpo, som ledde det dåvarande största oppositionspartiet, vill inte ha den här frågan i nästa regering om han blir statsminister, tänkte Henriksson.
– De signaler jag fick från Samlingspartiet var inte att frågan skulle ha varit omöjlig. Men då stannade hela lagen upp i grundlagsutskottet.
Grundlagsutskottet leddes av Johanna Ojala-Niemelä från Socialdemokraterna, riksdagsledamot från Lappland. Samtidigt som statsministern var Sanna Marin, också från Socialdemokraterna.
– Statsministerpartiets egen ordförande i grundlagsutskottet lyckades hindra lagens framgång i riksdagen. I stället för en frånvarande socialdemokrat kom Centerns Markus Lohi in vid den avgörande omröstningen, och grundlagsutskottet beslöt att inte behandla lagen vidare. Det var otroliga händelser, svåra att tro. Som tidigare justitieminister i två regeringar hade jag sett mycket, men inte detta.
Starka känslor och höjda röster
Ålands riksdagsledamot Mats Löfström har suttit i grundlagsutskottet och försvarat förnyelsen av sametingslagen sedan sin första mandatperiod 2019. Under hans första möte med Sametinget besökte grundlagsutskottet Enare i Lappland. Ett öppet sakkunnighörande ordnades med grundlagsutskottets medlemmar närvarande på scenen.
– Det var mycket starka känslor. Vissa höjde rösten, andra gick ut. Jag vet inte om det fanns en dörr, men om den hade funnits hade den nog blivit slagen igen. Vissa var så emotionella att de började gråta när de talade, berättar han.
Detta var inte Löfströms första kontakt med samiska frågor eller träff med Sametinget. När han jobbade i Europaparlamentet med Nils Torvalds hade hela Sametinget besökt Bryssel.
– Men det var det här mötet i Lappland som verkligen fick mig att förstå hur viktiga och känsliga de här frågorna är för den samiska befolkningen. Särskilt när de yngre representanterna för samerna tydligt uttryckte sin rädsla för att den samiska kulturen skulle försvinna genom att de skulle assimileras in i den finska kulturen, förklarar Löfström.
”Att i denna värld, där krig pågår i Europa, vissa länder direkt bryter mot internationell rätt och ifrågasättandet av den regelbaserade ordningen samt FN-systemet ökat, kunna fatta det viktigaste beslutet om mänskliga rättigheter i Finland på länge är stort.”
MATS LÖFSTRÖM
Motstånd från många håll
Trots att förnyelsen av sametingslagen till sist fick stort stöd i riksdagen i juni 2025, var vägen dit lång med flera misslyckade försök.
Varför tror ni att det tog så lång tid, trots att lagen till sist godkändes med klar majoritet?
– Det tog så lång tid eftersom partierna bröt sina löften och prioriterade egen vinning framför samernas rättigheter, anser Henriksson.
Hon berättar hur Centern var emot en förändring av sametingslagen eftersom majoritetsbefolkningen i Lappland inte stödde den, och partiet var oroligt för att förlora mandat i valkretsen.
– Jag vill påpeka att ingen riksdagsledamot från Lappland har någonsin uttryckt stöd för en förändring. Socialdemokraterna och Samlingspartiet drog sig också ur 2015 av samma orsaker, rädsla för att förlora stöd i Lappland. Senare stoppades lagen i grundlagsutskottet av socialdemokraten Johanna Ojala-Niemelä från Lappland. Det har alltid funnits en underton av att många varit oroliga för att samerna skulle få för mycket rättigheter, förklarar hon.
Löfström håller med om att det har varit en väldigt svår fråga för ledamöter från Lapplands valkrets.
– Där finns det hårdaste motståndet mot sametingslagens förnyelse. Å ena sidan finns de största förespråkarna bland samerna, men det finns också ett starkt motstånd av vissa som upplever att de förlorar på sametingslagens förnyelse, säger Löfström.
Lappland är en liten valkrets. Med sex ledamöter är det den näst minsta valkretsen, efter Ålands valkrets, som är den minsta med bara en ledamot.
– Detta gör att det är de stora partierna som är representerade där, och det är alltid hård kamp om mandatplatserna, fortsätter han.
Löfström menar att det har funnits olika fomer av motstånd: Ett högljutt motstånd mot förnyelsen av sametingslagen och osakliga angrepp mot samerna som minoritet, men också ett tyst motstånd.
– Det allvarligare motståndet är det tysta, som försöker fördröja processer för att hindra mål. Man har inte offentligt motsatt sig förnyelse av sametingslagen, men strategin är att försena frågan så mycket att man missar mandatperioden och måste börja om.
Ett krav från SFP
Men varför gav den nuvarande regeringen sitt godkännande för förnyelsen av sametingslagen? Våren 2023, efter det nya riksdagsvalet, inleddes svåra förhandlingar. SFP höll ställningarna och kallades till regeringsförhandlingar, där Henriksson ledde SFP:s förhandlingar i egenskap av dåvarande partiordförande.
– Det var klart för mig att Svenska folkpartiet inte skulle gå med i en regering som inte godkände förnyelsen av sametingslagen, ett krav från mig och partiet. För att den nuvarande regeringen skulle bildas, måste förnyelsen godkännas, förklarar Henriksson.
– Vid det laget hade jag lärt mig mycket från tidigare regeringar, så skrivningen i regeringsprogrammet blev mycket tydlig. Där står att sametingslagen förnyas i enlighet med Timonen-kommitténs förslag och att lagförslaget ska ges till riksdagen under höstsessionen 2023. Utan den skrivningen skulle vi inte vara här idag, tillägger hon.
Regeringsprogrammet blev väldigt tydligt. Löfström berättar hur SFP och den Svenska riksdagsgruppen lyckades få igenom starka formuleringar för många frågor i programmet.
– På papper har det aldrig tidigare funnits så starka formuleringar för svenska språkets status som i detta regeringsprogram, och som Ålands riksdagsledamot kan jag också säga att Ålands formuleringar i detta program aldrig har varit så starka som nu, förklarar Löfström.
– Att förnya Sametingets lag var också en tydlig punkt. Allt detta var priset för att Svenska riksdagsgruppen och SFP skulle välja att delta i regeringen, eftersom förhandlingarna var svåra. Vi lever i mycket utmanande säkerhetspolitiska och ekonomiska tider där vi behövde vara med och ta ansvar, men att kunna motivera sammansättningen genom att visa konkreta resultat, som förnyelsen av sametingslagen, var också avgörande, tillägger han.
Både Henriksson och Löfström har tidigare erfarenhet av denna lagstiftning, och om man hade avslutat den mot slutet av mandatperioden, kunde den ha fastnat i riksdagens utskott och aldrig blivit färdig.
– Därför var det viktigt att lagförslaget presenterades tillräckligt tidigt, under första året av mandatperioden, så att det inte kan skyllas på tidsbrist senare, understryker Löfström.
Han fortsätter med att förklara hur politiken ibland kan vara paradoxal.
– Sannfinländarna har utåt sett varit mest kritiska till en förnyelse av Sametingslagen. Men när detta parti, som ofta varit kritiskt, ändå ingår i regeringskonstellationen och är bundet till regeringsprogrammet, förändras det parlamentariska läget jämfört med andra konstellationer. Ett regeringsparti som inte är kritiskt mot ett lagförslag i regeringsprogrammet, som dessutom har beretts av en minister från samma parti, påverkar dynamiken. Sammanfattningsvis är det dessa faktorer som gjorde så att förnyelsen av sametingslagen godkändes.
Den nya sametingslagen strök punkten om de gamla jordeböckerna, som inte längre gäller. Rätt att bli antecknad i vallängden har den som anser sig vara same, förutsatt att personen själv eller åtminstone någon av hans eller hennes föräldrar, far- eller morföräldrar eller far- eller morföräldrarnas föräldrar har lärt sig samiska som första språk.
”Jag skämdes på finska regeringens vägnar varje gång vi misslyckades. Inte för att jag inte försökte, men för att Finlands regering och riksdag, som kollektiv, inte löste denna stora människorättsfråga på ett rättvist sätt. Samerna gick igenom kamp och förnedring, och det har stört mig mycket.”
ANNA-MAJA HENRIKSSON
Lättnad och jubel i korridoren
Hur var stämningen efter att förnyelsen av sametingslagen äntligen godkändes?
– Det var en otrolig lättnad, särskilt eftersom många trott att det inte skulle gå den här gången heller. Jag har känt trycket och förväntningarna som den enda från svenska riksdagsgruppen i grundlagsutskottet, berättar Löfström.
– Det var verkligen inte enkelt i grundlagsutskottet. Det är en av de svåraste saker jag har varit med om. När det var klart kände jag också glädje eftersom jag vet hur mycket arbete som lagts ner och hur viktigt det är för samerna. Jag har också haft mycket kontakt, särskilt med Sametingets ställföreträdande ordförande Tuomas Aslak Juuso, om dessa frågor, tillägger han.
Efter att sametingslagen godkänts i grundlagsutskottet ringde Löfström först till Tuomas Aslak Juuso och berättade för honom glädjenyheterna några minuter innan det blev offentligt.
– Sedan ringde jag till Anna-Maja Henriksson, som sa att hon behövde sitta ner. Hon frågade om det verkligen var sant, om processen verkligen var klar, eftersom den varit så lång, berättar Löfström.
– Jag var överlycklig i Europaparlamentets korridor när grundlagsutskottet lade fram sitt betänkande i juni. Äntligen vinner rättvisa efter över tio år av uppförsbacke! Då lagförslaget äntligen godkändes av riksdagen, var jag så otroligt glad att jag inte tror att mina medarbetare någonsin sett mig så glad, skrattar Henriksson.
– De kunde inte heller riktigt förstå omfattningen innan jag började berätta hur stor den här saken egentligen är, tillägger hon.
Anna-Maja, du åkte nyligen till Enare för att fira. Vad betydde det för dig och hur togs du emot där?
– Det var fantastiskt att åka till Lappland och få dela minnen med alla jag lärt känna under resans gång och njuta av stunden med dem. Jag är mest glad för samernas skull. Det var ett varmt och rörande mottagande, deras uppskattning till mig och Svenska folkpartiet. Det har varit smärtsamt att se deras lidande.
Henriksson är stolt över att Svenska folkpartiet har drivit frågan så länge.
– Utan partiets uthållighet hade vi kanske inte varit där vi är idag. Jag höll ett tal i Enare där jag berättade hur jag skämdes på finska regeringens vägnar varje gång vi misslyckades. Inte för att jag inte försökte, men för att Finlands regering och riksdag, som kollektiv, inte löste denna stora människorättsfråga på ett rättvist sätt. Samerna gick igenom kamp och förnedring, och det har stört mig mycket, förklarar hon.
Arbetet tar inte slut här
Löfström hoppas att denna lag främjar utvecklingen av den samiska kulturen så den förblir livskraftig.
– Den samiska kulturen bygger på människor, på samerna. Men en lag behövs för att skapa förutsättningar för att de ska kunna lyckas i sitt arbete. Och här hoppas jag ju att vi har lyckats med det här arbetet, att vi fick det i mål, säger han.
– Att i denna värld, där krig pågår i Europa, vissa länder direkt bryter mot internationell rätt och ifrågasättandet av den regelbaserade ordningen samt FN-systemet ökat, kunna fatta det viktigaste beslutet om mänskliga rättigheter i Finland på länge är stort. Det kan fungera som ett föredöme för andra länder.
Henriksson framhåller att kampen inte slutar här.
– Nu har samerna en lösning på en viktig fråga efter 20 år, men andra utmaningar kvarstår. Till exempel klimatförändringen, som är en stor utmaning för samerna och de som bor längre norrut, även i de arktiska områdena.
Deras traditionella näringar hotas av stigande temperaturer, vilket påverkar renskötsel och fiske i Lapplands älvar.
– Det hotar fiskbeståndet och är en stor utmaning för samerna, särskilt eftersom många unga flyttar bort, vilket minskar vidareföringen av traditioner, språk och kultur. Därför behöver de stödjas, särskilt inom skolan och småbarnspedagogiken, för att bevara språken och möjliggöra samisk undervisning även utanför samernas hembygdsområden, berättar Henriksson.
Att sametingslagsfrågan är löst gör att fokuset kan flyttas på de här andra frågorna, menar Henriksson. Frågor som kräver samarbete med samerna nationellt och på EU-nivå. Samerna i Finland är omkring 9 000, medan fler finns i Norge och Sverige. Det är en liten, utsatt grupp med behov av stöd.
– Samerna är Europas enda ursprungsfolk. Deras intressen bör stärkas på EU-nivå, och jag kommer att arbeta för detta. Beslut som fattas på EU-nivå berör också samerna som ursprungsfolk. Så arbetet för de samiska frågorna tar inte slut, det ändrar bara karaktär, säger hon.
Om ni fick ge ett råd till nästa generation politiker som ska driva svåra frågor, vad skulle ni säga?
– För det första att ha respekt. Både för frågan i sig och för de människor som det berör, även om frågan inte exakt berör en själv. Det är viktigt att ha respekt för alla de frågor man hanterar. Man måste förstå frågorna eftersom de är komplexa, vilket jag insåg på det öppna hörandet i Lappland. Det är viktigt att respektera olika åsikter, lyssna på alla sidor för att förstå helheten, och kunna motivera sina egna ståndpunkter för att kunna arbeta för sin sak, säger Löfström.
– Och till sist att inte ge upp trots motgångar. Det har varit en lång väg, men nu är vi i mål, tillägger han.
– Man får aldrig ge upp då man vet att man är på rätt väg och jobbar för en rättvis lösning, instämmer Henriksson.
– I det här fallet jobbade vi för en minoritets rättigheter och för att vårt land ska följa sina internationella förpliktelser. Man ska våga fortsätta tro på sin sak, även när uppförsbacken känns som jobbigast. Då när man nästan har tappat allt hopp, så ska man minnas att hårt arbete för en god sak alltid ger resultat förr eller senare, avslutar hon.
