När vi går mot årets slut brukar vi se bakåt och summera det som skett. Samtidigt är det viktigt att inte fastna i det som varit, utan blicka framåt med tillförsikt. I bästa fall klarar vi av att analysera det som hänt så vi kan bli bättre – för det kan vi alltid.
Häromdagen hörde jag hur vår nya kanslichef på undervisnings- och kulturministeriet, Heidi Backman, berättade om hur det gick till när de första Pisa-resultaten offentliggjordes för 25 år sen. På Utbildningsstyrelsen där Heidi då jobbade, kunde man inte tro det man såg. Finlands skolor klarade sig bäst i världen. Det kunde väl inte stämma? Den första reaktionen var att det måste vara nåt fel, inte kan vi ju vara så bra – vi har ju så många fel och brister.
Reaktionen är alltför vanlig hos oss. Inte ens när vi bevisligen är bättre än alla andra tror vi att det är sant. Vi stirrar instinktivt på alla svagheter, för sådana hittar vi ju alltid, istället för att se den stora bilden – för att inte tala om att se våra styrkor. Det här är dessvärre ingenting som bara hände för ett kvarts sekel sen, det händer ännu idag.
På nästan alla mätare man kan tänka sig hör Finland till världens bästa länder. Det skulle man ändå inte tro om man lyssnar på debatten här. Jag har viss förståelse för att oppositionen hittar fel i det regeringen gör, det ligger i politikens natur. Man säger att vi anpassat oss till döds, och snart finns ingenting kvar av vår välfärd. Men vet ni vad? Vårt välfärdssamhälle, till och med vår social- och hälsovård – trots de många utmaningarna – hör till de bästa i världen. Jag hör också ibland att vi bara sänker skatter för de rika. Och det är sant att vi sänkte den högsta marginalskatten från 59% till 52 %, men hör och häpna – Finland har fortfarande ett av världens högsta skattetryck. Och eftersom vi behöver tillväxt, måste vi anpassa oss också i sådana frågor.
Den ekonomiska grop vi befinner oss i efter ett decennium utan tillväxt är djup.
De reformer regeringen genomfört gör ändå att vi står bättre rustade att möta de utmaningar som kommer. Och på tal om goda nyheter, så lyfter jag gärna några saker ur mitt förvaltningsområde som gått vidare under året som gått.
Den kanske mest populära åtgärden har varit mobilförbudet i klassrummen. Fast lagstiftningen bara varit i kraft sedan höstterminen började har jag redan fått många inspirerande rapporter. Jag är glad över att många skolor också använt möjligheten att begränsa användningen av telefonerna under raster. Det har lett till ett ökat sorl bland eleverna när man pratar med varandra och inte stirrar på sina skärmar. Det har lett till mera lek och spel tillsammans. Man har fått ta fram idrottsredskap som varit undangömda i förråden, till och med brädspel är nu i bruk i flera skolor. Vilken lärdom här finns också för oss vuxna! Att sätta bort telefonen kan vara det bästa vi gör en helt vanlig vardag.
Vår satsning på de grundläggande färdigheterna är också någonting jag gärna lyfter. Tre extra veckotimmar i modersmål, litteratur och matematik är en satsning som garanterat betalar sig tillbaka. Man lär sig, växer och utvecklas så mycket lättare när de grundläggande kunskaperna sitter som de ska.
Att se möjligheter och inse att vi har det bra handlar inte om att blunda för problem – eller att låtsas att inget behöver göras. Det handlar istället om en verklighetsbaserad inställning till omvärlden. Att leva med en attityd av tacksamhet och med en positiv syn på framtiden är garanterat också mera hälsosamt. Det finns nog utmaningar vi behöver ta oss an varje dag men vi behöver inte klä oss i säck och aska. Vi ska se dem som har det svårt men samtidigt och se de enorma möjligheter som bara väntar på att förverkligas.
2026 är ett år utan val, om inget oförutsett händer. Nu har vi alla chanser att se till det som är bra, se möjligheterna och arbeta för att den bästa versionen av framtiden ska bli verklighet. Alla förutsättningar finns, så nu handlar det om att vilja och att våga.
