Säkerhet och rättsstat är inga motsatser

Idag publicerades två texter som förtjänar att läsas parallellt.

Samlingspartiets riksdagsgrupp presenterade sitt invandringspolitiska program, som utarbetats under ledning av Atte Kaleva. Samtidigt publicerade Helsingin Sanomat en intervju med professorn i statsförfattningsrätt Tuomas Ojanen, som varnar för att hänvisningar till säkerhet används för att motivera allt längre gående inskränkningar i de grundläggande och mänskliga rättigheterna.

Texterna handlar om olika saker, men tillsammans väcker de en fråga: Hur värnar vi tryggheten utan att försvaga de principer som vår säkerhet ytterst vilar på?

Jag har skrivit om invandring många gånger. I mars 2025 konstaterade jag att vi måste kunna föra en kritisk diskussion, men att vi behöver fungerande lösningar i stället för svartvitt tänkande. Den synen håller jag fast vid. Integrationen måste bli bättre, brottslighet måste bekämpas och asylsystemet måste vara fungerande och trovärdigt. Alla nuvarande förfaranden är inte nödvändigtvis de bästa tänkbara.

Men säkerhet är ett mål, och rättsstaten sätter gränserna för vilka medel vi får använda för att nå det.

Enligt Kaleva i HS kan Samlingspartiets program sammanfattas så här: den humanitära invandringen minskas drastiskt, i praktiken kommer inga asylsökande till Finland, och kvotflyktingsystemet blir den enda humanitära vägen in.

Om detta är linjen strider den mot grundlagen och mot Finlands internationella förpliktelser, bland dem rätten att söka asyl och principen om non-refoulement. Det är inte en liten sak, och inte något jag väntat mig att Samlingspartiet skulle ta lätt på. Förändringar får och kan göras, men de måste föregås av noggrann prövning av det juridiska, av deras nödvändighet och deras konsekvenser.

Förslaget innehåller inskränkningar i den service som invandrare får och det är förstås något som faller inom ramen för vanlig politik. Tanken att göra kvotflyktingurval på basen av religion är sedan långt mer problematisk. Det var inte av en händelse som vi med stöd av justitiekanslern tvingade inrikesminister Mari Rantanen att ompröva sina diskriminerande linjeringar för hur flyktingkvoten skulle fördelas för två år sedan.

Sedan är det värt att notera att förslaget går klart längre än regeringens politik. Regeringens politik är nära Samlingspartiets gamla linje. Nu har Samlingspartiet flyttat sig många steg mot Sannfinländarna.

Hur ska man då kunna garantera att lagstiftningen är förenlig med grundlagen, internationellt rätt och internationella avtal ?

I sin intervju i HS lyfter Ojanen fram grundlagsprövningen i den finländska lagstiftningen. I Finland litar vi på att politiker respekterar grundlagen. Grundlagsutskottet, som består av riksdagsledamöter, förväntas arbeta på juridiska och inte partipolitiska grunder. Det förtroendet har varit en styrka. Men kan vi ta det för givet i framtiden?

Erfarenheterna i Polen och Ungern visar hur rättsstatens oberoende institutioner kan försvagas genom politiska beslut. Det är något vi bör ta lärdom ifrån.

Hur kan vi då hindra oss från att gå samma väg?

Ojanen föreslår att det man kallar uppenbarhetskravet stryks ur grundlagen. Det förtjänar en allvarlig begrundan. Själv har jag talat för en grundlagsdomstol. Grundlagsutskottets förhandskontroll behövs, men en möjlig eftergranskning i grundlagsdomstolen skulle komplettera den och dessutom ge utskottet ett incitament att arbeta än mer noggrant.

Vetskapen om att domstolen kan ta en fråga till behandling skulle sporra utskottet att vara speciellt rigorös i sin bedömning.

Men tillbaka till invandringen, som kommer att vara ett stort valtema av flera skäl.

Finland är inte ett föremål för massinvandring. Men Finland behöver invandring. Befolkningen åldras, nativiteten är låg och antalet personer i arbetsför ålder minskar. Det gör inte problemen mindre. Tvärtom: det blir allt viktigare att lösa dem.

Det gör inte problemen mindre. Tvärtom: det blir allt viktigare att lösa dem.

Men arbetskraftsinvandring, internationellt skydd, familjeåterförening och integration är olika frågor med olika mål och rättsliga ramar. De ska inte klumpas ihop till ett enda problem med en enda lösning. Vid arbetskraftsinvandring kan vi bedöma kompetens och arbetsmarknadens behov. Internationellt skydd däremot grundar sig på en människas behov av skydd. En asylsökandes ekonomiska nytta för Finland kan aldrig vara grunden för att bevilja asyl.

Sättet vi talar om invandrare  har också en betydelse. När hela grupper ständigt framställs som ett hot drabbar det inte bara individerna, utan även tilliten, integrationen och Finlands attraktionskraft.

Jag har tidigare också skrivit om att säkerhet handlar om mycket mer än militär beredskap. Det handlar om starka institutioner, bildning, tillit och förmågan att skilja fakta från vilseledande berättelser. Invandringen medför utmaningar, liksom alla förändringar, men det jag ser som ett större hot mot samhällets trygghet är den förtroendeundergrävande kraften i polariseringen och hatretoriken.

Trygghet skapas av tydliga regler som följs, av att brottslighet bekämpas och av att var och en kan lita på att behandlas rättvist. Det är inte motstridiga mål.

Vi behöver en invandringspolitik som är kontrollerad, fungerande och rättvis, en trovärdig säkerhetspolitik och en rättsstat som skyddar varje människa, oavsett vilket parti som sitter vid makten. Att förena dessa mål är inte alltid lätt, men det är den ansvarsfulla politikens uppgift.

Finlands styrka har varit ett samhälle där människor kan lita på myndigheterna, rättsväsendet och varandra. Den tilliten får vi inte ta för given.

Respekten för grundlagen och de mänskliga rättigheterna är inget hinder för säkerheten. De är förutsättningen för ett tryggt och hållbart samhälle. Det är på den här världsbilden som jag och SFP bygger vår politik.