Beslut
Partidagen beslöt
- att motionen anses vara besvarad med denna utredning.
Behandling
Återinförande av avdragsrätt för hälso- och sjukvårdsavgifter erlagda för vård i privat regi
Motivering:
Att få hälso- och sjukvård bekostad av samhället, är vars och ens rätt i Finland.
Dessa vårdtjänster har under en lång följd av år stadigt försämrats, med ökande köer och därav förorsakad fördröjning i vårdåtgärdernas påbörjande. Detta kan som yttersta påföljd medföra, förutom olägenhet och osäkerhet för patienten, att betydande och även irreversibla skador kan uppstå. Vilket i längden leder till dyrare vårdkostnader för samhället.
Många människor kan tänkas vara beredda att själv stå för sina vårdkostnader om man blott finge ta del av samhälls stödet för dessa i form av avdrag från inkomsten.
Sådana avdrag var godtagbara före och under 70-talet. Men sedan har så smånig om alla avdrag fråntagits. En vanlig löntagare har i princip endast hemvårdsavdraget att ty sig till. Personer med lägre inkomster har sällan råd till så omfattande åtgärder att avdraget skulle kunna nyttjas i större utsträckning. Kanske inte ens över den sk. självrisken. En orättvis “uppfinning” i sig! För övrigt åtnjuter reparationer i hemmet inga samhälleliga stöd. Detta avdrag har sitt ursprung i sysselsättningspolitiska sammanhang.
Hälso- och sjukvården däremot bestides med samhällets medel, via sjukförsäkringen. Därför borde det vara motiverat att avdraga, den del som man själv erlagt för sin vård, antingen från inkomsten eller från skatterna till den del som inte ersätts på annat sätt (FPA).
Om man på detta sätt skulle få “bemedlade” människor att söka sig till privatvården – åtminstone för mindre problem – så skulle detta avlasta den allmänna sjukvården, med minskande köer och därmed snabbare och bättre vård för alla.
Relativt få har ändå råd att bekosta omfattande operationer och vård i privat regi. Där skall alltså allmänvården träda till.
Det allmänt i omlopp varande påståendet, att privatvård är bättre vård än det allmänna stämmer nödvändigtvis inte. Men vården uppleves säkert som bättre p.g.a att man vanligtvis inte behöver köa. Förhållandet mellan patient och vårdpersonal är klarare – patienten kan ju anlita en annan “firma”.
På den allmänna linjen uppfattas vården som gratis tjänst för patienten och att man därmed borde rätta sig efter vad som bjudes.
SFP i Esboviken föreslår att Sfp:s representanter i regering och riksdag arbetar för:
- att återinföra avdragsrätten för kostnader som erlagts för hälso- och sjukvård i privat regi, utan sk. självrisk tillämpas
- att begreppet självrisk avskaffas, i synnerhet för kostnader som hänför sig till inkomstens förvärvande
Kurt Wikström Marianne Storå
ordförande sekreterare
Partistyrelsens utlåtande motionerna 47 & 48:
Sjukdomskostnadsavdraget slopades vid beskattningen för 1992. Avsikten var att avdraget skulle kompenseras med vissa ersättande arrangemang bl.a. inom sjukförsäkringen. Landets ekonomiska situation vid den tiden var dock sådan att de planerade åtgärder inte har kunnat vidtas. En del av de planerade kompenseringarna togs i bruk så sent som på 2000-talet, såsom ersättning för vuxentandvård. Sjukdomskostnadsavdraget slopades i tiden dels för att underlätta beskattningen, men dels även på grund av att det stöd som avdraget medförde på ett oändamålsenligt sätt riktades till personer med stora inkomster. En kommission som hade utrett ersättandet av sjukdomskostnadsavdraget konstaterade i sin promemoria (Kommittébetänkande 1989:29) att sammanlagt 1,8 milj. människor helt och hållet blev utan detta skattestöd, dvs. av olika orsaker inte kunde eller behövde använda sig av det. Kommissionen konstaterade att det även ur social- och hälsopolitisk synvinkel var mera ändamålsenligt att avdraget ersätts med direkta inkomstöverföringar eftersom priset på hälsotjänster ofta redan i sig kan utgöra ett hinder för personer med små inkomster att utnyttja tjänsterna.
I samband med avskaffandet av sjukdomskostnadsavdraget ändrades dock det s.k. avdraget för nedsatt skattebetalningsförmåga i beskattningen så att betydande kostnader på grund av sjukdom kunde beaktas vid beskattningen. I enlighet med dagens regel i inkomstskattelagens 98§ har en under skatteåret i Finland bosatt person rätt att från sin nettoförvärvsinkomst avdra ett skäligt belopp, dock inte mera än 1 400 € ifall dennes skattebetalningsförmåga med beaktande av de inkomster och den förmögenhet som står till hans och hans familjs förfogande, av någon särskild orsak, såsom försörjningsplikt, arbetslöshet eller sjukdom, nedgått väsentligt. På basis av kostnader som enbart beror på sjukdom kan den skattskyldiges skattebetalningsförmåga anses ha blivit väsentligt nedsatt endast om det totala beloppet av den skattskyldiges och hans familjs sjukdomskostnader under skatteåret uppgår till minst 700 euro och samtidigt utgör minst 10 procent av den skattskyldiges sammanlagda nettokapital- och nettoförvärvsinkomster. Som familjemedlemmar betraktas den skattskyldiges make och minderåriga barn.
Folkpensionsanstalten (FPA) ersätter en del av privatläkar- och privattandläkararvodena samt behandlingar och undersökningar enligt en särskild fastställd taxa. Taxan anger det belopp som FPA godkänner som grund för ersättningen. Ersättningen gäller alltid en del av kostnaderna och resten måste patienten stå för själv. FPA fastställer taxan för läkararvode i enlighet med sjukförsäkringslagen och de grunder som nämns i statsrådets förordning.
Ett dubbelt system med både FPA ersättningsrätt och skatteavdrag vore inte ändamålsenligt. Närmast skulle man kunna diskutera ifall FPA:s ersättningstaxa är på rätt nivå.
Partistyrelsen föreslår för partidagen
- att motionen anses vara besvarad med denna utredning.
