Beslut
Partidagen beslöt:
- att motionen inte föranleder åtgärder
Behandling
Dags för att utveckla full rättvis behandling av finlandssvenskarna även i enspråkiga regioner
Problemen: Finlandssvensk på helt finsk ort behandlas orättvist jämfört med den finska grannen. Lättare för grannen. Språk- och skollagen, som skall ge de svenskspråkiga samma rättigheter som de finskspråkiga, är förträfflig men fungerar inte i praktiken. Lagen efterföljs inte, inte ens Högsta förvaltningsdomstolen följde lagen. Brott mot lagen bestraffas inte. Skolgången blir dyr för föräldrarna trots skollagen. Att sköta sina saker på distans på svenska kostar dessutom tid och pengar, jämfört med finska grannen. Givetvis bör man komma ihåg, att på en helt finsk ort skall man inte ens vänta sig få service på svenska, det vore dumt att kräva det, emedan det är i praktiken omöjligt. Finlandssvenskar tvångsinflyttas i finsk församling, svenskt alternativ finns inte (parokialprincipen). (Undertecknad gjorde motion i saken för några år sedan). Ingen har eller tar ansvar för finlandssvenskarnas behov, hos vem skall man klaga, vem stämma? Officiella saker skall kunna göras på modersmålet, men organisationerna kan inte, vet inte och vill inte överföra till svensk organisation om man bor på finsk ort. Mycket fungerar med extra jobb. Ämbetssvenskan är bra att säga goddag och adjö på (small talk) men till ringa nytta i svåra saker, beskattning, lantbruksstöd, skolgång osv. Undersökningar och diagnoser av ”besvärliga” sjukdomar och behandlingar måste någonstans kunna skötas på gemensamt modersmål för patienten och läkaren. Att senare se i läkarjournalen att man har egenläkare i Sverige för att man varit på hälsocentral där under semestern ger osäker känsla om läkarens bedömning… Om läkarjournaler med missförstånd och felaktigheter gör att Lpa (Lantbrukarnas pensionsanstalt) avslår ansökningar, då blir man rädd!
Viktiga iakttagelser:
I tvåspråkiga kommuner syns/märks inte denna orättvisa, emedan man ändå där kan sköta sitt på svenska via sina svenska ”bekanta” kontakter. Svårt att få förändringar till stånd, emedan de flesta beslutande finlandssvenskarna bor på tvåspråkiga områden och berörs inte av den ovan beskrivna problematiken, man ser inte problemen. Ytterligare problem på sikt är (social-hälsovårdsreformen), att var skall en åldring få omsorg på svenska då egna krafter tryter och senare inlärt språk faller i glömska och den svenska servicen inte kan erhållas lokalt? Inte noterat i förslagen vad jag förstått. Åland enda istället där språket inte ifrågasätts!
Förslagen:
– Finns det överhuvudtaget möjligheter och förutsättningar för den nuvarande språklagen att kunna ge samma rättigheter som de finskspråkiga har? Vi vet, att rättigheterna krymper hela tiden emedan ”svensk” makt inte finns att ensamt upprätthålla rättigheterna, de finska beslutsfattarna ”behöver inte” ta hänsyn till se svenska rättigheterna.
– Det borde omgående skapas ett ställe, där svensk officiell telefonservice är automatisk, att man inte behöver fråga ”talar ni svenska”, såsom på Åland. Varför inte skapa den där?
– Kraven på ämbetssvenska på enspråkiga områden kan gott avskaffas, den har ingen praktisk betydelse för ”utredande frågor”. Det är trevligt med ”small talk” men viktiga diskussioner lyckas inte. På finskt håll talar man gärna svenska om möjlighet erbjuds.
– Ämbetsverk såsom Fpa, Lpa, NTM, domstolar, institutioner måste ha separata avdelningar någonstans i Finland, som fungerar och behandlar ärenden enbart på svenska med enbart enspråkigt svenska eller helt tvåspråkiga personer. Annars blir svenskan alltid överkörd, det vet vi. Svenskan skuffas alltid undan.
– Rättvis behandling kan inte uppnås om de flesta eller en del av dem, som deltar i besluten inte förstår språket och kulturen. Om personresurser finns för att sköta rådgivningen för hela landet, bör det finnas procentuellt motsvarande svenska resurser för enbart den svenskspråkiga befolkningen. Bägge språkgrupper skall ha lika rättigheter, enligt lagen, eller hur?
– Om det vid anställningar stipuleras, att personen skall vara svensk för svensk service, skall en finsk inte kunna anställas för den uppgiften, var är moralen och självkänslan?
– En finlandssvensk bör naturligtvis kunna höra till en önskad finlandssvensk församling, elementär rättighet, som Borgå stift bryter emot.
– Rättshjälp på svenska bör erhållas efter behov för att klara av överkörningar på språkliga grunder.
– Borde startas en utredningsgrupp av personer med svenska som modersmål och som bor på helt enspråkiga finska regioner för att:
* analysera ovan beskrivna och ytterligare andra problem som uppdagas
* komma med förslag till utvecklingsåtgärder
* följa upp hur åtgärderna lyckas
* fungera som katalysator för utvecklingen
Lars-Eric Nummelin
SFP i Björneborg
Partifullmäktiges svar
Motionären lyfter upp många upp viktiga iakttagelser och frågeställningar som gäller tvåspråkighetens funktionalitet i Finland. De språkliga rättigheterna och det praktiska efterlevandet av dem är ett viktigt arbetsområde för Svenska folkpartiet och därför föremål för ständig uppmärksamhet. Språklagstiftningen bestämmer i vilka situationer du har rätt att använda svenska i din kontakt med olika myndigheter. Förutom i grundlagen och språklagen, finns bestämmelser också i tiotals andra lagar och förordningar. Huvudregeln är att du har rätt att använda svenska i din kontakt med tvåspråkiga kommunala myndigheter och med statliga myndigheter. Myndigheterna ska ge dig både muntlig och skriftlig service på ditt språk, utan att du särskilt behöver begära det. Också i myndigheternas övriga verksamhet ska svenskan ha en synlig plats, till exempel på skyltar, i broschyrer och på webbplatser.
Enligt språklagen (423/2003) utgör kommunerna grundenheten för den språkliga indelningen, kommunerna i Finland är antingen enspråkiga eller tvåspråkiga. Det bor svenskspråkiga i de flesta finskspråkiga kommuner. Dessa har som skribenten påpekar i praktiken svagare språkliga rättigheter i kommunerna. Språklagen stipulerar en miniminivå varför en kommun eller myndighet alltid rätt att ge bättre språklig service än vad språklagen förutsätter. Olika incitament för att uppmuntra detta förekommer bland annat i form av olika språktillägg för personalen. Ifråga om vården har man rätt att själv bestämma om man vill ha social- och hälsovård på svenska eller finska i en tvåspråkig kommun eller samkommun. Det är den tvåspråkiga kommunens eller samkommunens skyldighet att ordna vården så att den fungerar på både finska och svenska.
Nationalspråksstrategin som finns i regeringen Katainens regeringsprogram är ett utvecklingsprojekt för ett Finland med två levande nationalspråk som startats under denna regeringsperiod. Behovet av en nationalspråksstrategi föranleds av att den lagstiftning som gäller våra nationalspråk finska och svenska tillämpas på ett bristfälligt sätt, vilket äventyrar den finskspråkiga och i synnerhet den svenskspråkiga befolkningens grundläggande språkliga rättigheter.
I nationalspråksstrategins vision fastställs förutsättningarna för ett framtida Finland med två livskraftiga nationalspråk. Den bärande tanken är vi ska respektera och nyttiggöra modersmålet och det andra nationalspråket, liksom också Finlands tvåspråkiga kultur, samt säkerställa att alla som bor i Finland har möjlighet att lära sig båda nationalspråken. Andra huvudprinciper är att öka kontakterna mellan den finskspråkiga och svenskspråkiga befolkningen, liksom deras möjligheter att använda språken samt att göra båda språken mer synliga. Den finska staten bär det primära ansvaret för våra språk, och ansvaret fördelas vidare på de olika statliga aktörerna. Finlands tvåspråkighet förutsätter vissa slags lösningar och institutioner, exempelvis myndigheter och domstolar, där såväl de finskspråkigas som svenskspråkiga språkliga rättigheter kan genomföras oberoende av om individerna kan det andra nationalspråket. Staten bär sitt ansvar genom att vid behov komplettera och anpassa de bestämmelser, som preciserar de grundläggande språkliga rättigheterna. I synnerhet sådana stora reformer som den kommunreform och social- och hälsovårdsreform, som bereds samtidigt som denna strategi, kräver samordning så att såväl de språkliga rättigheterna som målen med reformerna kan uppnås.
Kommunerna, vars invånare har självstyre, kan inte påföras nya skyldigheter genom principbeslut av statsrådet. Detsamma gäller samkommunerna. Kommunerna och samkommunerna bär emellertid ett stort ansvar för hur de grundläggande språkliga rättigheter som tryggas i grundlagen tillgodoses i praktiken bland annat när de ordnar dagvård, grundläggande utbildning samt social- och hälsovård. Också kommunernas interna lösningar, när det gäller exempelvis på vilket eller vilka språk information ska ges i de fall där inga uttryckliga bestämmelser om detta har utfärdats, påverkar de kommunala förtroendevaldas och kommuninvånarnas språkliga möjligheter. I nationalspråksstrategin rekommenderar statsrådet att i synnerhet tvåspråkiga kommuner och samkommuner ska ta i bruk de praktiska verktyg som ingår i bilagan till strategin, för att säkerställa att språklagstiftningen beaktas på adekvat sätt i de förfaranden som kommunerna och samkommunerna tillämpar. Verktygen skapar inte nya skyldigheter utan har karaktären av hjälpmedel som ska underlätta att lagstiftningen följs. Svenska folkpartiet stöder varmt nationalspråksstrategins långsiktiga förverkligande och välkomnar genomförandet av ideella projekt, i stil med svenska.nu, som stimulerar till en levande funktionell tvåspråkighet.
Partifullmäktige föreslår för partidagen
att motionen anses besvarad med denna utredning.
