Motion 44 – Gör SOTE-reformen realistisk

30.05.2021

Beslut

Motionen anses besvarad med denna utredning.

Behandling

SOTE-reformen är ett gigantiskt projekt, som nu kommit till skedet att lagförslaget har givits till riksdagen. Lagen är ämnad att träda i kraft från 2022, varför behandlingen kommer att ske under andra och tredje kvartalet under 2021.

Projektet är mycket omfattande. Det är tänkt att skapa en hel ny förvaltningsnivå med områdesorganisationer med valda fullmäktige och beskattningsrätt. Den nya förvaltningsnivån är inte liten, den kommer att vara mera omfattande än den nuvarande kommunala, då den är tänkt att ta mer än 2/3 av kommunernas skatteintäkter. Det exakta talet är 13,26 %-enheter av skatteöret, samma andel i alla kommuner. Detta skall alltså skapas och fås att fungera effektivt med endast ett par års övergångstid. Minskningen av skattemedel innebär stora svårigheter för större kommuner stadda i snabb tillväxt, t.ex. Esbo, där trycket att höja det resterande skatteöret ökar dramatiskt.

Det gäller alltså all social-och hälsovård och allt räddningsväsen i landet, som bedrivs offentligt. Primärhälsovård, specialsjukvård, all socialvård och -verksamhet, ambulanser, brandkårer, mm. Allt detta skall skötas av 21 nya landskap (”välfärdsområden”), som än så länge bara finns skissade på papper. Helsingfors är ett undantag, där utgör kommunen själv ett landskap, och verksamheten fortsätter närmast som förut.

Motiveringarna till reformen är, att man med den kan försäkra alla medborgare en bättre och jämlikare sjukvård, social service, mm. Det skall också bli billigare i framtiden. I ärlighetens namn medges ändå att kostnaderna ökar under en övergångs­period, men sedan ska det bli bättre. I hälsovården utgörs kostnaderna till 80-90% av direkta löner till den vårdande personalen. Ingen reform kan ändra på detta faktum, varför det är osannolikt att en organisationsändring någonsin kan sänka kostnaderna. En ny förvaltningsnivå innebär sannolikt att kostnaderna ökar permanent med tiotals procent, vilket innebär en enorm, fortgående belastning på nationalekonomin.

Strukturen i projektet är mycket komplicerad, då man ju inte börjar från noll utan bygger på nuvarande, redan komplicerade system med kommunal primärhälsovård, avtalad privat primärhälsovård, specialvård i samkommuner, specialupptagningsområden, privat sjukvård, företags­hälsovård, mm, mm. Därtill hela socialvården, inkluderande omsorgstjänster och en uppsjö av övriga myndighetsmässiga verksamheter i den sociala sektorn (barnskydd, bidrags­byråkrati, osv.). Av dessa funktioner är flera redan problematiska och överansträngda, särskilt barnskyddet, vars grova tillkortakommanden har lett till flera synnerligen upprörande tragedier.

Företagshälsovården, som enligt lagen skall kvarstå, är en helt oreglerad funktion, som spontanuppstått som svar på den dåliga offentliga hälsovården, då företag helt enkelt börjat skaffa privat hälsovård för sina anställda, som inte skall behöva vara onödigt länge sjukskrivna och borta från jobbet. Denna för Finland unika verksamhet skall alltså även framdeles utgöra en viktig pseudo-offentlig komponent i primärhälsovården och även i viss mån i specialsjukvården. Detta är en klar indikator på att tillskyndarna av SOTE-reformen inte ens själva tror på föresatsen om högklassig, jämlik offentlig vård för alla.

Projektet har en mycket stram tidtabell. Propositionen är given till riksdagen, lagarna skall träda i kraft på sommaren 2021, en temporär förvaltning skall börja sin verksamhet under senare hälften av 2021. Val till regionfullmäktige i början av 2022. Full verksamhet från 1.1. 2023. Tron är stark att det kommer att gå så här lätt och enkelt.

Skarp kritik har riktats mot projektet allt sedan det påbörjades på 00-talet. Tidigare regeringar har använt massor av tid och pengar på projektet, utan att komma till skott. Senast regeringen Sipilä föll på målrakan efter det att riksdagens grundlagsutskott sågat förslaget, som förberetts i åratal. Går det så nu också? Inte otänkbart, eftersom projektet är lika stort, dyrt och egentligen lika oändamåls­enligt som tidigare, med få ändringar.

Det är för stort och omfattar olika verksamheter som visserligen har berörings­punkter, men ändå är väsensskilda i det mesta. Inte i något betydande land har man försökt kombinera social- och hälsovården på det här sättet. Det finns inte något behov för det. Det här är grundorsaken till svårigheterna. Det kan finnas fördelar med att land­skapsvis ordna med sjukvård (om landskapen är ändamåls­enligt dimen­sionerade), men socialvården är bättre att sköta i mindre enheter, för att vara närmare invånarna för att undvika fatala misstag med svåra konsekvenser, som ett för stort avstånd till de utsatta och behövande lätt leder till.

Starka sekundära politiska ambitioner har fått bestämma. I tidigare redogörelser för landskaps­modellen ansågs 5-10 landskap vara idealiskt och optimalt. Dessa skulle följa nuvarande indelningen för specialupptagnings­områden (Erva-områden) med justeringar. Framförallt Centerpartiet har krävt flera landskap, närmast i de områden där de är klart störst i kommunerna.

Produktion av hälsovårdstjänster skall enligt förslaget förbehållas statliga operatörer i det offentliga systemet. Privata hälsovårdstjänster skall endast köpas på underleverantörsbasis. Denna begräns­ning är ett socialdemokratiskt krav, som skall skrivas in i lagverket. Privat direkt producerade primärhälsovårdstjänster förekommer idag allmänt med flera olika principer; helt utlokaliserade tjänster, enskilda hälsocentraler i privat regi parallellt med kommunala. Erfarenheterna är goda, det privata initiativet medför välkommen konkurrens och ofta bättre processer och styrsystem. Utan privata aktörer med jämlika full­makter blir utvecklingen mycket långsammare med uteblivna rationaliseringsfördelar. Med privat verksamhet integrerad i verksamheten kommer även existerande tillgångar i effektivare användning, samtidigt som rekryteringen av personal blir lättare.

Det mesta i lagförslaget är ren mekanik, som styr och i detalj bestämmer hur projektet tekniskt skall genom föras, t.ex. överföring av egendom och andra ekonomiska och juri­diska aspekter. Det mesta av det här arbetet kan stå kvar och även i fortsättningen utgöra grunden för lagstiftningsarbetet, även om principerna ännu skulle revideras grundligt. Ett bättre och mera ändamåls­enligt SOTE-projekt kunde utan vidare stå klart före utgången av regeringsperioden.

Partifullmäktiges svar

Motionären är ute i ett aktuellt ämne. Regeringens förslag till Social- och hälsovårdsreform behandlas för tillfället i riksdagen. Förslaget är ett resultat av ett gediget arbete och beredningen har gjorts under flera regeringsperioder då tidigare regeringars förslag till reform har prövats i bland annat grundlagsutskottet. Man har försökt göra en strukturreform inom bland annat social- och hälsovårdsreformen sedan 2005 och nu har vi det hittills bästa förslaget. Som motionären lyfter upp så är det inte ett perfekt förslag för SFP men ett förslag som vi kan godta. SFP har varit med och förändrat förslaget så att det blivit bättre för hela Finland. SFP har i beredningsarbetet lyft fram att det skulle vara bättre att lämna kvar socialvården hos kommunerna, närmare invånaren, men här har experter och sakkunniga varit klart av den åsikten att det finns fördelar i att social- och hälsovårdstjänsterna ordnas av samma aktör. Speciellt gällande tillgänglighet och integreringen mellan social- och hälsovårdstjänster är det viktigt då det handlar om rehabilitering.

Antalet välfärdsområden, landskap, kommuner eller anordnare av social- och hälsovårdstjänster har debatterats länge. Under tiden som strukturreformen skulle göras genom att skapa starka primärkommuner så diskuterade man också om att minska antalet primärkommuner. Nu när man skapar en ny förvaltningsnivå för att sköta om social- och hälsovården, och eventuellt i framtiden också andra av statens uppgifter, så diskuteras antalet anordnare igen. SFP har aktivt arbetat för en bättre modell för Nyland än den föregående regeringens modell. Nu är storleken på de nyländska välfärdsområdena närmare medeltalet i hela landet vilket gör modellen genomförbar. Ifall landskapens storlek ändras ytterligare betyder det att den nuvarande modellen slopas. Eftersom strukturreformen i social- och hälsovården redan behövts en längre tid och ojämlikheten ökar mellan områdena så är det dags att nu godkänna den nuvarande modellen. Den nuvarande modellen fyller många av de målsättningar som SFP ställt upp.

Vi har näringsfrihet i Finland, och vi har också starka privata aktörer inom social- och hälsovården. Reformen tillåter även dessa att täcka det behov av service som finns i framtiden. SFP jobbar för att man även i framtiden ska kunna välja ifall man vill söka sin vård från den offentliga eller den privata sidan. Samtidigt så finns det i vissa områden behov för komplement till vården och där kan den privata sidan helt bra täcka denna efterfrågan, då den offentliga inte har resurser för att göra det som exempelvis närservice. Detta behövs även i framtiden.

Lagpaketet gällande social- och hälsovårdsreformen handlar om över 1200 sidor lagtext samtidigt som man är tvungen att ändra 109 övriga lagar. Det här illustrerar hur omfattande processen är. SFP har haft möjlighet att förbättra reformen. Därför är det nu dags att social- och hälsovårdsreformen genomförs enligt det nuvarande förslaget, med de ändringar som kommer i riksdagen.