Beslut
Partidagen beslöt att SFP arbetar för
- att hälsovårds- och rådgivningspersonalen får fortbildning och en handlingsplan i bemötandet av familjer där det förekommer våld samt hur rådgivningen bäst tar upp frågan om våld i par- och närrelationen i mötet med blivande föräldrar
- att en muntlig fråga om våld i hemmet ingår i mötet mellan hälsovårdspersonal och en blivande förälder, samt att alla gravida minst en gång möter en rådgivningspersonal i frånvaro av andra närstående. Även i fall där en närstående fungerar som tolk bör en utomstående tolk anlitas minst en gång
- att en muntlig fråga om våld i när- och parrelationen ingår i mötet med alla som söker psykiatrisk vård och i samtliga ärenden inom barn- och ungdomspsykiatrin
- att en muntlig fråga om våld i när- och parrelationen även ingår i mötet med alla klienter vid besök hos hälsovården eller under arbetshälsovårdsbesök
- att en muntlig fråga om våld i hemmet ingår i alla elevers besök hos skolhälsovården
Behandling
För att hjälpa kvinnor att hitta en väg ut ur våldsamma nära relationer bör personal på rådgivningen och förlossningssjukhus rutinmässigt föra ämnet våld på tal. Forskning visar att upptäckten av våld ökar markant när man frågar om våld, framför allt inom mödrahälsovården. Frågan kan vara det första steget för att kunna få hjälp. Att ge en signal om att det är okej att tala om våld bryter tystnaden kring ett omfattande och ofta dolt problem.
I Finland just nu ställer många rådgivare frågan om våld, blivande mödrar fyller i en blankett där ämnet våld förs på tal och ibland ställs frågan ifall personalen misstänker att våld i hemmet förekommer. Men, en enhetlig rutin saknas helt enligt organisationen Naisten linja. Undersökningar visar att majoriteten av kvinnor inte har något emot att bli tillfrågade om våld, oavsett om de är utsatta eller inte. Våldsutsatta kvinnor söker ofta hälso- och sjukvård för diffusa fysiska och psykiska symtom och en öppning till diskussion om våld behövs. Vårt land behöver klara och tydliga metoder för att minska våldet mot kvinnor.
Därför yrkar Svenska Kvinnoförbundet på att SFP arbetar för:
Att-sats
– att hälsovårds- och rådgivningspersonalen får fortbildning och en handlingsplan i bemötandet av familjer där det förekommer våld samt hur rådgivningen bäst tar upp frågan om våld i par- och närrelationen i mötet med blivande föräldrar.
– att en muntlig fråga om våld i hemmet ingår i mötet mellan hälsovårdspersonal och en blivande förälder, samt att alla gravida minst en gång möter en rådgivningspersonal i frånvaro av andra närstående. Även i fall där en närstående fungerar som tolk bör en utomstående tolk anlitas minst en gång.
– att en muntlig fråga om våld i när- och parrelationen ingår i mötet med alla som söker psykiatrisk vård och i samtliga ärenden inom barn- och ungdomspsykiatrin.
– att en muntlig fråga om våld i när- och parrelationen även ingår i mötet med alla klienter vid besök hos hälsovården eller under arbetshälsovårdsbesök.
– att en muntlig fråga om våld i hemmet ingår i alla elevers besök hos skolhälsovården.
Motionär
Svenska Kvinnoförbundet
Anna Jungner-Nordgren
Svenska Kvinnoförbundets ordförande
Agneta Udd-Saarela
generalsekreterare
Partifullmäktiges svar
Motionärerna tar upp en av skamfläckarna i det finländska samhället. Finland är EU: s näst farligaste land för kvinnor. Minst 130 000 finländare upplever varje år våld i sin parrelation. Enligt brottsofferforskning har cirka fem procent av kvinnorna i åldern 15-74 år och ungefär 3 procent av männen upplevt våld i parrelationen under det senaste året. Var tredje kvinna upplever våld i hemmet under sin livstid. Dessutom finns det de som upplever våld från någon annan närstående, som till exempel en förälder eller ett syskon.
Baserat på forskning vet vi att alla som behöver hjälp inte kommer att söka eller få hjälp. Långt ifrån alla våldsbrott kommer till myndigheternas kännedom.
Institutet för hälsa och välfärd (THL) har för första gången 2018 samlat in information från en rad olika källor om våld i när- och parrelationer. Rapporten visar också hur rådgivningarna och skolhälsovården använder olika verksamhetsmodeller för att identifiera närståendevåld.
Mer än hälften av hälsovårdscentralernas rådgivningar använder en skriftlig verksamhetsmodell för att identifiera våld i par- och närrelationen. En motsvarande modell för att identifiera våld mot barn finns endast i två femtedelar av hälsovårdscentralernas rådgivningar och i skolhälsovården.
Många som arbetar med förövare och offer för närståendevåld påpekar att det borde utvecklas effektivare sätt att upptäcka och identifiera våld. Till exempel i rådgivningarna kartläggs våld i nära relationer, men det beror mycket på personalens kunskap och färdigheter hur man hanterar våldet.
Det finns problem speciellt med att identifiera våld som minoriteter och till exempel personer med funktionsnedsättning utsätts för. En grupp som ofta ignoreras är kvinnor med invandrarbakgrund. Enligt rapporter utsätts de för mer våld i par- och närrelationer än Finlandsfödda kvinnor. Trots det syns kvinnor med invandrarbakgrund knappt bland klienterna för stödgrupper eller hjälplinjer.
Våld mot barn upptäcks troligen ännu i ännu mindre omfattning än våld i när- och parrelationer. Det är ännu svårare för barn än för vuxna att söka hjälp. Därför skulle det vara viktigt att överväga hur man inom småbarnspedagogiken och i skolorna bättre kan känna igen och hjälpa barn att söka hjälp.
