Under Europaforum i Åbo finns det redan lite traditioner. Statsministern öppnar, arbetslivsprofessor Anders Blom resonerar över framtiden – kanske mest nu hans egen framtid, sen promenader längs åstranden från olika programpunkter. Kanske en tur över Aura å med Föri och eventuellt ännu ett kanske: funikularen. Fungerar den och kan man ta sig upp till Kakolabacken.
Men det finns ännu en lite vag tradition: under ledning av chefen för Centret för riksdagsforskning Markku Jokisipilä har forskaren Kimmo Elo och jag under de två senaste åren försökt strirra in i våra respektive kristallkulor och på något sätt försökt ana oss fram till vilken framtid Ryssland har framför sig. Efter det här årets försök uppstod det ett inofficiellt beslut om att också fortsätta nästa år. Inte två utan det tredje.
Men det var kanske inte siffermystik som förde oss till det inofficiella beslutet om att fösöka fortsätta. Vi var på ett intressant sätt varandra kompletterande. Kimmo Elo är Tysklandsforskare och forskar man i Tysklands historia kan man helt enkelt inte undvika att komma in på alla centrala europeiska utmaningar – och på deras upphov.
Vi var alltså inne på Tysklands energipolitik. Min infallsvinkel hade rubriken ”Die schwäbische Hausfrau” – det är ett uttryck som beskriver snålhetens arketyp. Tyskland lockades – och utryckligen av snålhet – in på en väg som säkerhetspolitiskt skapade en helvetisk förgård för Europa och i synnerhet för Ukraina. En avlänkare av beslutet från 1974 blev – visserligen långt senare – att Ryssland och Tyskland kom överens om att med Nordstream-ledningen kringgå Ukraina. När beslutet fattades såg man kanske inte kriget framför sig, men man såg hur Ukraina skulle förlora betydande transiteringsinkomster. Det var alltså inte ett klokt beslut.
Kimmo Elo pekade på den bristande kritiken inom Tysklands politiska system. Till saken hör att det är lätt – eller alltför lätt – att kritisera ”Altkansler” Gerhard Schröder, medan resten – inbegripet ”Mutti” Angela Merkel – kommer så mycket enklare undan. Det finns goda belägg för att rita upp en lång linje i tysk politik – från Brandt och Kohl till Merkel och Scholtz.
Men det fanns en annan punkt där vi var oerhört samstämda. Vi firar i dessa dagar det tyska Parlamentariska rådets 75-års jubileum. Det vill säga det instrument med vilket man återuppbyggde Tyskland som en demokratisk stat efter andra världskriget. Hur kom vi in på den tematiken? Enkelt. Vi funderade hur Ryssland skulle komma ut ur sitt fascistoida nuläge. Det är en stat som hänger i luften på grund av att det inte finns något medborgarsamhälle som har tillstånd att fungera. Men i något skede måste Ryssland få sitt parlamentariska råd att ta sig ur det helvete Vladimir Putin och hans rikliga medlöparskara har skapat.Jag hoppas bara att vi inte behöver vänta alltför länge!
