Språkundervisning, språkbad, språkskolor och samlokalisering av svenska och finska skolor 2011

Svenska folkpartiets utbildningspolitiska delegation 1/12 2011

Språkundervisning, språkbad, språkskolor och skolor med två undervisningsspråk

Inledning

Vår nation genomsyras sedan flera sekler av såväl den svenska som den finska kulturen.

Finlandssvenskheten är en hörnpelare i det nationella kultur- och samhällsbygget. Språkkunskaper är en tillgång och en faktor som ökar den kulturella mångfalden och förståelsen för den samma. Svenskan i Finland är ett nationalspråk och bör vara ett komplett och samhällsbärande språk, speciellt inom utbildningssektorn. Den svenska skolan, från dagvård till högskola, utgör ett viktigt språkligt rum. Dess kulturbärande och identitetsskapande roll är central för en levande svenskhet och tvåspråkighet i vårt land.

Det är positivt att det nu finns ett starkt intresse för det svenska språket bland den finskspråkiga befolkningen i vårt land. Denna trend har man märkt av i de svenska skolorna en längre tid, redan för några år sen kom 5 % av eleverna i svenskspråkiga skolorna i Helsingfors ur enspråkigt finska hem, och enligt vissa uppskattningar går till och med 8 % av skolbarnen i Finland i svenskspråkiga skolor (jfr med finlandssvenskarnas andel av befolkningen, ca 5,5 %). Majoriteten av de tvåspråkiga familjerna väljer att sätta sina barn i svensk skola. På senare tid har röster höjts för att barn från tvåspråkiga familjer skulle få gå i ”tvåspråkig” skola, för att på så sätt säkra barnens fortsatta tvåspråkighet. Helsingin Sanomat genomförde i slutet av oktober 2011 en gallup, enligt vilken 55 % av föräldrarna till barn i huvudstadsregionen skulle sätta sina barn i ”tvåspråkig” skola om det var möjligt. Enligt Lagen om grundläggande utbildning (21.8.1998/628) ska de finsk- och svenskspråkiga utbildningarna i tvåspråkiga kommuner dock hållas isär: ”En kommun som har såväl finsk- som svenskspråkiga invånare är skyldig att ordna grundläggande utbildning och förskoleundervisning separat för vardera språkgruppen. (23.12.1999/1288)”.

Det finländska samhället idag är en blandning av enspråkigt finskspråkiga, enspråkigt svenskspråkiga, delvis tvåspråkiga, fullständigt tvåspråkiga, och flerspråkiga finländare samt en mängd nyfinländare med olika modersmål. Debatten om tvåspråkiga skolor har koncentrerats till tvåspråkiga elever med finska och svenska som hemspråk, men det är skäl att hålla i minnet att det även finns en mängd andra former av tvåspråkighet. Dessutom är det viktigt att man inte drar alla tvåspråkiga elever över en kam, då det handlar om en väldigt heterogen grupp och tvåspråkighet uppfattas olika av olika personer. Detta innebär att behovet av stöd för det andra nationalspråket varierar. Vi måste även i fortsättningen kunna tillgodose båda språkgruppernas behov, vilket innebär att majoriteten av barnen även framöver kommer att gå i skola på det egna modersmålet. Vid sidan av detta ska vi ändå ta vara på det intresse det finns för det svenska språket och för landets tvåspråkighet.

Skolan som skapare av språklig identitet

Undersökningen Språk, identitet och skola(Kovero, C & Londen, M 2009) som gjorts bland elever i svenska skolor i Helsingfors där finskan dominerar i närmiljön visar att den språkliga identifikationen inte nödvändigtvis är kopplad till språklig kompetens. Hur man väljer att identifiera sig språkligt beror på känslan av samhörighet och hur man upplever kraven från närmiljön, inte hur man uppfattar sig själv behärska språket. Detta innebär att barn och ungdomar från tvåspråkiga familjer som går i svensk skola identifierar sig som finlandssvenska, men även att barn från enspråkigt finskspråkiga familjer som går i svensk skola identifierar sig som tvåspråkiga.

”Skolmiljön och skolspråket ser ut att ha stor betydelse även för tvåspråkiga ungdomars språkliga och kulturella identitet, liksom även för finskspråkiga ungdomar som går i svensk skola. I synnerhet då den språkliga närmiljön domineras av finska språket och även hemmiljön är tvåspråkig, blir skolmiljön och skolspråkets betydelse central för känslan av samhörighet och identifikation med en tvåspråkig kultur.”

(Kovero, Camilla & Londen, Monica 2009)

Undervisningsspråk och undervisning i modersmålet

I Finland är det möjligt att undervisa på andra språk än skolans utbildningsspråk. I lagen om grundläggande utbildning (21.8.1998/628) stipuleras enligt följande:

10 § Undervisningsspråk

Skolans undervisningsspråk och det språk som används i undervisning som ordnas på annan plats än i skolan är antingen finska eller svenska. Undervisningsspråket kan också vara samiska, rommani eller teckenspråk. Dessutom kan en del av undervisningen meddelas på något annat språk än elevens egna ovan nämnda språk, om detta inte äventyrar elevens möjligheter att följa undervisningen. (23.12.1999/1288)

Elever som bor på samernas hembygdsområde och behärskar samiska skall huvudsakligen undervisas på samiska. Hörselskadade skall vid behov också få undervisning på teckenspråk.

Om utbildningsanordnaren meddelar undervisning på fler än ett av de undervisningsspråk som avses i 1 och 2 mom. och eleven har förmåga att studera på detta språk, får vårdnadshavaren välja undervisningsspråket.

I en särskild undervisningsgrupp eller skola kan undervisningen dessutom huvudsakligen eller uteslutande meddelas på något annat språk än de som nämns i 1 mom.

samt följande:

12 § Undervisning i modersmålet

Undervisning i modersmålet meddelas utgående från elevens undervisningsspråk i finska, svenska eller samiska.

I modersmålsundervisningen kan enligt vårdnadshavarens val också undervisas i rommani, teckenspråk eller ett annat språk som är elevens modersmål.

Detta innebär att skolans undervisningsspråk avgör vilket språk som undervisas som modersmål. All övrig undervisning kan ske i princip på vilket språk som helst inom de ramar som läroplansgrunderna ger.

I Finland finns det enbart finskspråkiga och svenskspråkiga skolor. Även de s.k. språkskolorna som presenteras senare är finskspråkiga skolor, men en del av undervisningen sker på ett annat språk eftersom det enligt lag är möjligt. Detta kunde vara möjligt även i fråga om finska och svenska, men en sådan skolform skulle fortsättningsvis inte vara tvåspråkig utan det är fråga om finsk- eller svenskspråkiga skolor där en del av undervisningen sker på det andra nationalspråket. Man har inom ramen för nuvarande lagstiftning möjlighet att grunda en finskspråkig skola där en del av undervisningen sker på svenska (i praktiken så som språkbadsprogrammen ordnas för vissa klasser idag), men modersmålsundervisningen måste ske på finska. På samma sätt kunde man grunda en svenskspråkig skola där en del av undervisningen sker på finska, men modersmålsundervisningen på svenska.

En skola där en del av undervisningen sker på det andra nationalspråket än vad som är elevernas modersmål kunde även upprätthållas av ett registrerat samfund eller en stiftelse. Statsrådet kan bevilja tillstånd för grundandet av en sådan skola. Förutsättningen för ett sådant tillstånd ”att utbildningen ordnas på grund av ett särskilt behov av utbildning och bildning och att utbildningsanordnaren och den kommun i vilken utbildningen ordnas har avtalat om saken”(Lag om grundläggande utbildning 7§ 1 mom.). Också staten kunde grunda en sådan skola. Det bör dock påpekas att en skola där undervisningen sker på både finska och svenska (om man vill genomföra det inom ramen för nuvarande lagstiftning) fortsättningsvis skulle vara antingen finsk- eller svenskspråkig, inte tvåspråkig.

I kommuner där färre än 25 % av invånarna har det ena nationalspråket som modersmål krävs enligt undersökningar (Språkbarometern 2008) stödåtgärder bland annat i form av särlösningar för att bevara tvåspråkigheten. I dessa fall är det motiverat att undersöka huruvida kommunen över huvudtaget skulle ha rätt att organisera undervisningen av båda språkgrupperna under samma tak. Detta kunde tänkas kränka minoritetsspråkgruppens grundläggande rättigheter såsom rätt till eget språk och egen kultur (GrL 17 §), då elevernas möjlighet till användning av och betjäning på det egna språket kan tänkas bli hotat vid en sammanslagning av skolorna.

Enligt förarbetena till lagen om grundläggande utbildning skall både den egentliga undervisningen och andra tjänster som hänför sig till undervisningen ges på det undervisningsspråk som skall användas (RP 86/1997).

Utgångspunkten är att trygga elevernas rätt till att få gå i skola på sitt eget modersmål. I språköar och kommuner med väldigt få svenskspråkiga krävs det ibland särlösningar – i dessa fall kan det handla om att för enstaka barn ordna undervisning på svenska i en helfinsk skola eller att man har en svensk klass i en annars finskspråkig skola.

Undervisningen i det andra inhemska språket

Undervisningen i främmande språk (det vill säga alla andra språk än skolans undervisningsspråk) inleds senast i grundskolans tredje årskurs. Under 2000-talet har andelen elever som inleder sina språkstudier redan tidigare ökat, och för tillfället inleder ca 8 procent av eleverna sina språkstudier redan i första klass. I årskurs 2 läser redan ca 14 % av eleverna ett främmande språk. Engelska är det vanligaste A1 språket (första obligatoriska främmande språket) bland finländska skolelever, dryga 90 % av eleverna i årskurs 3 läser engelska. Andelen elever som läser svenska som A1 språk har stagnerat vid 1 %. Eleverna kan även välja ett frivilligt A2 språk, som vanligen inleds i årskurs 5. Andelen elever som läser A2 språk har sjunkit en aning de senaste åren, från 30 % av eleverna i årskurs 5 år 2000 till 24 % år 2009. Andelen elever som väljer svenska som A2 språk har även den gått ner en aning, från 7,9 % av eleverna i åk 5 år 2005 till 7,4 % år 2009. I statistiken ingår såväl finsk- som svenskspråkiga elever. Så gott som alla svenskspråkiga elever läser finska som A1 språk. Det vanligaste bland finskspråkiga elever är att man inleder studierna i svenska först i årskurs 7, som B1 språk (obligatoriskt kort främmande språk).

Orsaken till svenskans svaga ställning som A1 språk kan till en viss del förklaras med bristande utbud. Under 2000-talet har andelen kommuner som över huvud taget erbjuder svenska som A-språk minskat drastiskt, år 2001 läste elever i årskurs 1-6 svenska som A1 språk i 37 kommuner i Finland, medan siffran år 2007 sjunkit till 28. Samma trend kan skådas i antalet kommuner där elever läste svenska som A2 språk, år 2001 förekom A2 svenska i 87 kommuner och 2007 endast i 67. Trenden kan inte förklaras enbart med det minskade antalet kommuner i Finland till följd av kommunsammanslagningar. Det kan dock påpekas att kommunerna har olika krav på minimiantal elever som krävs för att en undervisningsgrupp ska bli av.

Undervisningen i det andra inhemska språket har kritiserats för att vara för grammatikbetonad och inte ge eleverna en insikt i den andra språkgruppens kultur och historia. Speciellt de finskspråkiga elever som sällan eller aldrig utanför klassrummet kommer i kontakt med det andra nationalspråket saknar naturliga situationer där de kan använda sig av språket. Småskaliga insatser har redan gjorts för att ändra på detta, till exempel Svenska Nu är ett bra exempel på konkreta satsningar (www.svenskanu.fi).

Det finns i Läroplansgrunderna mål för modersmålsinriktad svenska för tvåspråkiga elever i finska skolor, men det torde inte finnas kommuner som erbjuder möjligheten. Modersmålsinriktad finska erbjuds däremot allmänt tvåspråkiga elever i svenska skolor. Dessa ämnen kan än så länge inte avläggas i studentexamen.

Åtgärdsförslag (gäller främst den finskspråkiga skolan)

• Tidigarelägg undervisningen i det andra inhemska språket. I dagens läge inleder praktiskt taget alla elever i svenskspråkiga skolor sina studier i finska senast i årskurs 3, som A1 språk. Majoriteten av de finska eleverna läser svenska som B1 språk, som introduceras först i årskurs 7. Statistiken visar att det blivit allt vanligare att eleverna inleder studierna i A1 språket redan i första och andra klass, vilket kunde motivera en tidigareläggning av B1 språket så att det inleds senast i årskurs 5. En justering som denna borde göras i samband med att man ser över läroplanerna och timfördelningen, eftersom tidigareläggningen av språkundervisningen kräver ett ökat timantal, annars sänks antalet veckotimmar. 

• Läroplanerna möjliggör att det andra inhemska språket introduceras redan i årskurs 1.

• Kommunerna bör erbjuda minst tre A1 språk varav det andra inhemska är ett. 

• Gör undervisningen i det andra inhemska språket mer kulturbundet. Vid sidan av språkinlärningen kunde eleverna även bekanta sig med den andra språkgruppens kultur och historia, för att på det sättet få en bredare förståelse för språket.

• Betoningen bör ligga på kommunikativa färdigheter i stället för undervisning i grammatik.

• Tvåspråkiga kommuner borde göra upp långsiktiga strategier för hur daghem och skolor i praktiken kunde samarbeta över språkgränserna, för att eleverna för att skapa kontaktytor språkgrupperna emellan. Elevutbyte och vänklasser kunde utnyttjas i mycket större utsträckning.

Språkbad

Språkbad är ett frivilligt undervisningsprogram som bygger på teorin om att andraspråksinlärningen ger bäst resultat i en naturlig och meningsfull kommunikationssituation. Målet med språkbad är att eleverna ska uppnå funktionella skriftliga och muntliga färdigheter i språkbadsspråket samtidigt som förstaspråket utvecklas. Språkbadseleverna undervisas minst 50 % av tiden på språkbadsspråket, och programmen följer den nationella läroplanen. Enda skillnaden är att man för språkbadselever får använda ca 1/3 av timantalet i ämnet modersmål och litteratur till undervisning i språkbadsspråket. De lärare som undervisar på språkbadsspråket talar enbart det språket med eleverna. Eleverna uppmuntras även att från första början använda språkbadsspråket vid interaktion med läraren och andra språkbadselever. Språkbadseleverna får ett fungerande andraspråk och stor kännedom om den kultur som är förknippad med andraspråket, samtidigt som deras förstaspråk utvecklas och de tar del av sin egen kultur.

Språkbadet i Finland är i första hand till för barn från majoritetsgruppen, men det förekommer även språkbad på olika internationella språk för olika grupper. Det finns även finskspråkiga språkbad för svenskspråkiga elever, ett exempel är språkbadsskolan Ristikari i Jakobstad där både svensk- och finskspråkiga elever språkbadar i parallellklasser i årskurs 1-6.

Vanligaste formen för språkbad i Finland är programmet Tidigt fullständigt språkbad, som påbörjas i åldern 3-6 år och fortsätter från daghemmet genom hela grundskolan. Daghems- och förskoleundervisningen sker helt på språkbadsspråket, och i årskurs 1-2 sker 90 % av undervisningen på språkbadsspråket. Detta innebär att språkbadseleverna lär sig att läsa och skriva på ett annat språk än sitt förstaspråk, och att även andra än konst- och färdighetsämnen undervisas på språkbadsspråket. Språkbadsspråkets andel trappas sedan gradvis ner så att undervisningen i årskurs 5-6 till hälften sker på språkbadsspråket och till hälften på elevernas första språk eller främmande språk. Man eftersträvar att behålla samma fördelning mellan språken även i årskurs 7-9.

Undersökningar i Vasa respektive Helsingfors har visat att språkbadselevers förstaspråk både i årskurs 3 och årskurs 6 är på samma nivå, till och med lite starkare, än elevers som inte språkbadar. Med andra ord hämmar inte språkbad utvecklingen av förstaspråket, snarare tvärtom. I vissa kommuner i Finland har man även gått in för att tidigarelägga all annan språkundervisning för språkbadseleverna, så att de inleder studierna i ett tredje språk redan i årskurs 1-2 och i ett fjärde språk i årskurs 4-5. Resultat från Vasa visar att tidigare språkbadselever tenderar prestera bättre än medeltalet för landet i samtliga språk i studentskrivningarna, även modersmål (tidigare språkbadselever som fortsatt till finskt gymnasium och skrivit finska som modersmål). Årligen fortsätter även ett antal språkbadselever till svenskspråkiga gymnasier, där de avlägger modersmålsprovet i studentskrivningarna både på finska och på svenska. Detta ger studenterna behörighet till högskolestudier på såväl finska som svenska.

Språkbadselever undervisas i läsämnen såsom biologi, matematik och historia på språkbadsspråket, men tillgången på lärare inverkar kraftigt på möjligheterna till och omfattningen av detta. Överlag är språkbadsprogram väldigt lärarberoende. Idag är antalet elever i de högre årskurserna ofta så få att det är omöjligt för en ämneslärare att få sin undervisningsskyldighet uppfylld enbart med att undervisa språkbadselever. Detta leder till att skolorna borde hitta ämneslärare som har en vilja och förmåga att undervisa på bägge språken. För att en skola skulle kunna anställa 3-4 ämneslärare som skulle undervisa enbart på svenska borde årskurserna 7-9  ha ca 32-38 elever. Kommunerna borde alltså i sin dimensionering av språkbadsplatser utgå från de högre årskursernas behov av elever och inte som idag nöja sig med att antalet barn räcker till en undervisningsgrupp i åk 1. I dimensioneringen borde man dessutom ta i beaktande att antalet elever per undervisningsgrupp ofta snarare minskar än ökar, till exempel som en följd av bortflyttning.

Eftersom Vasa universitets samarbete med Uleåborgs universitets lärarutbildning i Kajana upphör år 2013 då enheten läggs ner finns det för tillfället ingen antagning till språkbadslärarprogrammet. Då det redan i dagens läge för en kommun är svårt att skapa ett språkbadsprogram är det oroväckande om utbudet på språkbadslärare minskar. Det skulle vara viktigt att kommunerna i större utsträckning skulle använda sig av förordningen 1133/2003, som gör det möjligt för behöriga lärare med fullständiga kunskaper i svenska, men inte i finska att få tjänst som språkbadslärare. Värt att nämna är att språkbadsspråket klassas som A1 språk, vilket innebär att språkbadselevernas språkkunskaper jämställs med elever som läst t.ex. svenska bara några timmar i veckan och endast på svensklektionerna.

För tillfället erbjuds språkbad i 11 tvåspråkiga kommuner i Finland, och ca 4500 barn i åldern 3-15 år deltar för tillfället i språkbad. Därtill har man i några enspråkigt finska kommuner gått in för en modell med enbart språkbadsdaghem och sedan helt enkelt erbjudit språkbadseleverna plats i en helt svenskspråkig skola. En utredning vid Jyväskylä universitet visar att kommunerna tror att intresset för språkbad kommer att öka i framtiden. Samtidigt är tillgången till information om språkbad bristfällig, vilket gör att föräldrarna har svårt att fatta beslut om att sätta sina barn i språkbadsundervisning. Språkbadets omfattning varierar även kraftigt mellan kommuner

Åtgärdsförslag

• Grundandet av språkbadsprogram bör uppmuntras i större utsträckning. Tillgången till behöriga lärare bör tillgodoses, kommunerna bör uppmuntras att använda sig av förordningen som gör det möjligt för behöriga lärare med fullständiga kunskaper i svenska, men inte i finska att få tjänst som språkbadslärare.

• Utbildningen av språkbadslärare bör tryggas.

• I dimensionering av behovet av antalet svenska barnträdgårdslärare borde man också beakta behovet av barnträdgårdslärare i språkbad. 

• Språkbadsprogrammen borde ses som en helhet som börjar i dagvård och slutar i åk 9 och dimensioneringen av platser borde utgå från elevernas rätt till fullvärdig utbildning.

• Möjligheten till partiella språkbad, språkduschar och andra former av intensiv språkinlärning bör uppmuntras.

• Språkbadsspråkets status som A1 språk bör ses över med målsättningen att åstadkomma en tydligare betoning på språkbadselevernas språkkunskaper.

Språkskolor

I Finland finns ett antal internationella skolor, eller språkskolor, främst i Helsingfors. Majoriteten av dessa skolor är statliga och administreras av Utbildningsstyrelsen, men det finns även privata språkskolor såsom Deutsche Schule Helsinki (DHS) som hör till ett internationellt nätverk av tyska skolor. Upplägget för språkskolorna varierar rätt mycket. Till exempel Deutsche Schule Helsinki har två linjer, en enspråkigt tysk och en finsk-tysk linje. Eleverna på den finsk-tyska linjen läser tyska som främmande språk och finska som modersmål. Tyska språkets veckotimmantal är ändå större än i kommunala skolor, ca 44 årsveckotimmar där man i kommunala skolor har 16 årsveckotimmar i A1 språket. Hittills har den finsk-tyska linjen börjat från tredje årskursen, men skolan kommer att gå in för en ny läroplan där även den finsk-tyska linjen inleds från åk 1. Till en början används tyska i undervisningen av konst- och färdighetsämnen, och den tyskspråkiga ämnesundervisningen ökar sedan gradvis så att tyskans andel av grundutbildningen är ca 40 %, och i gymnasiet sker all undervisning på tyska. Gymnasieeleverna skriver den tyska Reifeprüfung-examen i stället för finländsk studentexamen.

Helsingin ranskalais-suomalainen koulu, den franska språkskolan i Helsingfors, skiljer sig på flera punkter från DSH. För det första är det en statlig skola, och undervisningen är inte indelad i linjer utan alla undervisas i samma grupp. Finskspråkiga elever läser finska som modersmål, och det finns även en skild modersmålsgrupp för svenskspråkiga elever. Majoriteten av barnen kommer till skolan via den franskspråkiga lekskolan som fungerar i samband med skolan. Skolan inleds med en ettårig förskola, och det krävs att eleven kan en del både franska och finska för att bli antagen till skolan. Alla studerar franska enligt samma lärokurs (franska som främmande språk). Antalet veckotimmar i franska är stort, i grundutbildningen minst 46 årsveckotimmar. Undervisningen i olika ämnen sker på franska från första början. I de lägre klasserna sker undervisningen helt på franska (utom i modersmålsundervisningen där den sker på finska respektive svenska), och den finskspråkiga undervisningens andel trappas stegvis upp så att dess andel i grundskolans sista klasser är ca 25 %. Gymnasieutbildningen är helt finskspråkig med undantag för undervisningen i franska och andra främmande språk. Vid avslutad gymnasieutbildning avlägger eleverna finländsk studentexamen.

Den finsk-ryska skolan i Helsingfors är även den en statlig skola, och fungerar i många avseenden på samma sätt som den franska skolan. Den största skillnaden är att även om majoriteten av eleverna är finskspråkiga har andelen ryskspråkiga och framförallt tvåspråkiga (ryska-finska) elever ökat och utgör nu ca 40 % av samtliga elever. I skolan finns det två språkgrupper som kräver olika undervisningsarrangemang. Eleverna antas till en tvåspråkig förskola, främst från tre tvåspråkiga daghem. Under förskolan förstärker man de finskspråkiga barnens ryska kunskaper och de ryskspråkiga barnens finska kunskaper. De barn som anhåller om undervisningsplats i årskurs 1 förutsätts ha i alla fall någon form av kunskaper i finska respektive ryska. De två första årskurserna undervisas finskspråkiga och rysk- eller tvåspråkiga barn skilt för att stärka språkkunskaperna, och först från och med årskurs 3 undervisas alla i en gemensam grupp. De finskspråkiga eleverna läser finska som modersmål och ryska som främmande språk, medan de ryska eleverna läser ryska som modersmål och finska som andraspråk. Starkt tvåspråkiga elever har möjlighet att läsa både finska och ryska som modersmål. Undervisningen är till en början till stor del, ca 80 %, på ryska. Även här trappas ryskans andel ner till förmån för finskan, och mot slutet av grundskolan är ryskans andel endast ca 25 %. Gymnasieutbildningen sker på finska, och man avlägger finländsk studentexamen.

Språkskolornas timantal är högre än i kommunala skolor, eftersom det behövs betydligt fler årsveckotimmar för språkundervisning. Minimitimantalet i kommunala skolor är 222 timmar. I franska skolan är minimitimantalet i grundutbildningen till exempel 245 timmar, i tyska skolan är det 254 timmar och i ryska 238 timmar. Detta innebär även höjda kostnader. Att jämföra driftskostnaderna för de tre skolorna i exemplet sinsemellan är inte riktigt möjligt, eftersom en är privat och två statliga. Dessutom deltar den tyska staten i kostnaderna för DSH genom att betala 15 tyska lärares lön årligen. Den franska staten deltar i finansieringen av den franska skolan med 8 lärares lönekostnader. Den ryska staten bidrar däremot inte alls med finansiering. Eftersom de utländska staternas bidrag innebär att kostnaderna för alla lärare inte ingår i skolornas kostnader är det inte heller möjligt att jämföra språkskolorna med kommunala skolor på ett ändamålsenligt sätt.

Förutom ovan nämnda skolor finns det många skolor i Finland där en del av undervisningen sker på något annat språk än skolans undervisningsspråk, speciellt vanlig är engelskspråkig undervisning. Det finns dock förhållandevis få skolor där samtliga elever skulle delta i undervisning på något annat språk. Det finns däremot en hel del skolor där en specifik klass undervisas i en del ämnen på ett annat språk, till exempel tyska, franska, ryska eller till och med spanska eller kinesiska.

Slutsatser

• Den svenska skolan, från dagvård till högskola, har en kulturbärande och identitetsskapande roll som är central för en levande svenskhet. En levande svenskhet är en förutsättning för landets tvåspråkighet.

• Svenska folkpartiet välkomnar alla initiativ som är ämnade att stärka det svenska språkets ställning och den finlandssvenska kulturen i Finland.

• Vår lagstiftning känner till svensk- eller finskspråkiga skolor. Enligt lag är det möjligt att en del av undervisningen sker på ett annat språk än undervisningsspråket. 

• Trots att en del av undervisningen sker på det andra nationalspråket är en sådan skolform inte tvåspråkig utan det är alltid fråga om finsk- eller svenskspråkiga skolor.

• Diskussionen om ”tvåspråkiga” skolor visar att det finns intresse för att stärka det svenska språkets ställning i vårt land. Svenska folkpartiet har med detta papper velat påvisa alla de möjligheter nuvarande lagstiftning ger i form av språkbad, språkskolor och tidigareläggning av språkundervisningen. 

• Den framgångsrika språkbadsundervisningen, som nu enbart erbjuds i 11 tvåspråkiga kommuner, bör utvecklas och utvidgas för att möjliggöra en funktionell tvåspråkighet för så många barn som möjligt.

• Svenska folkpartiet anser att det borde utarbetas konkreta handlingsprogram i framförallt tvåspråkiga kommuner för ökat samarbete mellan finsk- och svenskspråkiga daghem och skolor via elevutbyte och vänklasser.  
• Ikraftvarande lagstiftning ger goda och flexibla möjligheter att utveckla undervisningen i de inhemska språken. Om den politiska viljan finns möjliggör lagstiftningen flere olika lösningar.