Beslut
Partidagen beslöt
- att SFP:s representanter i riksdag och regering fortsättningsvis arbetar för en avsevärd förenkling av regelverket för småskalig verksamhet inom livsmedelsbranschen
- att regelverket tillämpas på samma sätt oberoende av verksamhetsort och att regelverket i Finland inte får vara strängare än i till exempel Sverige.
Behandling
EU:s regler måste tolkas på samma sätt i Finland som i EU:s 26 andra länder
Det är helt befängt att det i Finland kan kosta tio gånger så mycket att bygga ett gårdsslakteri som i andra EU-länder t.ex. i Sverige. Det här snedvrider konkurrensen totalt och leder till att finländska får måste fraktas långa sträckor till stora slakterier i stället för att kunna slaktas i gårdens eget slakteri. Livsmedelssäkerhetsverket Evira borde inte få ställa hårdare krav på finländska gårdsslakterier än myndigheterna i exempelvis Sverige gör.
I Tyskland finns 15 000 gårdsslakterier, och i Sverige finns bara i Jämtland 150 företag som sysslar med småskalig förädling av jordbruksprodukter som bröd, ost och kött. Detta har medfört ett uppsving för turismen i området, då turister söker upp de små gårdsbutikerna för att inhandla lokala delikatesser. De flesta av dessa företag sysselsätter två till tre personer, vilket betyder att branschen tillhandahåller ungefär 300 arbetsplatser på den jämtländska landsbygden.
Också i Finland finns det stor efterfrågan på den här typen av produkter. Ett stort problem är däremot myndigheternas, främst Eviras avoga inställning till småskalig livsmedelsförädling. Efter det att den nya livsmedelslagen trädde i kraft år 2006 har kraven på de utrymmen där livsmedel behandlas skärpts in absurdum. Naturligtvis ska hygienen vara god, men vi bör ha samma bestämmelser i hela EU. Det finns ingen logisk orsak att kraven i Finland ska vara mycket hårdare än i Tyskland och Sverige.
I nuläget är det betydligt dyrare att investera i utrymmen för förädling i Finland än i Sverige på grund av de höga krav som ställs av de finländska myndigheterna. Om en fårfarmare vill investera i ett gårdsslakteri i Finland ligger investeringskostnaderna på ungefär 500 000 euro, medan kostnaden för ett motsvarande slakteri i Sverige uppgår till endast 17 000 euro. I praktiken leder detta till att fåren i stället för att kunna slaktas lokalt fraktas hundratals kilometer till ett stort slakteri.
Den här enorma skillnaden som förvränger konkurrensen beror på att Evira inte, i motsats till de svenska myndigheterna, skiljer på stora och små slakterier, utan ställer samma krav på små gårdsslakterier som på stora industrianläggningar. Motsvarande problematik föreligger i fråga om t.ex. osttillverkning och bagerier. De krav som våra inhemska myndigheter ställer ger ingen möjlighet till lönsam verksamhet för den här typen av företag som kunde ha en stor betydelse för landsbygden.
Internationella utskottet genom undertecknade yrkar på
- att SFP:s representanter i riksdagen och regeringen ska ingripa så att nationella myndigheter som Evira inte ska kunna tolka reglerna strängare än motsvarande myndigheter i andra EU-länder
- att SFP:s representanter i riksdagen, regeringen och Europaparlamentet ska verka för att det ska vara möjligt att bedriva småskalig verksamhet såsom gårdsslakterier på landsbygden
Christer Hummelstedt Mats Löfström
Partistyrelsens utlåtande:
I TV-program och på resor inom EU har många av oss sett och upplevt hur små pittoreska gårdsslakterier och ostmejerier verkar i ytterst anspråkslösa utrymmen i exempelvis Italien och Grekland. Situationen är förbryllande när man jämför med produktionen i vårt land. Hur kan vi verka inom samma EU och här ha diametralt olika bestämmelser för småskalig matproduktion?
Livsmedelssäkerheten i de sydeuropeiska länderna ligger på en betydligt lägre nivå än vår. Salmonellan skördar åtskilliga mänskoliv årligen i dessa länder. Maten i Finland hör däremot till den tryggaste i hela världen. Vårt system bygger i huvudsak på egenkontroll och sträcker sig i en obruten kedja från primärproduktion till dagligvaruhandel. Ansvaret ligger på producenterna, förädlarna, importörerna och parti- och minuthandeln. Det slutliga ansvaret har staten via livsmedelssäkerhetsverket Evira och kommunerna via sin livsmedelsövervakning. Vi kan vara stolta över vår trygga mat och samtidigt notera att den inte har kommit av sig självt utan att den krävt ett styvt jobb och kontinuitet. En jämförelse med matproduktionen i de sydeuropeiska länderna är alltså mycket missvisande. Däremot är en jämförelse med Sverige helt korrekt.
Den svenska matsäkerheten håller samma höga klass som Finlands, ändå är myndigheternas tolkningar av vissa EU-bestämmelser klart lindrigare än hos oss. I Finland måste varje gårdsslakteri ha skilda utrymmen för slakt, styckning och förädling. Varje utrymme skall därtill ha egen ingång, eget omklädningsrum och egna sociala utrymmen. I Sverige räcker det att utrymmet rengörs mellan varje skede. Skillnaden i tolkning gör att ett gårdsslakteri i Finland är omkring fem gånger dyrare än ett gårdsslakteri i Sverige, trots att kvaliteten är av samma klass. En avgörande roll har övervakningen och den lagstiftning den följer upp. Man skall komma ihåg att lagstiftningen finns till för att hjälpa, och inte stjälpa, företag inom livsmedelsbranschen. SFP:s representanter är inom den svenska riksdagsgruppen alla överens om att lagstiftningen eller förordning måste förändras.
Statsrådet har i redogörelsen om livsmedelssäkerheten, som i skrivande stund ligger i riksdagsbehandling, noterat den administrativa börda som små och medelstora företag utsätts för. I remissdebatten var svenska riksdagsgruppen den enda grupp som lyfte fram problematiken kring verksamhetsförutsättningarna för gårdsslakterier i Finland. Svenska riksdagsgruppen lyfte fram både de problem som näringen tampas med och dess potential. Jord- och skogsbruksminister Sirkka-Liisa Anttila lovade, som direkt svar till svenska riksdagsgruppens anförande, att i rask takt låta utreda om den svenska modellen kunde tillämpas i Finland.
Sedan tidigare har en arbetsgrupp vid jord- och skogsbruksministeriet tillsatts för att bl.a. utvärdera möjligheterna att förbättra gårdsslakteriernas situation. Arbetsgruppen samarbetar med 12 primärlivsmedelsförädlare för att utreda hur man kan underlätta den administrativa bördan för mindre livsmedelsförädlare.
I dagens samhälle vill konsumenterna glädjande nog allt oftare köpa lokalt odlad och förädlad mat. Lokala slakterier och bagerier svarar mot den efterfrågan. Primär livsmedelsförädling är dessutom en näring som bidrar till att hålla landsbygden vid liv. Därtill erbjuder de en högklassig, närproducerad inhemsk produkt där konsumenten inte behöver tvivla på varans ursprung eller produktionsmetod.
Partistyrelsen föreslår partidagen
- att SFP:s representanter i riksdag och regering fortsättningsvis arbetar för en avsevärd förenkling av regelverket för småskalig verksamhet inom livsmedelsbranschen.
