Beslut
Partidagen beslöt:
- att motionen är besvarad med denna utredning
Behandling
Kristendomen är en stor del av vårt kulturarv och fortsättningsvis är en majoritet av Finlands befolkning medlemmar av den evangelisk-lutherska kyrkan.
Den evangelisk-lutherska och den ortodoxa kyrkan har idag status som folkkyrkor. De erhåller finansiering av staten genom samfundsskatten som alla företagare måste betala oavsett religiös tillhörighet. Den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland regleras enligt en egen lag (Kyrkolag 26.11.1993/1054). Man låter kyrkan sköta en del sociala uppgifter som egentligen borde skötas av staten. I skolan har man en speciell religionsundervisning för lutherska kyrkans medlemmar. Elever med annan livsåskådning är berättigad till sin egen undervisning men detta förverkligas inte alltid i praktiken. Därtill kan en segregering av eleverna i skolan på grund av deras religiösa tillhörighet eller livsåskådning skapa en uppfattning bland eleverna att det är någonting konstigt att tro olika. Folkkyrkorna lever idag i en lätt symbios med staten, men så ska det inte vara. Vi bör hålla religion och politik skilt. Staten ska inte favorisera ett religiöst samfund över ett annat. Alla religiösa samfund ska kunna stå på egna ben och verka enligt samma regler. Då skulle frågor som kvinnliga präster och vigning av samkönade par vara en intern fråga för de olika religiösa samfunden.
SU anser att alla ska få tro som de vill och alla ska ha lika möjlighet att utöva sin tro i Finland. Det är en viktig liberal grundprincip. Staten ska vara fullständigt neutral när det kommer till tro. Religiösa samfund bör höra till tredje sektorn och ska inte ha huvudansvar för verksamhet som den offentliga sektorn borde ansvara för. Skolan är en av våra viktigaste institutioner och religionsundervisningen bör förändras. Alla elever borde lära sig om alla religioner. Det är inte skolans uppgift att undervisa i religion, men det är skolans uppgift att undervisa allmänbildande om religioner och livsåskådning.
Svensk Ungdom anser att Svenska folkpartiet arbetar för:
- att Finland blir en sekulär stat
- att religiösa samfund ska behandlas lika
- att den nuvarande lagstiftningen gällande religiösa samfund ska revideras och att Kyrkolagen ska ersättas med en Lag om religiösa samfund
- att inga trossamfund ska erhålla finansiering av staten via samfundsskatten
- att det offentliga ska ha huvudansvar för all samhällsviktig verksamhet
- att den nuvarande livsåskådnings- och religionsundervisningen ska ersättas med en gemensam icke-konfessionell undervisning
Fredrika Åkerö Silja Borgarsdóttir Sandelin
Förbundsordförande Förbundssekreterare
Partistyrelsens svar:
Förhållandet mellan staten och kyrkan har länge varit aktuell och diskuterats såväl inofficiellt som officiellt. Frågan har också i olika omgångar utretts av arbetsgrupper samt statliga och kyrkliga kommittéer. Praktiskt taget alla har kommit till samma resultat: inga radikala förändringar behövs i relationerna mellan staten och kyrkan.
Det som i alla fall skett är att banden mellan staten och kyrkan hela tiden blivit färre och svagare. Utan att närmare gå in på vad det innebär i praktiken kan man säga att kyrkan i allt högre grad tagit hand som sina egna angelägenheter. Som till exempel kan nämnas att domkapitlen och deras anställda år 1997 övergick från att vara statligt anställda till att bli kyrkligt anställda och att utnämningen av biskopar blev en intern kyrklig angelägenhet efter att länge ha varit en uppgift för republiken president.
Rubriken för motionen är ”Staten ska vara sekulär” och det första franska strecket ”att Finland blir en sekulär stat”. Till denna del är motionen redan förverkligad. En sekulär stat innebär att staten inte baserar sina lagar på någon religion utan är neutral i trosfrågor. Så är det i Finland. Varken lagstiftningen, övervakningen av att lagarna följs eller rättsliga efterspel då någon bryter mot lagen sker enligt religiösa normer, i Finlands fall närmast enligt bibliska föreskrifter. Att staten är sekulär innebär dock inte att politiken töms på religiöst innehåll. Här kan USA och Turkiet nämnas som exempel.
Att Finland är en sekulär stat framgår redan av grundlagen där § 9 stadgar också att ”ingen får utan godtagbart skäl särbehandlas på grund av kön, ålder, ursprung, språk, religion, övertygelse, åsikt, hälsotillstånd eller handikapp eller av någon annan orsak som gäller hans eller hennes person”. I § 11 stadgas: ”Till religions- och samvetsfriheten hör rätten att bekänna sig till och utöva en religion, rätten att ge uttryck för sin övertygelse och rätten att höra till eller inte höra till ett religiöst samfund. Ingen är skyldig att mot sin övertygelse ta del i religionsutövning.
I motionen sägs bland annat att Finlands evangelisk-lutherska kyrka ”erhåller finansiering av staten genom samfundsskatten som alla företagare måste betala oavsett religiös tillhörighet”. I själva verket är det så att staten sedan 1993 betalar en del av den samfundsskatt som den uppbär till kyrkan som ersättning huvudsakligen för skötseln av kyrkogårdarna och kulturarvet. En uppgift som är av stor betydelse inte minst för glesbygden och skärgården.
När det gäller kyrkoskatten uppbärs den visserligen av staten i samband med den allmänna skatteuppbörden, men det är en service som kyrkan betalar för. Kyrkan köper med andra ord en service av staten. Detta i motsats till vad som är fallet i Sverige där staten avgiftsfritt samlar in kyrkoavgiften i samband med skatteuppbörden.
Motionen inleds med konstaterandet att ”kristendomen är en stor del av vårt kulturarv och fortsättningsvis är en majoritet av Finlands befolkning medlemmar av den evangelisk-lutherska kyrkan”. Mot den bakgrunden kan man fråga sig om det inte är motiverat att undervisningen i kristendom fortfarande ska ha en central roll i läroplanen som en viktig del av arbetet med att stärka identiteten och därmed skapa en god grund för förståelsen av andra kulturer och religioner.
Samtidigt bör naturligtvis det mångkulturella beaktas och respekteras också i religionsundervisningen. Det har också gjorts och olika alternativ står till förfogande.
Att kristendomen är en stor del av vårt kulturarv och att närmare 80 procent, över 80 procent i Borgå stift, hör till kyrkan är också en central motivering till att evangelisk-lutherska kyrkan har en egen lag. I och med att folkkyrkan gjorts till en juridisk-rättslig person med en egen lag som stiftas internt av kyrkomötet och efter riksdagens prövning blir stadfäst av presidenten har förhållandet mellan kyrkan och folkkyrkan reglerats på ett optimalt sätt. Till denna del torde det inte vara möjligt att jämföra folkkyrkan med vilket religiöst samfund som helst.
Motionen motiveras också med frågor som kvinnliga präster och vigning av samkönade par skulle vara en intern fråga för de olika religiösa samfunden om de föreslagna förändringarna genomförs. Så är det emellertid redan nu. De religiösa samfunden och staten har frihet att själva bestämma hur de vill ha det bland i de nämnda frågorna. Detta syns bland annat i att den ena folkkyrkan, den ortodoxa, inte har kvinnliga präster medan evangelisk-lutherska kyrkan har.
Partistyrelsens beslutsförslag:
- att motionen är besvarad med denna utredning
