Beslut
Partidagens beslut
SFP arbetar för:
- att fortsättningsvis bevaka behörighetskraven angående de finska och svenska språkkunskaperna inom den offentliga sektorn
Behandling
I Finland utgör språkkunskaper av tillräcklig omfattning ett behörighetskrav för vissa tjänster inom den offentliga sektorn. I flera olika sammanhang har frågan om huruvida dessa språkkunskaper är tillräckliga diskuterats och den frågan är fortsättningsvis aktuell. Detta berör dock en annan aspekt av språkkunskaperna.
Språkkunskaper kan visas på olika sätt. De vanligaste är att detta visas genom studier, oftast på högskolenivå. Då är systemet relativt redigt. Om man avlägger statens allmänna språkexamina är systemet också klart. Om man däremot inte vandrar genom systemet den allra vanligaste vägen, om man har en yrkesutbildning men arbetar i en tvåspråkig miljö och senare skall vidareutbilda sig eller liknande, så visar det sig plötsligt att paragraferna inte riktigt passar ihop och det uppstår en del tolkningsproblem. Helt plötsligt verkar det som om goda språkkunskaper inom polisförvaltningen inte räknas som goda språkkunskaper vid universitet eller inom kommunalförvaltningen. I lagen om allmänna språkexamina står det att utbildningsstyrelsen ingår avtal med t.ex. yrkesskolor för att ordna språkexamina. Av yrkesskolors intyg framgår dock inte tydligt på vilken av dessa nivåer exempelvis goda kunskaper sedan är. Ännu svårare att placera in kunskaperna blir det, om betygen är av äldre datum. Eftersom olika lagar skrivits vid olika tidpunkter och i olika sammanhang, har man kanske aldrig granskat systemet som en helhet.
Några utdrag ur lagstiftningen presenteras nedan, för att visa på djungeln:
Statsrådets förordning om bedömning av kunskaper i finska och svenska inom statsförvaltningen innehåller både regler om Språkkunskap som visats genom allmänna språkexamina (3 kap) och om språkkunskap som visats i samband med studier (4 kap). Samma förordnings 13 § om jämställande av allmänna språkexamina med språkexamina för statsförvaltningen lyder såhär: Examina i finska och svenska enligt lagen om allmänna språkexamina (668/1994, nuförtiden upphävd och ersatt med 964/2004) jämställs med språkexamina för statsförvaltningen enligt följande: 1) Nivå 6 i muntlig framställning och hörförståelse i delprov i en allmän språkexamen motsvarar utmärkt förmåga att använda språket i tal i en språkexamen för statsförvaltningen, nivåerna 4 och 5 i samma delprov motsvarar god förmåga, och nivå 3 i provet motsvarar nöjaktig förmåga. 2) Nivå 6 i skriftlig framställning och textförståelse i delprov i en allmän språkexamen motsvarar utmärkt förmåga att använda språket i skrift i en språkexamen för statsförvaltningen, nivåerna 4 och 5 i samma delprov motsvarar god förmåga, och nivå 3 i provet motsvarar nöjaktig förmåga. 3) Nivå 6 i hörförståelse och textförståelse i delprov i en allmän språkexamen motsvarar utmärkt förmåga att förstå språket i en språkexamen för statsförvaltningen, nivåerna 4 och 5 i samma delprov motsvarar god förmåga, och nivå 3 i provet motsvarar nöjaktig förmåga. Om man bara stirrar på kapitel 4 och dess 16 § 2 och 3 mom, så kan man enbart visa goda kunskaper genom språkstudier på högskolenivå: ”Examen som visar god förmåga att använda finska eller svenska i tal och skrift fordras inte av den som fått minst vitsordet god i ett sådant språkprov eller i sådana språkstudier i detta språk som ingår i högskoleexamen och som gäller förmåga att använda det andra inhemska språket i tal och skrift.”
Exemplen visar också att det förekommer två parallella system, där det ena formulerar utmärkt, god och nöjaktig förmåga och det andra talar om nivåerna 1-6. Sannolikt fanns det någon god anledning att avskaffa det klassiska ’stora’ och ’lilla’ språkprovet, men terrängen har sannerligen inte blivit mer lättnavigerad. Eftersom det dessutom i de djupa folklagren finns misstankar om att goda formella kunskaper inte räcker så långt i praktiken och att samma regler inte gäller för båda språkgrupperna, så naggar oklarheterna i systemet på systemets legitimitet.
I de rådande systemen finns därtill säkert andra problem, som här inte diskuteras.
I en tid där livslångt lärande uppmuntras, där de traditionella studievägarna utmanas, där invånarnas språkliga och studierelaterade bakgrund blir allt mer varierande skulle en förenkling och ett förenhetligande av systemet för hur språkkunskaper visas vara på sin plats. Det skulle vara till fördel för invånarnas rättskydd och språkkravens legitimitet att ha ett enda tydligt system, där alla förhåller sig till samma kriterier och där alla typer av språkundervisning (från alla olika utbildningsstadier) kan placeras in. Det hindrar inte att systemet med allmänna språkexamina fortgår, det handlar om justering av skalan.
Att-sats
att Sfp skall arbeta för ett mera enhetligt system för fastställande av språkkunskaper.
Motionär
Sfp i Ekenäs
Partifullmäktiges svar
Motionärerna lyfter fram en viktig fråga. Att mäta språkkunskaper teoretiskt är alltid utmanande, och ett avklarat prov ger inte alltid rätt bild av den praktiska språkkunskapen. För att systemet ska vara trovärdigt behöver den praktiska kunskapen motsvara den nivå ett avklarat prov visar.
Examina i finska och svenska enligt lagen om allmänna språkexamina (668/1994), jämställs med språkexamina som krävs av statsförvaltningen. Syftet med allmänna språkexamina är att testa och bedöma den muntliga och skriftliga färdigheten i ett språk i olika situationer. Varje test består av fyra delprov: textförståelse, skriftlig framställning, talförståelse och muntlig framställning. Färdighetsnivåerna anges på en skala som har en central funktion i allmänna språkexamina. Språkfärdigheten skall bedömas med en 6-gradig skala som är jämförbar med skalan i den allmäneuropeiska referensram som utarbetats av Europeiska rådet. Språkexamina avläggs på grundnivå (stegen 1-2), mellannivå (stegen 3-4)och högsta nivå (stegen 5-6). Examinanden skall själv välja vilken nivå hen vill delta i. Nivå 6 i muntlig framställning och hörförståelse, skriftlig framställning och textförståelse och hörförståelse och textförståelse i delprov i en allmän språkexamen motsvarar det som benämns ”utmärkt förmåga att använda språket i tal” i en språkexamen för statsförvaltningen. Allmänna språkexamina anordnas i flera språk.
Språkkunskaper som visats i samband med studier bedöms som motionären säger, enligt skalan; utmärkt, god och nöjaktig. Dessa två system jämställs med varandra och personer kan bevisa språkkunskap med båda.
För att Finland också i framtiden skall vara ett dynamiskt och konkurrenskraftigt land behövs de båda nationalspråken. Vi behöver se till att man även i framtiden kan få service på svenska i den offentliga sektorn. Därför finns det skäl att kontinuerligt bevaka behörighetskraven och hur de fastställs för tjänster inom den offentliga sektorn.
Beslutsförslag
SFP arbetar för:
- att fortsättningsvis bevaka behörighetskraven angående de finska och svenska språkkunskaperna inom den offentliga sektorn
