Beslut
SFP arbetar för:
- starka svenskspråkiga enheter och institutioner för att garantera service på båda nationalspråken
- att vid rekryteringen av svenskkunnig personal ska inte alltid fullständiga kunskaper i finska krävas
Behandling
Det sägs att svenskspråkig service lider p.g.a. svårigheten att rekrytera svenskkunniga personer, men den svårigheten beror ofta på ett samtidigt primärt krav på fullständiga kunskaper i finska.
Majoriteten har ofta beslutsrätt i minoritetens angelägenheter. Kanske saknas svenskspråkig representation helt i beslutsorgan. Det svenska är alltför ofta i skottlinjen då det görs inbesparingar, för det träffar ju inte majoritetens partier och väljare. Ren illvilja kan förekomma, men vara svår att påvisa då beslut som förintar svenska strukturer kan ha byggts upp helt utan språkargument.
Olika beslut och åtgärder kan motverka varandra, även då alla säger sig arbeta för svenskan. Energin går till att tvista om resursfördelning på alla nivåer, i stället för att bygga upp innehåll.
Vår svenska service drunknar med tiden lätt i en tvåspråkighet med finska som majoritet. En garanti gällande starkt svenskspråkiga enheter hade varit oumbärlig i försvaret av t.ex. Ekenäs BB, sjukhus och tingsrätt. Minst ett starkt svenskspråkigt sjukhus och dito tingsrätt borde t.ex. garanteras i Nyland, Åboland och Österbotten.
Små starkt svenskspråkiga kommuner har hittills byggt upp sin hälsovård kring en stark svenska, ofta som huvudspråk och internt språk. Nu riskerar det drunkna i starkt finskspråkiga välfärdsområden.
”Starkt svenskspråkiga” enheter kunde vara tvåspråkiga, men med svenska som internt språk. Svenskan skulle prioriteras i rekryteringen (så som finskan i omvänt fall) för att garantera att alla inom en sådan enhet kunde kommunicera på svenska. Finskan skulle säkert bli stark ändå, troligtvis starkare än svenskan i ”starkt finskspråkiga” enheter, men perfekt finska skulle inte vara ett absolut krav. Båda språkgrupperna kunde betjänas av alla enheter, men om möjligt primärt hänvisas till enheter där det egna språket är starkt.
En kvotering av starkt svenskspråkiga vs. finskspråkiga enheter baserat på språktillhörighet borde gälla som målsättning för det sociala, välfärdsområden, rättsväsen etc., alltså konkret hälsocentraler, sjukhus, tingsrätter, polis etc. Utbildning och militär ska inte glömmas bort, även om dessa redan är uppdelade enligt språk, med resursfördelning på hög nivå.
Rekrytering av svenskkunnig personal skulle vara mycket lättare om den inte belastades av krav på perfekt finska. Rekrytering av återflyttare, svenskar och övriga invandrare från Sverige, Norden och andra länder kunde intensifieras. Integration på svenska kunde nå nya dimensioner.
Praktiskt exempel: språkfördelningen inom ett tvåspråkigt välfärdsområde är 20% svenska och 80% finska. Av planerade 50 hälsocentraler borde då 20% dvs. 10 st. vara ”starkt svenskspråkiga”, men oberoende av antal och språkfördelning alltid minst en.
Att-sats
Jag yrkar på att Sfp genom sina representanter i regering, riksdag och fullmäktige ska verka för:
- att enheter med svenska vs. finska som internt huvudspråk (starkt språk) garanteras i ett förhållande som motsvarar den betjänta befolkningens språkfördelning inom ett område, men med minst en sådan garanterat ”starkt svenskspråkig” enhet per tvåspråkigt område
- att resursfördelningen mellan språkgrupperna därmed görs upp på hög nivå, enligt språkfördelningen inom respektive område
- att rekrytering av svenskkunnig personal därmed inte onödigt belastas av krav på fullständiga kunskaper i finska
- att detta även beaktas vid uppdatering av språk- och annan relevant lagstiftning, med språklagens jämlikhetskrav som drivande faktor
Motionär
Tom Kullberg
Sfp i Hangö
Kandidat till fullmäktige och Folktinget
Partifullmäktiges svar
Det är viktigt att vi fortsätter jobbet för att tvåspråkigheten ska fungera också i praktiken i vårt land. Speciellt viktigt är det att värna om en fungerande tvåspråkighet då stora reformer genomförs i samhället, så som social- och hälsovårdsreformen som motionären också lyfter upp. SFP arbetar kontinuerligt för det svenska och tvåspråkiga Finland i såväl riksdag som regering. De svenskspråkiga institutionerna spelar en viktig roll för det svenska i Finland, och dessa måste vi värna om.
I enlighet med regeringsprogrammet ska en ny nationalspråksstrategi utarbetas. Strategin ska svara på Institutet för de inhemska språkens oro för nationalspråkens ställning i en föränderlig språkmiljö. Arbetet med nationalspråksstrategin har satts igång på justitieministeriet och målsättningen är att strategin ska bli klar under sommaren 2021. Målet för den nya nationalspråksstrategin är att garantera rätten till service på finska och svenska och att hitta lösningar till hur man bättre kan tillgodose de språkliga rättigheterna. Frågan om hur tillgången till svenskspråkig arbetskraft ska säkerställas är en central fråga i strategin.
SFP har gjort ett stort jobb för att se till att de språkliga rättigheterna tryggas och att språket beaktas under hela beredningen av regeringens social- och hälsovårdsreform. De tvåspråkiga välfärdsområdena ska ha en nationalspråksnämnd. Tvåspråkiga välfärdsområden ska också komma överens om ömsesidigt samarbete och arbetsfördelning vid tillhandahållandet av social- och hälsovårdstjänster på svenska. För samordningen av utarbetandet av samarbetsavtalet för tvåspråkiga välfärdsområden svarar Egentliga Finlands välfärdsområde. Välfärdsområdet Västra Nyland har dessutom fått specialuppdraget att ansvara för utvecklingen av den svenska servicen i hela landet.
Kraven på fullständig finska för svenskspråkiga som söker jobb inom bland annat statsförvaltningen är för många svenskspråkiga tuffa och kan också upplevas vara orättvisa då det ofta räcker med nöjaktiga kunskaper i finska. Det finns skäl att utreda om de nuvarande språkkompetenskraven faktiskt bidrar till att servicen på svenska och finska blir bättre.
