Motion 19 – Större roll åt stora utskottet och presidenten vid utnämning av tjänstemän

16.06.2024 | Demokrati

Beslut

Partidagens beslut

SFP arbetar för

• att öka transparensen och objektiviteten i utnämningsprocessen av högre statstjänstemän.

Behandling

Partifullmäktiges svar

Motionären föreslår en omstrukturering av processen för utnämning av de högsta statstjänstemännen genom att ge riksdagens stora utskott och republikens president en större roll i denna process. Denna förändring syftar till att öka transparensen och minska risken för politiska utnämningar som kan tänkas gynna specifika partier eller politiska rörelser.

Vi erkänner behovet av att säkerställa att utnämningar av högsta statstjänstemän sker på ett sätt som bäst tjänar det finländska folket och upprätthåller en hög standard av kompetens och integritet i offentlig förvaltning. Det är dock viktigt att noggrant överväga de föreslagna förändringarnas potentiella konsekvenser.

Förslaget om att ge presidenten och riksdagens stora utskott en större roll i utnämningsprocessen för statstjänstemän bär med sig flera överväganden. Rekryteringsprocesser inom statsförvaltningen hanteras bäst av ministerierna själva, där man har kännedom om erforderlig sakkunskap och egenskaper för specifika uppdrag. Dessa ministerier har dessutom personal som är ansvarig för rekrytering och HR-frågor. Då stora utskottet primärt hanterar frågor relaterade till Europeiska unionen, och presidentens roll fokuserar på att leda utrikespolitiken, skulle det vara olämpligt att dessa organ tar över rekryteringsansvaret. En sådan förändring skulle innebära ökad byråkrati och krav på annan typ av kompetens än den som för närvarande efterfrågas.

Att överföra ansvar för rekryteringsärenden till ett utskott eller presidenten kan också innebära en minskning av besvärsrätten, vilket inte nödvändigtvis skulle avpolitisera processen, eftersom regeringen ofta har majoritet i riksdagen. Dessutom är ministernas och statssekreterarnas roller djupt förankrade i politisk ledning, vilket gör att deras positioner är beroende av politiskt förtroende och bundna till deras verksamhetsperioder, snarare än fasta tjänsteåtaganden.

Andra följder är också längre och mer komplicerade utnämningsprocesser som kan försena viktiga tillsättningar och påverka statens effektivitet negativt. Dessutom kan en sådan förändring leda till förskjutningar i maktbalansen mellan statens organ, vilket kräver noggranna överväganden, omfattande diskussioner och analyser för att säkerställa en balanserad och väl fungerande statsförvaltning. Det finns även en risk för ökad politisering, trots att målet med förslaget är att minska denna. Att involvera fler politiska organ i processen kan paradoxalt nog leda till att utnämningsprocessen blir mer politiserad. Motionärens förslag skulle också potentiellt utöka presidentens makt medan vi i SFP hellre förstärker parlamentarismen.

Beslutsförslag

SFP arbetar för

• att öka transparensen och objektiviteten i utnämningsprocessen av högre statstjänstemän.

Motion 19 – Större roll åt stora utskottet och presidenten vid utnämning av tjänstemän

I detta nu har presidenten en liten roll vid utnämning av de högsta statstjänstemännen. Grundlagen föreskriver följande i sin 126 § : ”Statsrådet utnämner statstjänstemännen, om inte detta enligt lag eller någon annan författning ankommer på republikens president, ett ministerium eller någon annan myndighet. Presidenten utnämner kanslichefen vid republikens presidents kansli och förordnar beskickningarnas chefer till deras uppdrag. ”

I praktiken betyder de första tre orden ”Statsrådet utnämner statstjänstemännen” att det är den ansvariga ministern eller den ansvariga ministerns parti som bestämmer vem som förordas till en tjänst i hans / hennes ministerium varefter statsrådets utnämning är mera en formalitet som bekräftar ministerns val. Självfallet kan de andra regeringspartierna ta upp ett utnämningsärende i regeringens interna förhandlingar om de anser att den föreslagna kandidaten uppenbart saknar de nödvändiga kvalifikationerna. Dock är steget till att göra detta mycket högt, man vill undvika att göra ett utnämningsärende till en regeringsfråga, man vill kanske inte blanda sig i en annan ministers revir och utnämningsärenden och personalfrågor ses som mindre i jämförelse med andra förhandlingsfrågor som väntar på att lösas. Så i praktiken är det den ansvariga ministern och ansvariga ministerns parti som mycket långt ensamt inverkar på vem som blir vald till en tjänst inom hans / hennes ministerium.

Ett bra exempel är utnämningarna i inrikesministeriet under den tid som De Grönas partiordförande Ohisalo var minister. I början av sin politiska bana hade Ohisalo skarpt kritiserat politiska utnämningar med sedan hon blev minister ändrade hon sig mycket snabbt och hade inga skrupler att utnämna mindre kvalificerade partikamrater till höga poster. Officiellt har De Gröna inte gjort politiska utnämningar utan istället har uppgiftsbeskrivningarna för tjänsterna omdefinierats så att ett visst specialområde har kraftigt kunnat betonas.
Man kan därför ställa frågorna: Är det nuvarande vedertagna bruket vid utnämning av högre statliga tjänstemän bra för landet ? Är det bra för Finland att en minister inom sitt eget revir kan nästan enväldigt bestämma vem som utnämns till de högsta ämbetena ?
En logisk följdfråga blir därför: Vad skulle vara en bättre praxis vid tillsättandet av de högsta statstjänstemännen ?

Utnämningar väcker stundom stora passioner och tyvärr finns det även sådana förtroendevalda som är mera intresserade av utnämningsfrågor än av lagstiftningsarbetet eller av principiella frågor. Ett bra sätt att kyla ner passionerna vore att dela på makten dvs att dela på utnämningsrätten. Den ansvariga ministern kunde fortsätta med att utnämna de enskilda tjänstemännen samt enhetscheferna för sitt ministerium. Däremot skulle utnämningarna av de högre tjänstemännen såsom t ex kanslicheferna och avdelningscheferna på de olika ministerierna vara ett ärende som först skulle beredas i riksdagens stora utskott varefter utskottet föreslår toppkandidaterna till republikens president som sedan fattar det slutgiltiga beslutet i ärendet.

Ofta sägs att politisk erfarenhet är även det en kompetens och att personer med politisk bakgrund inte får diskrimineras. Självfallet blir en människa inte sämre för det att hon har varit t ex specialmedarbetare till en minister men sanningen torde dock vara att det är de politiskt neutrala som har diskriminerats inom utnämningarna i statsförvaltningen. I alla händelser måste det nog finnas en möjlighet att utnämna personer med lång politisk bakgrund och kompetens till statliga tjänster. Men i så fall bör det finnas en bred politisk enighet både bland både oppositions- och regeringspartierna att människan ifråga faktiskt är kompetent och lämplig till tjänsten. Till slut måste vi erkänna att världen inte är svartvit utan det finns nyanser och ibland har vissa politiska utnämningar varit lyckade.

Likaså kunde systemet med dessa politiskt tillsatta och visstidsanställda statssekreterare granskas kritiskt. Blir beredningen bättre då den sköts av ministerns politiskt tillsatta stab dvs av statssekreteraren och hans medarbetare ? Eller har man på ministerierna eventuellt överlappande och dubblerande funktioner dvs två organisationer som ansvarar för samma sak för beredningen ? Naturligtvis kan man fortsätta med dessa politiskt tillsatta statssekreterare men då borde de utnämnas enligt samma process om de övriga högsta tjänstemännen.

Det väsentliga är att beslutanderätten gällande de högsta tjänsteutnämningarna fördelas jämnare mellan flera olika personer och organ så att inte en enda person eller ett enda parti och inte ens regeringspartierna tillsammans kunde bestämma över tjänsteutnämningen. En bra lösning skulle vara att fördela hela processen mellan riksdagens stora utskott och republikens president. I det stora utskottet skulle utnämningsärenden förberedas, antalet kandidater gallras ner till 2-4 personer, ett förslag utarbetas och då både regeringspartierna och oppositionen är representerade i utskottet skulle det garantera en viss objektivitet. Presidenten åter skulle vara bunden av stora utskottets förslag, dvs han får inte välja en utomstående utan måste istället utnämna en kandidat från utskottets namnlista.

Som helhet skulle det föreslagna förfaringssättet antagligen vara lite mer långsamt men å andra sidan finns det ingen koncentration av beslutanderätten vilket förhindrar maktmissbruk.