När coronakrisen stod vid dörren krävdes snabba ryck av vår regering. Att ta till beredskapslagarna är en exceptionell åtgärd – men följderna av att låta bli kunde ha blivit ödesdigra.
I början av mars var vi i Finland väl medvetna om att coronaviruset var ett reellt hot, ett som kom allt närmare. De första dödsfallen i Europa hade rapporterats, i Italien och Iran spreds viruset snabbt och rapporterna om att smittade hade hittats i nya länder, på nya orter kablades ständigt ut.
I Finland var vi däremot ännu förskonade på ett sätt som är svårt att greppa nu: viruset och dess följder var mer abstrakta, trots att de första fallen också i vårt land redan hade bekräftats. Sedan gick allt väldigt snabbt.
Den 10 mars hade SFP:s ordförande, justitieminister Anna-Maja Henriksson sin svenska ministerkollega Morgan Johansson på besök. Det var en tisdag. På agendan stod bland annat ett besök i ett fängelse – men på gården, då ministrarna anlände, mötte fängelsedirektören dem med beskedet att de hade en nyintagen fånge som misstänktes bära på viruset. Det blev inget av besöket.
– Nästa dag definierade världshälsoorganisationen WHO coronaviruset som en pandemi. Situationen var alltså allvarlig, säger Henriksson.
”Finland har aldrig tidigare befunnit sig i undantagstillstånd i fredstid. Rådande lagstiftning, främst smittskyddslagen, räckte inte hela vägen i den här situationen. Och då måste man ta till beredskapslagen”
Samma veckas fredag meddelade republikens president Sauli Niinistö under ett möte med presidentens och regeringens utrikes- och säkerhetspolitiska utskott att han anser att kriterierna för undantagstillstånd är uppfyllda.
Beredskapslagen kan nämligen endast tas i bruk i samråd mellan presidenten och statsrådet. På justitieministeriet hade man redan tidigare undersökt vilka kriterier som bör uppfyllas för att beredskapslagen ska kunna tas i bruk. Anna-Maja Henriksson hade på torsdagen bland annat på riksdagens frågetimme öppnat upp vad som gäller.
– Under början av min första period som justitieminister, år 2011, förnyades beredskapslagen. Då lades kriteriet “en pandemi som till sina verkningar kan jämföras med en synnerligen allvarlig storolycka” till. Ur lagförarbetena kunde man dra slutsatsen att kriteriet fullbordas fastän en epidemi ännu inte nått Finland. Det här hade jag också fört fram i offentligheten, säger Henriksson.
Det var också något som presidenten lagt märke till och som han i en intervju för Yle lyfte upp som grund för sitt uttalande.
– Regeringen noterade presidentens åsikt. På söndagen hölls sedan partiordförandenas möte hos statsministern på Villa Bjälbo. Vi fick höra Institutet för hälsa och välfärd THL:s insikter i ärendet och kunde konstatera att det är dags att skrida till åtgärder, säger Henriksson.
Under presskonferensen följande dag meddelade regeringen att det råder undantagsförhållanden i vårt land och presenterade en rad åtgärder i form av nitton punkter som befolkningen nu skulle följa: distansundervisning i skolorna, distansarbete i mån av möjlighet och en rekommendation för över 70-åringar att isolera sig, bland annat. Det var bara början, skulle det visa sig.
– Det gick väldigt fort och det har det fortsatt att göra, säger Henriksson vid intervjutillfället en knapp månad efteråt.
– Finland har aldrig tidigare befunnit sig i undantagstillstånd i fredstid. Rådande lagstiftning, främst smittskyddslagen, räckte inte hela vägen i den här situationen. Och då måste man ta till beredskapslagen. Det handlar om att skydda befolkningens rätt till liv och hälsa, säger Henriksson.
– Det möjliggjorde att vi kunde ingripa i tid – men vi ska minnas att de åtgärder som har vidtagits är exceptionella, som till exempel att begränsa medborgarnas rörelsefrihet. Det handlar om stora inskränkningar i våra grundläggande rättigheter, metoder som inte får användas mer än nödvändigt.
En av SFP:s roller i arbetet har, enligt Henriksson, varit att i alla sammanhang påtala vikten av att inte gå längre än absolut nödvändigt. Grundlagsutskottet har varit på samma linje.
– Genast då det finns orsak till det ska begränsningarna upphävas. I skrivande stund vet vi inte om de faktiskt kommer att kunna upphävas vid de för tidpunkten fastslagna datumen, men jag hoppas att vi till exempel kan avstå från isoleringen av Nyland.
Det problematiska är att ingen vet, åtminstone inte i skrivande stund, hur viruset beter sig. Om begränsningarna upphävs för tidigt är det möjligt att vi drabbas av en besvärlig andra våg. De berörda myndigheterna är en integral del av arbetet nu: alla beslut hittills har fattats på deras rekommendationer och de kommer att ha en stor roll också i upphävandet av begränsningarna.
– Det enda vi vet med säkerhet är att det är viktigt att vi håller distans. Därför begränsades större folksamlingar och restaurangernas verksamhet snabbt. Jag har varit mycket glad över att medborgarna har tagit coronavirushotet på allvar och gjort vad de kunnat för att förhindra smittan – samt över det stöd vi har fått i vårt arbete, säger Henriksson.
”Att medborgarna har givit ett så starkt stöd och tagit situationen på ett sådant allvar har skänkt styrka”
– Och arbete har det blivit: jag och mina ordförandekolleger i kvintetten har verkat under extrem press och extrema förhållanden från morgon till kväll i flera veckor. Vi har tillsammans förberett många av de ärenden som sedan landat på hela regeringens bord och förhandlats vidare där. När man går till förhandlingarna på morgonen kan man inte veta vad som kommer att hända under dagen – vi tar in information, arbetar fram en samsyn och fattar beslut på basis av den information vi har. Det är viktigt att hålla huvudet kallt, vilket jag anser att vi har lyckats med. Jag och min ministerkollega Thomas Blomqvist utgör ett bra stöd för varandra och våra medarbetarstaber har också gjort ett jättejobb. Något motsvarande har vi aldrig varit med om och hoppas slippa det i framtiden också.
Det märkliga i mardrömmen, säger Henriksson, är att hotet är osynligt, men i högsta grad verkligt.
– Att medborgarna har givit ett så starkt stöd och tagit situationen på ett sådant allvar har skänkt styrka. Det här visar hur sårbara vi trots allt är. Trots att vi har fullt upp inom de egna gränserna måste vi se till att hjälpa till där vi kan. I norra Sverige jobbar många finländare inom vården. Det behöver de få fortsätt med, annars skulle Sverige få stora bekymmer. Därför har det varit otänkbart för mig att till exempel stänga gränsen till Sverige helt. I krisen prövas vänskapen.
Utöver de åtgärder som vidtagits för att rädda vår befolkning arbetar regeringen hårt med åtgärder för att rädda våra företag och det samhälle som behövs för att bära oss när faran är över.
– Vi gör allt vi kan för att våra företag ska klara krisen samt för att våra medborgare ska ha en utkomst. Det krävs miljardlån nu – men det är för att rädda välfärdsfinland.
Exceptionella tider kräver exceptionella beslut. ■
