I USA hade coronakrisen någonting gemensamt med klimatkrisen: en utbredd politisk ovilja att acceptera forskarnas återkommande varningar.
Varje söndag morgon i Washington, DC, samlas hundratals människor i stadens näst största rondell, Dupont Circle. Vägarna stängs ner medan bönder, egenföretagare och frivilliga-arbetare plockar upp potatis, kålhuvuden och picklade rödlökar på sina improviserade trästånd. Omkring tiotiden på morgonen börjar de första kunderna dyka upp, kanske i hopp om att hitta dagens nybakta bröd. Intill ingången till Farmers’ market – en marknad där matproducenter möter kunder för att sälja sina varor – finns kompoststationen.
År 2015 dumpades över 50 miljarder kilo kompostbart avfall på soptippar i USA. Men matrester och annat kompostbart material komposteras inte i de berg av soptippar som landet försöker minska. Istället producerar avfallet växthusgaser. I USA utgör soptipparna landets tredje största källa till metanutsläpp.
”Efter att COVID-19 har tvingat den globala ekonomin att varva ner, förbereder sig nu världen på ännu en recession, eller ännu värre, en depression. Det är ingen lätt ekvation vi står inför”
I Washington, DC hör inte komposttunnan till den alldagliga samlingen av soptunnor i grannskapet. Om du vill kompostera din mat får du betala för det eller tömma ut dina matrester invid söndagens Farmer’s market. Kompoststationerna finns utspridda på tre olika håll i USA:s huvudstad. Under coronaepidemin har marknaderna fått hålla öppet med motiveringen att matförsäljning är en nödvändighet, men i det svajande läge huvudstaden befinner sig i har ändå Dupont Circle’s marknad fått stängas ner flera gånger redan. För de som förmått sig att gå till rondellen med veckans kompostkassar växer nu i stället högen med matrester hemma.
Coronakrisen är en klimatkris med överljushastighet. Så beskriver ekonomen Garnet Wagner de politiska reaktionerna på den pågående pandemin, som i skrivande stund som en löpeld har spridit sig på alla kontinenter utom Antarktis. Vad dessa två kriser, coronapandemin och klimatkrisen, delar är en alltför utbredd politisk ovilja att acceptera forskares återkommande varningar – i synnerhet hos USA:s Donald Trump. Resultatet av en av de varningar som Förenta Staternas regering publicerade den 23 november är mycket lik de konsekvenser vi ser av COVID-19 i USA: klimatförändringen kommer att krympa ekonomin och leda till tusentals dödsfall.
Viruset har uppdagat djuprotade problem som begränsar vår förmåga att ta oss an klimatuppvärmningen. De restriktioner som krävs för att behärska coronaviruset riskerar att föra oss in i en större ekonomisk svacka än den som orsakades av finanskrisen 2008. För att hindra en normal ekonomisk recession är receptet ofta följande: uppmuntra folket att gå ut och spendera sina pengar. Men i dag tvingar viruset länder att dämpa ekonomin. För att uppnå målen som FN:s klimatpanel (IPCC) har ställt, krävs strikta åtgärder. Den globala pandemin har onekligen visat, och fortsätter visa, vad strikta klimatåtgärder kan innebära för ekonomin – men också för naturen.
I dag har coronakrisens påverkan på miljön redan räddat tusentals liv. Marshall Burke, en forskare på Standford University, har uppskattat att två månaders minskning av luftföroreningar i Kina har räddat kring 50 000 människor från en tidig död. Visserligen har coronakrisen redan lett till ett högt antal dödsoffer världen över – och ännu ser vi inte hela bilden av de hälsokonsekvenser pandemin för med sig i form av permitteringar, uppsägelser, minskad efterfrågan för företagare och global fattigdom. Men i skenet av klarare skyar i städer och friska vattenkanaler i Venedig är det svårt att blunda för vad som händer när människan tas bort från ekvationen – bort från gatorna, vattnen och luften.
I finländsk media har det skrivits mycket om den frustation som många känner över att klimatkrisen inte har upplevts lika relevant som coronakrisen när det gäller klimathotet. Samma frustation möter man i Dupont Cirlcle’s kompoststation på södagsmorgnarna, men då gäller det inte enbart en jämförelse med de åtgärder som pandemin föranlett utan i förhållande till bristen på ett hållbart ledarskap överlag. Varför är det så svårt för gemene medborgare att göra gröna val? Frustationen bottnar i föreställningen att ansvaret för detta i första hand ska ligga hos ledande politiker och inte hos medborgare som nu känner sig handlingsförlamade.
”Människor kommer inte att ändra sin vardag utan ett synligt hot”
Vad betyder det egentligen att coronakrisen är en klimatkris med överljushastighet? Viruset har visat varför klimatåtgärder är svåra att ta. För att bekämpa båda kriserna har de flesta människor varit tvungna att ändra på sin vardag rejält. Stora städer är nu nedstängda och nöjen som restauranger, resor och muséer är inte tillgängliga under pandemin. I stället uppmanas medborgare att stanna hemma. Kampen mot viruset är en kollektiv strid och goda resultat är omöjliga att uppnå utan ett globalt samarbete. Klimatåtgärder borde också vara kollektiva. För att sänka det globala koldioxidutsläppet krävs både samarbete och uppoffringar. Istället ser vi hur beskyllningarna om vem som bidrar till mest koldioxidutsläpp kastas från land till land. I USA har beskyllningarna hos politiker ofta riktats mot Kina, inte helt olikt de beskyllningar som coronaviruset möter.
Men människor kommer inte att ändra sin vardag utan ett synligt hot. I Washington, DC tömdes gatorna på människor i takt med leveranserna av skräckexempel från städer som New York, där viruset har spridits som en löpeld. Gatorna tömdes inte då det första direktivet om att stanna hemma kom. COVID-19 har visat att man inte skrider till kollektiva åtgärder förrän människorna har förstått nivån av allvar. Här spelar utbildning och nyhetsrapportering en stor roll. Tankesmedjan Pew Research Center rapporterar att 52 % av amerikanerna anser att klimatet borde vara en politisk prioritet (2020) – det är 14 % högre än för tre år sedan. Samma undersökning visar att 49 % av amerikanerna anser att jobbsituationen borde inneha högsta prioritet. I en ekonomisk turbulens är det ofta klimatet som tar stryk. Rädslan för ekonomiskt tunga tider har historiskt varit en faktor som gör att både USA och Europa har tummat på klimatåtgärderna. I Kina har man också lättat på klimatambitionerna med anledning av den coronapåverkade ekonomiska prognosen.
Då ekonomin hotas är det tyvärr klimatet som tar smällen. Efter att COVID-19 har tvingat den globala ekonomin att varva ner, förbereder sig nu världen på ännu en recession, eller ännu värre, en depression. Det är ingen lätt ekvation vi står inför. Politiker har under åren satsat otaliga resurser och stora ekonomiska summor på stimulans av rena energikällor. Att det ändå krävs en pandemi av det här slaget för att på allvar få ner koldioxidutlsläppen ger en bild av hur strikta åtgärder som krävs – också för en vanlig medborgare. Coronakrisen har visat att ledare är förmögna att ta tuffa beslut om så krävs. Myndigheter och industrier måste ta itu med klimatkrisen med samma nödvändighet och handlingskraft man visar i kampen mot pandemin.
Till syvende och sist kan coronakrisen visa vägen framåt. Med det stödpaket på 50 triljoner dollar som amerikanska senaten har godkänt till flygbolag som annars skulle gå under, följer ett krav på att sänka koldioxidutsläppen. Hur länder svarar på coronakrisen kan forma inte bara vår ekonomi utan också det framtida klimatet. De stödpaket och program som nu utvecklas kommer också ha sin beskärda del av koldioxidutsläpp. Ändå är det kanske avtrycket i vår egen vardag som kommer att göra det största intrycket på människan. Tvånget att välja digitala möten i stället för fysiska eller räkna bort flyget i semesterplaneringen är val som i det långa loppet kan leda till nya klimatåtgärder – också för kommande regeringar och generationer. Att kompostera sina matrester kan verka trivialt, beteendeförändringar i personliga vanor kan ha stora effekter, i synnerhet i rikare länder med hög konsumtion per capita. I kombination med den typ av kollektiva initiativ som coronakrisen har uppvisat, kan personliga ändringar på sikt åstadkomma politiska skiftningar.
I likhet med vad FN:s generalsekreterare Antiónio Guterres önskade av vår värld, har nu eld upphör tillkännagetts på sina håll. I skrivande stund har Saudiarabien kungjort vapenvila i Jemen, den första på fem år. I Sydafrika har gängrelaterade konflikter satts på hyllan med anledning av pandemin. Andra länder i ledet är Libyen, Cameron, Colombia, Syrien och Ukraina. Tanken på att vi kan pausa krig och konflikter på grund av hälsorisker ger perspektiv på mänsklighetens mest fundamentala frågor. Om det är så lätt att lägga världen i vilotillstånd, pausa stora industrier, tysta ner vapen och stärka medmänsklighet är kanske våra problem inte oöverkomliga.
Kanske vi kan ta lärdom av den här tiden, investera i gröna jobb och initiativ – medan vi visar tillgivenhet till naturen. ■
