Motion 22 – Förbättra intresset för att skriva svenska och finska som andra inhemska språk i studentexamen

15.06.2025 | Andra stadiets utbildning, Språk & Minoritetspolitik, Språkpolitik, Utbildning

Beslut

SFP arbetar för

• att intresset för att skriva det andra inhemska språket i studentexamen stärks
• att det ska vara smidigt att styrka sina kunskaper inom det andra inhemska språket
• att möjligheterna att förbättra erkännandet av studentexamen som språklig kompetens för tjänster som inte förutsätter högskoleexamen utreds vidare.

Behandling

Partifullmäktiges svar

Motionären lyfter en viktig fråga om vikten av att fler studerande väljer att skriva svenska och finska som andra inhemska språk i studentexamen. Det är avgörande att det finns tillräckligt många personer med dokumenterade språkkunskaper i både svenska och finska för att trygga en fungerande tvåspråkighet i Finland. Det är viktigt också att den dokumenterade språkkunskapen återspeglar det verkliga kunnande i språket.

SFP har länge arbetat för att förbättra de språkliga rättigheterna och för att sänka tröskeln för att styrka sin språkliga kompetens. En viktig del i detta arbete är att språkexamen för statsförvaltningen (VKT), som påvisar utmärkta kunskaper i finska eller svenska, kan avläggas avgiftsfritt av dem som har avlagt studentexamen eller högskoleexamen eller som för närvarande studerar för en högskoleexamen fr.o.m. 28.6.2024. Detta är ett resultat av aktivt arbete av SFP i regeringen och riksdagen och är något som skrevs in redan i regeringsprogrammet på förslag av SFP. Det var undervisningsminister Anna-Maja Henriksson som förde fram propositionen till riksdagen. Avgiftsfriheten minskar den ekonomiska bördan för dem som behöver bevisa sina språkkunskaper och sänker tröskeln för att uppnå formell språklig behörighet inom den offentliga förvaltningen.

Statsrådets förordning om bedömning av kunskaper i finska och svenska inom statsförvaltningen innehåller redan i dagens läge möjlighet att bevisa sina språkkunskaper på jämförande nivå som CEFR, genom studentexamen i andra inhemska språket. Denna förordning kan också enligt Traficoms anvisningar användas för att bedöma språkkunskapen, ifall bedömaren anser att betyget inte är föråldrat.

Möjligheterna för att styrka och bevisa sina språkkunskaper ska vara lätt och SFP jobbar också för att det ska vara smidigt och lätt att bevisa sina språkkunskaper i det andra inhemska språket.

Även om en del av problematiken därmed har åtgärdats, kvarstår behovet av att stärka intresset för att skriva det andra inhemska språket i studentexamen. SFP anser att det är viktigt att höja studentexamens status som ett bevis på språklig kompetens och att fler unga uppmuntras att avlägga provet i svenska eller finska.

Beslutsförslag

SFP arbetar för

• att intresset för att skriva det andra inhemska språket i studentexamen stärks
• att det ska vara lätt att styrka sina kunskaper inom det andra inhemska språket
• att möjligheterna att förbättra erkännandet av studentexamen som språklig kompetens utreds vidare.

Motion 22 – Förbättra intresset för att skriva svenska och finska som andra inhemska språk i studentexamen

Allt färre gymnasiestuderande väljer att avlägga studentexamen i det andra inhemska språket, vilket har negativa konsekvenser i synnerhet för det svenskspråkiga Finland. En medverkande faktor kan vara att personer som har avlagt studentexamen i Finland förefaller trots utmärkta vitsord ha enbart begränsad nytta av denna när man behöver bevisa sina formella kunskaper i svenska eller finska inför arbetslivets krav.

I dagsläget är man ofta tvungen att trots studentexamen med utmärkta vitsord i respektive språk även påvisa sina kunskaper med en avgiftsbelagd (153, 176 eller 200 euro) allmän språkexamen (YKI, Lag om allmänna språkexamina 12.11.2004/964 samt Statsrådets förordning om allmänna språkexamina 16.12.2004/1163) eller numera på vissa villkor avgiftsfri språkexamen för statsförvaltningen (VKT, Lag om de språkkunskaper som krävs av offentligt anställda 6.6.2003/424 samt Statsrådets förordning om bedömning av kunskaper i finska och svenska inom statsförvaltningen 12.6.2003/481). Dessa examina ordnas i utbildningsstyrelsens regi.

Enligt den senare nämnda förordningen 4 kapitlet avkrävs inte examen av dem som har avlagt studentexamen med vissa villkor och vitsord. Den logiska grundtanken är att högre vitsord medför högre behörighet. För de högre vitsorden i studentexamen gällande modersmålet kan man erhålla utmärkt förmåga att använda språket i tal och skrift. Däremot medför inte ens det högsta vitsordet i studentexamen i den långa lärokursen i det andra inhemska språket högre behörighet än god förmåga att förstå språket, således formellt inte förmåga att använda språket i tal och skrift, vilket utgör den första frågeställningen. Är detta rimligt?

Den andra frågeställningen handlar om att med studentexamen formellt påvisa kunskaper i svenska och finska i enlighet med färdighetsskalan A1-C2 för den gemensamma europeiska referensramen för språk (CEFR) i stället för en allmän språkexamen. En sådan möjlighet förefaller saknas i Finlands lagstiftning i dagsläget, vilket är beklagligt, eftersom exempelvis behörighet för vissa yrken som är reglerade på EU-nivå förutsätter språkkunskaper i enlighet med CEFR-skalan.

Ett exempel på detta är kravnivå B1 i enlighet med punkt 8 i lokförardirektivets 2007/59/EG bilaga VI som i Finland är infört i lagen om transportservice 24.5.2017/320 77 § 3 mom. samt vidare i punkt 7.2 i Transport- och Kommunikationsverkets anvisning TRAFICOM/503002/03.04.02.01/2023.

Reglerna kan medföra att en person med avlagd studentexamen är behörig att delta i utbildningen men kan därefter med vunnen yrkesexamen inte formellt utöva yrket utan allmän språkexamen trots att hen har avlagt studentexamen med högsta möjliga vitsord i språket. Enligt Transport- och Kommunikationsverkets tolkning kan examen dessutom behöva upprepas vart tredje år. Detta försätter dem med svenska som modersmål i en sämre situation jämfört med de finskspråkiga och förorsakar en extra utgift för arbetsgivaren. Är detta rimligt med tanke på att överhuvudtaget inget formellt krav på upprätthållandet av kunskapsnivån i modersmålet förutsätts i det aktuella fallet?

På vilka principer grundar sig denna betydande nedvärdering av gymnasiets lärokurser och studentexamens betydelse? Kunde man öka intresset för att skriva provet i svenska och finska som det andra inhemska språket i studentexamen genom att främst med de högre vitsorden även bevisa förmåga att använda språket i tal och skrift? Kunde studentexamen även på vissa villkor och med vissa högre vitsord ersätta allmän språkexamen?

Genom en ändring av de generella principerna och lagstiftningen kunde vi förmodligen:

a) Erhålla fler både formellt och praktiskt behöriga personer för yrkeslivet;

b) Undvika kostnaderna de i många fall onödiga examina medför, både för samhället och individen;

c) Sannolikt få fler ungdomar att intressera sig för både den långa lärokursen i det andra inhemska språket och därtill att avlägga studentexamen i språket med strävan till högsta möjliga vitsord.

I en kommande utredning av frågan borde man även ta ställning till studentexamina som har avlagts före dagens lagstiftning.