Beslut
Partidagen beslöt att SFP verkar för
- att pensionärernas köpkraft bibehålls och stärks
Behandling
När arbetstagarnas pensionsskydd grundades i början på 60-talet, konstaterade den statliga kommittén att det skulle vara nöjaktigt att binda pensionen vid levnadskostnadsindex. Riksdagen beslöt dock 1961 att binda pensionsutvecklingen till den allmänna lönenivåns utveckling eftersom pensionerna var vakansbundna inom stat och kommun.
1977 beslöt riksdagen att ändra på indexbindningen, för att motverka uppkomsten av
”överstora pensioner”. Man tog i bruk ett s.k. ”halvvägsindex”, där löneutvecklingen hade en tyngd av 50% och levnadskostnadernas utveckling 50%. Det nya indexet var medeltalet för löne- och prisindexen. 1996 beslöt riksdagen att fastställa pensionerna till personer över 65 till högst 60% av lönen och samtidigt ändrades pensionsindexet så att det till 20% var beroende på löneindexet och till 80% på levnadskostnadsindex. Däremot fick personer under 65 njuta av ett pensionsindex som till hälften baserade sig på löneutvecklingen och till hälften på prisutvecklingen. 2005 gjordes följande ändring i pensionsindexet. Nu var det meningen att höja pensionerna för alla med 20% tyngd av löneindexet och 80% tyngd av levnadskostnadsindex. Sedan dess har pensionärerna köpkraft kontinuerligt minskat, medan den arbetsföra befolkningens köpkraft har ökat. I Finland återfinns de fattiga framförallt i pensionärsbefolkningen och med tilltagande ålder minskar köpkraften ytterligare, trots att vederbörande under sitt arbetsliv införtjänat en pension som var avsedd att ge en skälig utkomst på ålderdomens höst. I beslutsfattandet har man förringat betydelsen av jämställdhet och rättvisa och i stället låtit arbetstagarnas förtjänster öka, medan man medvetet eller omedvetet låtit pensionsinkomsternas köpkraft minska. Enligt EU lever 20 procent av personer över 75 år i Finland under fattigdomsgränsen, av 85 år fyllda 30 procent och av 100 år fyllda nästan hälften.
Om indexet skulle följa löneindexet, skulle det betyda att pensionärerna kunde bevara sin köpkraft även efter arbetslivet. Nu tar systemet ett struptag och kväver dem långsamt. På årsnivå skulle det betyda en kostnad på 312 miljoner euro, som helt kan finansieras med en bråkdel (2,6%) av avkastningen på de nuvarande pensionsfonderna, som uppgår till 173 miljarder euro. Det innebär inte nya skatteutgifter för samhället och den hotande fattigdomen kunde förhindras bland pensionärerna.
Vi yrkar på att Svenska folkpartiet verkar för
- att man frångår det brutna indexet för bestämmande av pensioner och binder pensionsindexet till löneindex.
Svenska folkpartiet i S:t Karins r.f.
Partifullmäktiges svar
Frågan om det s.k. brutna indexet har varit uppe till debatt flera gånger inom SFP. Det som att pensionerna är indexbundna är mycket viktigt, och något SFP alltid betonat. I takt med att antalet pensionärer, i förhållande till den i arbetslivet varande befolkningen, ökar ställs också krav för att säkerställa att pensionsinbetalningarna från en allt mindre grupp också räcker till för att finansiera de pensioner som betalas ut. Största delen av pensionsavgifterna används till utbetalning av befintliga pensioner, endast en del fonderas.
Social- och hälsovårdsministeriets tillsatte år 2012 en indexarbetsgrupp, vars uppgift var att bedöma behoven av att ändra arbetspensionsindexsystemet. I sin slutrapport år 2013 föreslog arbetsgruppen inte några ändringar i det nuvarande förfarandet enligt vilket de löpande pensionerna årligen justeras enligt arbetspensionsindexet. Arbetspensionsindexet påverkas till 20 procent av förändringen i lönerna och till 80 procent av förändringen i prisnivån (s.k. brutet index)
Arbetspensionssystemet har som mål att i måttfull grad bevara den konsumtionsnivå som den anställda har uppnått och vant sig vid under tiden i arbete. Indexarbetsgruppen bedömde i synnerhet hur en ändring av indexskyddet skulle påverka pensionstagarnas försörjning, pensionsutgifterna och pensionsavgifterna.
Det nuvarande systemet har kritiserats för att förändringen i inkomstnivån påverkar indexet med en vikt på endast 20 procent och att pensionerna sålunda börjar släpa efter lönenivån, om lönernas köpkraft ökar. Indexarbetsgruppen ansåg det inte rättvist att förbättra indexskyddet genom att höja effekten av förändringen i inkomstnivån. En ändring skulle gynna dagens pensionstagare och de åldersklasser som snart går i pension, som i förhållande till lönen och de betalda pensionsavgifterna redan har en högre pension än vad de yngre generationerna kommer att få. Förlorarna skulle bestå av de generationer som har fötts på 1980-talet och därefter. För att finansiera en förbättring av indexet borde pensionsavgifterna höjas, men de åldersklasser som snart pensioneras skulle knappast alls hinna betala högre avgifter före pensioneringen. De yngre åldersklasserna skulle betala högre avgifter till och med under hela sin yrkesverksamma tid.
Arbetsgruppen ansåg att också andra omständigheter talar för att det nuvarande indexet bevaras. Med en åldrande befolkning kommer både pensionsutgifterna och pensionsavgifterna att stiga. Också utsikterna för den ekonomiska tillväxten är sämre än förut. Enligt Pensionsskyddscentralens utredningar har det nuvarande indexskyddet dock rätt väl tryggat en bevarad invand försörjning efter pensioneringen. I regel har pensionstagarnas försörjning förbättrats under de senaste tio åren. Det av största vikt att pensionärernas köpkraft bibehålls och stärks.
Partifullmäktige föreslår för partidagen att SFP verkar för
- att pensionärernas köpkraft bibehålls och stärks
