Beslut
Partidagen beslöt att SFP:s företrädare i riksdag och regering verkar för:
- att handlingsprogrammet för ett Finland med två levande nationalspråk förverkligas.
- att behovet av starka strukturer som stöder det svenska språkets ställning i Finland, bl.a. kommuner med svenska som majoritetsspråk, tydligt prioriteras i det fortsatta arbetet med kommun- och strukturreformen
Behandling
Vi har av tradition varit stolta över vår språklagstiftning, men många experter på minoritetsfrågor har länge varnat för dess inneboende svagheter (t.ex. Erik Allardt och Kenneth McRae). Den allvarligaste bristen är att de språkliga rättigheterna i huvudsak är individuellt definierade, och inte territoriellt som i många andra länder med flera officiellt erkända språk.
Det har länge varit uppenbart att det behövs ändringar i och kompletteringar av språklagstiftningen för att undvika en fortsatt erosion av förutsättningarna för ett offentligt liv på svenska. Vår lagstiftning, också den reviderade språklagen från 2004, är anpassad för en situation där det finns betryggande svenska regioner som också på sikt möjliggör bevarandet av svenska förvaltningsdistrikt. Det gäller framför allt kommuner, den språkligt viktigaste förvaltningsenheten, men också statliga förvaltningsområden såsom skatte- och polisdistrikt.
Men så är det inte längre. Inte pga. att svenskarna skulle ha blivit färre (vi har tvärtom börjat öka), utan för att reformerna inom den offentliga förvaltningen gör ämbetsdistrikten allt större, vilket innebär att svenskarna överallt råkar in i en minoritetsposition. Och den situationen är logiken i vår språklag inte alls avsedd för.
Mest akut är situationen i Österbotten, där tidigare trygga svenska nejder hotar uppgå i finskdominerade förvaltningsområden, även utan demografiska förskjutningar. Österbotten upplever ju inte, till skillnad från sydkusten, någon omfattande inflyttning, och gör det knappast i framtiden heller.
Bl.a. Korsholms kommundirektör Rurik Ahlberg har framkastat behovet av en speciallagstiftning för att trygga svenskan då språket av rent förvaltningstekniska skäl förlorar majoritetspositionen. I den nuvarande lagstiftningen är övergången från majoritet till minoritet helt avgörande. Lagen känner inte till något sådant som två helt jämbördiga språk utan majoritetsspråket är alltid starkare, om inte de jure så åtminstone de facto. Erfarenheterna från Nyland under de senaste decennierna har visat att det ofta förekommer en stark ”revanschism” som gör att nya finska majoriteter i tidigare svenskdominerade kommuner gärna ger ”betalt för gammal ost” (jfr utvecklingen i t.ex. Sibbo och Ingå). Och mot de politiska och psykologiska mekanismerna ger lagstiftningen inget nämnvärt skydd.
Den typ av förslag Ahlberg har framkastat har hittills inte rönt något större intresse. Detsamma gäller förslagen om att öppna språklagen. Den kanske viktigaste motiveringen har varit politisk och inte principiell: man är rädd att varje försök att röra lagstiftningen i rådande språkpolitiska klimat resulteterar i försämringar. Politisk realism, kanske, men inte principiellt hållbart. Det blir alltmer uppenbart att något måste göras, innan vi förlorat samtliga svenska förvaltningsområden, och därmed den trygghet som nuvarande språklagstiftning ger. Vi måste alltså förbereda oss på en situation som den nuvarande språklagstiftningen inte har förutsett.
Med ovanstående motiveringar föreslår jag
- att partiet, gärna i samarbete med Folktinget, arbetar för att det tillsätts en statlig utredning om vilka ändringar och/eller kompletteringar av språklagstiftningen som krävs, i syfte att eliminera ovanstående brister i lagstiftningen och dess tillämpningar;
- att partiet när utredningen är gjord på alla plan verkar för att de föreslagna åtgärderna också blir genomförda.
Thomas Rosenberg
SFP i Lovisa
Partistyrelsens utlåtande
Vår nuvarande språklag trädde i kraft den 1 januari 2004 samtidigt som lagen om de språkkunskaper som krävs av offentligt anställda (språkkunskapslagen). Vi kan vara stolta över språklagen. Den reglerar ingående vår rätt att använda finska och svenska hos myndigheter och om myndigheternas skyldighet att förverkliga språkliga rättigheter. Den största bristen som hänger ihop med språklagen är att den inte alltid efterlevs till punkt och pricka. Jämfört med det problemet är de interna bristerna i språklagen ett betydligt mindre problem. Motionären har dock rätt i sin analys att lagen är skriven för en situation där svenska språket har en stark status inom vissa förvaltningsenheter. Dessa enheter har under den senare tiden allt mer slagits ihop med finskspråkiga förvaltningsenheter. Ofta har svenskan blivit minoritetsspråket inom de nya sammanslagna förvaltningsenheterna. Exempel på enheter där finskan blivit minoritetsspråk i sammanslagna förvaltningsenheter finns dock också. Problemet accentueras av det faktum att språklagstiftningen medför en så stor skillnad för språkens status beroende på om språket är i majoritetsställning eller minoritetsställning. En förlorad majoritetsställning innebär en avsevärd försämring av språkets status inom förvaltningen. Detta gäller inte bara språklagens bestämmelse om statliga myndigheters arbetsspråk utan också språkkunskapslagens bestämmelser om behörighetsvillkoren för tjänster inom den offentliga sektorn, där myndighetens majoritetsspråk är avgörande.
I samband med de förvaltningsreformer som genomförts under de senaste åren har man på olika sätt försökt hitta särlösningar som kompensation för den ändring i förvaltningsområdets majoritetsspråk som skett i samband med sammanslagningarna. I samband med polisförvaltningsreformen bildade de tidigare polisdistrikten med svenska som majoritetsspråk regionala enheter. Lösningen är dock en halvmesyr eftersom de regionala enheterna inte har någon självständig ställning i förvaltningen utan enbart definierar språkkraven vid rekrytering. I samband med reformen av utsökningsväsendets förvaltning och tingsrättsreformen slår man vakt om språkkunskaperna i minoritetsspråket i de nya större enheterna genom att slå fast ett visst antal tjänster som kräver utmärkta kunskaper i minoritetsspråket. Liknande arrangemang är aktuella för de aviserade sammanslagningarna av magistrater. Det att man gått in för dylika särlösningar i samband med förvaltningsreformer visar tydligt på problemen att få ikraftvarande språklagstiftning att fungera i samband med den härskande trenden inom förvaltningsreformer.
Motionären utgår ifrån att förvaltningsreformerna kräver en översyn av språklagstiftningen. Problemen kan också tas i betraktande från den andra synvinkeln. Kunde förvaltningsreformerna göras på ett annat sätt än genom sammanslagningar från flera små enheter till färre stora enheter. En modell för t.ex. den senaste magistratsreformen som kunde ha varit ett alternativ, men som aldrig ens utreddes, är modellen med en central magistratsmyndighet som kunde ha en eller flera enheter med uppgift att säkerställa svenska språkets ställning inom verksamheten.
Partistyrelsen förhåller sig naturligtvis positivt till alla initiativ som strävar till att förstärka vår språklagstiftning. Det är politiskt klokt att eftersträva ett så brett samförstånd som möjligt för de strategier som syftar till att förstärka Finlands två nationalspråk. Därför välkomnar partistyrelsen Svenska Finlands folktings handlingsprogram för ett Finland med två levande nationalspråk som utarbetats av en styrgrupp under ledning av president Martti Ahtisaari. Styrgruppen hade en bred representation också från våra politiska partier. I handlingsprogrammet föreslås att regeringen utarbetar en övergripande, långsiktig språkstrategi för hur Finlands två nationalspråk ska stödjas och utvecklas. Det föreslås också att regeringen gör upp en konkret språkpolitisk handlingsplan för regeringsperioden 2011 – 2015. Politiskt vill partistyrelsen satsa på att handlingsprogrammet förverkligas så långt som möjligt.
Partistyrelsens beslutsförslag:
Partidagen besluter SFP:s företrädare i riksdag och regering verkar för:
- att handlingsprogrammet för ett Finland med två levande nationalspråk förverkligas.
