Östersjön är ett hav där förändringarna syns snabbt – ett mycket sårbart hav, säger riksdagsledamot Anders Adlercreutz som håller i trådarna för beredningen av SFP:s Östersjöprogram. Sedan hösten 2021 har en arbetsgrupp jobbat för ett uppdaterat program för vårt hav – Adlercreutz ger oss en insyn i processen.
– Vi har hört sakkunniga och forskare, tagit del av producentorganisationer, naturskyddsorganisationer och fiskerinäringens synpunkter och försökt hitta en balans där vi kan beakta de olika synvinklarna och samtidigt som vi säkerställer att programmets åtgärder är effektiva och stärker till exempel den biologiska mångfalden, berättar Anders Adlercreutz som är ordförande för partiets miljöutskott.
Han minns det hav han som liten paddlade omkring på: där pelare av blåstång tornade upp under ytan och abborrarna syntes genom glasklara vågor.
– Det havet finns inte riktigt mera, konstaterar Adlercreutz. Det finns inte i den åboländska skärgården och inte i Barösund, där Adlercreutz spenderade sommaren som barn.
Under senare delen av 1900-talet har Östersjön drabbats av en övergödning på grund av tillförsel av näringsämnen i havet. Siktdjupet har i Egentliga Finland minskat från tio meter mellan åren 1914–1939 till sju meter under åren 1969–1991.
– Om man inte skulle ha vaknat till på 80- och början av 90-talet skulle allt hopp vara förlorat, men nu kan man väl säga att det skett mycket bra saker, säger Adlercreutz. Vi har märkbart kunna skära ner på den årliga belastningen, så hoppet om ett friskt Östersjön lever kvar. Det arbete som har gjorts har burit frukt, även om alla kanske inte ser det i sin vardag.
Kväve och fosfor är de två huvudsakliga näringsämnena som orsakar övergödning. Enligt Helcom är Finlands andel av Östersjöns fosforbelastning cirka 11 procent och av kvävebelastningen cirka 9 procent. I proportion till Finlands areal är belastningen på medelnivå, men då man räknar belastningen per capita är den mycket hög. Det allra viktigaste med tanke på Östersjöns framtid är att minska på näringsbelastningen.
Adlercreutz fortsätter.
– Det är ändå många sommargäster – som vistats i skärgården och ser de här fruktansvärda algmattorna – som kanske tror att inget förändras, att vårt arbete inte haft betydelse. Så är det inte, klargör Adlercreutz: det som kommer upp till ytan i dag är till stor del följder av de “synder“ som begicks för 30 eller 40 år sedan. Då vi talar om Östersjön talar vi om en långsam förändringsprocess och det mycket som tyder på att vi går mot bättre tider.
Det finns ändå inte orsak att vara överoptimistisk, påminner Adlercreutz om.
– Vi har fortfarande den gamla belastningen som kommit ut i havet, som finns där på botten och som fortfarande pyr, jäser och ger ifrån sig saker. De nuvarande nivåerna av näringsutsläpp är för höga.
Östersjön gränsar i väster till Danmark och Sverige, i öster till Finland, Ryssland, Estland, Lettland och Litauen och i söder till Polen och Tyskland. Trots att Östersjön är ett tämligen litet hav finns den skärgård som omramar Finlands kust inte någon annanstans.
– Vår skärgård är ganska unik och de förändringar vi ser här är inte på samma sätt en verklighet runt Polen, Baltikum eller Tyskland. Det är därför ganska naturligt att vi i Finland, särskilt vi finlandssvenskar, starkt lyfter upp det på agendan. Arbetet med Östersjön måste göras synligt för alla, det ska inte bara synas för dem som bor mitt i den här verkligheten, säger Adlercreutz.
”Vår skärgård är ganska unik och de förändringar vi ser här är inte på samma sätt en verklighet runt Polen, Baltikum eller Tyskland. Det är därför ganska naturligt att vi i Finland, särskilt vi finlandssvenskar, starkt lyfter upp det på agendan. Arbetet med Östersjön måste göras synligt för alla, det ska inte bara synas för dem som bor mitt i den här verkligheten.”
Därför är det internationella samarbetet så viktigt, fortsätter Adlercreutz.
– Mycket har skett tack vare Finlands insatser. Nya orosmoment som nu seglar upp är kriget i Ukraina och det bristande samarbetet med Ryssland. Det baserar ju sig på förståeliga skäl men det får inte leda till att man glömmer sitt ansvar. Jag hoppas att man inte glömmer att Finska viken bör må bra och att det är en viktig fråga, också för Ryssland. Det vi bygger nu är inte enbart något som ska synas nästa år utan också om femtio år i en värld där regimen i Ryssland har ändrat och där man kan leva i ett hyggligt samarbete.
Svenska folkpartiets Östersjöprogram ska nu förnyas, har man bestämt. Partidagen 2021 i Vanda gav upphov, och inspiration, till den nästan ettåriga process som ligger till grund för hur SFP i framtiden ska jobba för vårt hav.
– Programmet kommer att baseras på sakkunnigas utlåtanden men ändå ha ett fokus på konkreta åtgärder som ska ge resultat och kommer bidra till att vi bland annat stärker den biologiska mångfalden. Det handlar ju inte bara om utsläpp av näringsämnen utan också om att säkra en sådan biologisk mångfald att ekosystemet blir tillräckligt starkt, beständigt och resilient och där kretsloppet fungerar så att hela floran och faunan har möjlighet att klara sig.
Men inte alla arter?
– Vi har ju också sådana problem man kanske inte diskuterar lika ofta. Invasiva arter i Östersjön leder också till problem. Klimatförändringen accentuerar det här problemet. När temperaturen i Östersjön stiger ändras den biologiska balansen och det kanske ger utrymme för sådana arter vi inte vill se här, säger Adlercreutz och fortsätter.
– Det accelererar övergödningsprocessen. Man kan väl säga att det är ett flerfrontskrig.
Östersjön är ett belastat hav. I regel kan man dela in belastningen i två olika typer: den interna belastningen är och beror på fosfor som frigörs från bottensedimentet av havet, och speciellt från de syrefria bottenområdena läcker det fosfor. Den andra belastningen, kallad extern belastning, syftar på den näringsbelastning som kommer från källor på land. Den innefattar därmed till exempel belastningen från jord- och skogsbruket, vattenreningen, utsläppen av skadliga och farliga ämnen och belastningen från handelsgödselindustrin, för att nämna en del av dem.
Hur ska vi kunna stöda primärnäringarna att minska på näringsbelastningen utan att bestraffa dem?
– Man ska nog fundera hur man får den cirkulära ekonomin att fungera. Tidigare hade man ofta växtodling och djurhushållning på samma område. Då hade man en naturlig cirkulär ekonomi där djurgödsel som gödsel i matproduktion. Avrinningen var då inte så stor. Men nu har dessa områden separerats.
Han fortsätter.
– De höga bränslepriserna leder också till att man sporras till att hitta incitament för att den cirkulära ekonomin ska bli ekonomiskt möjlig. Vi måste ta vara på gödslet från djurhushållningen och göra det till något växhushållningen kan använda sig av. Lokal biogasproduktion är en del av lösningen, tillägger Adlercreutz.
