SFP:s gruppanförande på stadsfullmäktiges möte i Hesingfors 17.6.2020, om bokslutet, revisionen och beredningen av budgeten för år 2021
Ärade ordförande,
Vi har under de senaste åren kunnat notera stora överskott i stadens bokslut, och fjolårets resultat avvek inte på den punkten. Många av oss har ändå varit lite kritiska till dessa överskott, då det nog alltid skulle ha funnits även akuta behov t.ex. när det gäller servicen för både äldre och unga att satsa pengar på.
Ingen kunde då förutspå att helsingforsarna skulle drabbas av ett farligt virus som skulle skapa så mycket sorg, och stoppa hjulen i ekonomin så drastiskt. Även om vi kommit tämligen lätt undan i jämförelse med andra länder är konsekvenserna även av begränsningsåtgärderna alldeles särskilt hårda just här i huvudstaden.
Vi kan inte heller ännu med säkerhet veta vilka de mänskliga konsekvenserna kommer att vara när det gäller hälsan och välmåendet som uppstått p.g.a. isolering eller avbrott i nödvändiga stödtjänster.
Med coronafaciten på hand kan vi nu glädja oss åt de här överskotten, som säkrade att stadens ekonomiska situation var stark då epidemin bröt ut. Helsingfors var bättre förberedd än alla andra kommuner. Nu är situationen tyvärr inte lika ljus.
Men först en kommentar till utvärderingsberättelsen. Bland revisionsnämndens kritiska anmärkningar känner vi i SFP:s stadsfullmäktigegrupp särskild oro för den oklara arbets- och mandatfördelningen mellan biträdande borgmästare och respektive sektorchefer.
Med tanke på demokratin är det väsentligt att dialogen, arbets- och ansvarsfördelningen fungerar för att vi i fullmäktige ska kunna känna fullt förtroende för de omfattande och ofta komplicerade beredningarna av våra beslut. Vi tar därför berättelsens anmärkningar på fullt allvar. Samtidigt är detta en viktig chans att i god tid före nästa mandatperiod klarlägga och precisera maktfördelningen och bygga upp förtroendefulla relationer i stadens ledning.
Sedan till de ekonomiska utsikterna efter coronakrisen. Effekterna har varit förödande, betydligt mer på intäktssidan än på utgiftssidan. Om Finlands BNP i år förutspås minska med upp till tio procent, säger det sig självt att den ekonomiska situationen också i Helsingfors blir kritisk.
Vad tilläggsutgifterna beträffar, finns det hopp om att statsmakten bidrar både direkt och via HUS och HRT. Helsingfors och huvudstadsregionen har drabbats hårdare än någon annan kommun och region i landet, och det bör synas i regeringens fördelning av statens kompensationsmedel.
Statsmaktens bidrag kan inte fördelas enligt per capita-principen, utan måste beakta de verkliga utgifterna i olika regioner och kommuner. Särskilt för Helsingfors del borde fördelningen också beakta de uteblivna intäkterna, eftersom stadens näringsstruktur som domineras av servicenäringar har varit extra känslig för vårens störningar.
De negativa ekonomiska effekterna kommer att fortgå hela året, och sannolikt under nästa år och längre än så. Det innebär stora utmaningar inför beredningen av budgeten för nästa år. Redan produktivitetsmålet blir en utmaning, också p.g.a. en minskad inflyttning.
Helsingfors har under coronavåren gjort sitt bästa för att hålla näringslivet och särskilt servicesektorn igång. Staden har efterskänkt fastighetshyror, tidigarelagt sina egna betalningar till företag och tillsammans med staten beviljat företag annat stöd i olika former. Till sommaren har också reglerna för uteserveringar luckrats upp för att möjliggöra kommers.
Till valda delar måste stöden fortsätta åtminstone under resten av detta år, kanske längre. Det är egentligen frågan om investeringar, som minskar stadens förluster i form av uteblivna eller minskade skatteintäkter.
I stadens budget för nästa år måste också coronaepidemins konsekvenser för utsatta grupper stå i fokus. Det handlar om barn och unga som kan ha lidit av distansundervisningen i skolorna – medan andra kan ha dragit nytta av den. Både barnskydd och elevvård måste garanteras de resurser som behövs. Ett större ansvar för de 15 procent av ungdomarna som inte finner en studieplats efter grundskolan är ett måste, oberoende av statens planerade reformer.
Men det handlar också om äldre, som hållits isolerade. Den framgångsrika Helsingforshjälpen bör gärna fortsätta åtminstone året ut, och lärdomar av den bör utnyttjas också i fortsättningen.
Vi måste också trygga tillräckliga resurser för sjukvården och operationer. Det har redan bildats långa köer och de kommer inte att försvinna under närmaste framtid då alla resurser har använts främst för coronan.
Staden har lyckligtvis kunnat undgå att permittera anställda, genom att vid behov omplacera dem i andra uppgifter. Också i fortsättningen måste personalens välmående ges högsta möjliga prioritet. Personalen inom vården och omsorgen har inte kunnat arbeta på distans, utan funnits till hands ibland med bristfällig skyddsutrustning. Vi får inte glömma dem nu.
Coronan får inte heller hindra att staden tar itu med problemen att rekrytera personal, inte minst till småbansfostran – och alldeles särskilt till den svenska verksamheten, som har de största problemen. Här måste vi vända på varje sten, med allt från studie- och praktikantplatser över trivseln i arbetet till löner och personalbostäder.
Man lever inte av bröd allena – ensamhet och oro inför framtiden kan vi bekämpa genom att visa att staden även satsar på det offentliga rummet, såsom parker och bibliotek, där både gamla och unga invånare kan mötas, och njuta av natur eller kultur. Kulturens betydelse kan inte underskattas.
Vi har denna vår levt i exceptionella tider – och de fortsätter. I värsta fall har många utsatts för ekonomiska trångmål och en stress som kan sätta sina spår långt in i framtiden. I bästa fall har det vuxit fram en gemenskap som bär oss också över framtida utmaningar.
