Medborgarbladet

Efter åtta händelserika år som ordförande för Svenska folkpartiet (SFP) reflekterar Anna-Maja Henriksson över sina erfarenheter och blickar framåt mot nya utmaningar i Europaparlamentet. Under hennes tid som ordförande har SFP genomgått både framgångar och utmaningar, och hon är stolt över vad partiet har åstadkommit under hennes ledarskap.

Joakim Strand (SFP) har nyligen tillträtt som Europa- och ägarstyrningsminister och efterträder därmed Anders Adlercreutz (SFP). Efter några månader i sin nya roll, reflekterar han om sina erfarenheter inom både ägarstyrning och EU-frågor samt visionerna för framtiden. En fråga som särskilt engagerar honom är den om Kvarkenbron, eller som den numera kallas, ”Nordic Connector” – en fast förbindelse mellan Finland och Sverige som enligt Strand kan bli avgörande för båda ländernas framtida säkerhet och ekonomiska konkurrenskraft.

Anders Adlercreutz har nyligen tagit över efter Anna-Maja Henriksson (SFP) som partiordförande för Svenska folkpartiet och som Finlands undervisningsminister. Efter några månader på sin post reflekterar han över sin nya roll och sina visioner för både partiet och den finländska utbildningspolitiken. Adlercreutz delar även med sig de fem teser han formulerat som grund för sitt arbete som undervisningsminister.

Bland det viktigaste för Finlands framtid är att vi fortsätter satsa på en god utbildning för våra barn och unga. Vart tredje år publiceras Pisa-resultaten. Det är en dag som man i utbildningskretsar väntar på med spänning. Hur har det gått för vårt land? Var placerar vi oss i den internationella jämförelsen? 

SFP:s Anders Adlercreutz har nu suttit drygt ett halvt år på posten som Finlands europa- och ägarstyrningsminister. Portföljen, som traditionellt har fört med sig en del politiska stormar, har fört ­Adlercreutz över världen – från klimatmötet COP28 i Dubai och möten med senatorer i Förenta Staterna till Bryssel där Europeiska rådet beslutat att man inleder medlemsförhandlingar med Ukraina och Moldavien.

Jag har tidigare i olika sammanhang försökt beskriva processerna i Europaparlamentet. Någon kunde kanske en aning torrt tillägga att det ju är min uppgift. Det är alldeles sant och ibland känns det som om det egentligen var den viktigaste uppgiften. Utmaningen ligger i att det är synnerligen svårt att komma med fungerande exempel. Men nu har jag ett. På onsdagen röstade vi i en olidligt lång voteringssession. Det tog sammanlagt tre timmar – huvudsakligen på grund av två omfattande lagförslag och en krånglig resolution. En av de här omröstningarna handlade om förpackningsmaterial och förpackningsavfall.

Regeringen har överlämnat en proposition till riksdagen med förslag till ändringar i sametingslagen. Lagförslaget ska främja tillgodoseendet av samernas självbestämmanderätt samt att förbättra verksamhetsförutsättningarna för samernas språkliga och kulturella autonomi samt för sametinget.

Mycket har förändrats sedan SFP:s äldrepolitiska handlingsprogram från 2017 lanserades. Sedan dess har Finland genomgått en social- och hälsovårdsreform. Många åldersgrupper kämpar fort­farande med följderna av coronapandemin och dess restriktioner, och energikrisen samt Rysslands anfallskrig mot Ukraina har lett till ekonomiska konsekvenser för många.

SFP:s partiordförande Anna-Maja Henriksson har nu varit undervisningsminister i drygt fem månader. Undervisningsministerportföljen har länge varit eftertraktad av SFP. Den är central för både Finland som nation och för finlandssvenskarna som en minoritet. Därför har det alltid varit viktigt för partiet att upprätthålla goda relationer med undervisningsministern.

Då Finlands Europa- och ägarstyrningsminister Anders Adlercreutz (SFP) ställde upp i sitt första riksdagsval 2015 var han ännu ny i politiken. Den nyländska fembarnspappan kände sig mera hemma med de samtal han fått erfara vid sitt eget köksbord än vid torg och valdebatter. Hans politiska framgång skulle därmed komma att ta fart runt köksbordet. 

Kan Finland erbjuda jämlik vård över hela landet? Den frågan plågar både politiska beslutsfattare som arbetstagare inom vårdmaskineriet. Riksdagsledamot Henrik Wickström (SFP) vet att lösningen på vårdarbristen är ett bra samarbete mellan staten och välfärdsområdena. I regeringsprogrammet har man lyft flera åtgärder för att försöka lösa de utmaningar vi står inför, men inte allt går att styra på politisk nivå.

Hösten är officiellt här och det går inte att undvika Pumpkin Spice (=pumpasmak) – på allt när man rör sig i Helsingfors centrum. Hösten betyder normalt också att alla har återvänt till arbetet och att hela maskineriet rullar på med högsta intensitet. Denna sommar har visserligen haft sin egen turbulens och många inom denna rörelse har knappast haft en väldigt avkopplande semester. Vi har tagit några steg framåt från sommarens diskussioner, fått ett meddelande av regeringen och regeringen har fått sin handlingskraft tillbaka. Eller så uttalades det.

Ett regeringsprogram bygger alltid på kompromisser, men hur ser dessa ut i praktiken? Finland har ett nytt regeringsprogram som sträcker sig över 200 sidor. Det här är det längsta regeringsprogrammet någonsin och med det vill regeringen stärka ett engagerat Finland som tar sig an världens stormar. Det nya geopolitiska läget har satt sin prägel på programmet, men också coronapandemin som medförde en stor, om än nödvändig, lånebörda av den förra regeringen. Nu vill man rätta till Finlands ekonomiska kurs. Regeringsprogrammet lyfter fram flera nyckelområden, inklusive utbildning och kompetens, sysselsättning, bevarande av ett tryggt välfärdssamhälle, säkerhet och upp­rätthållandet av en rättsstat som vilar på förtroende. Som med alla regeringsprogram finns det både fördelar och nackdelar för de olika partierna involverade. Vi listar dessa för SFP:s del.