Beslut
Partidagen beslöt
- att SFP aktivt verkar för bekämpande av fattigdomen
- att SFP:s socialpolitiska utskott ges i uppdrag att utarbeta ett handlingsprogram för hur utslagning kan motverkas
Behandling
Det sägs att en arbetsplats är det bästa socialskyddet. Men om arbetsplatsens avlöning är så bedrövlig, att den förutsätter övrigt socialskydd för att arbetsplatsens innehavare alls skall klara sig ekonomiskt, så är det berättigat att fråga vad som egentligen avses med det bästa socialskyddet.
EU utlyste året 2010 till det europeiska temaåret för bekämpning av fattigdom och social utslagning. Trots att temaåret fick en uppmärksammad invigning av president Tarja Halonen i snöslottet LumiLinna i Kemi, var det dock få på den politiska arenan som helhjärtat ägnade sig åt temat under året.
I vederhäftiga utredningar av bl.a. THL, har det noterats att den finländska socialpolitiken kommit till ett vägskäl. Ansvaret för välfärden och den sociala rättvisan kan inte i all oändlighet överföras på de enskilda individerna. De finländare som orkar sämst och har det sämst ställt, råkar i en ännu sämre situation. Rekonstruktionen av det finländska klassamhället är inte längre en partipolitisk hotbild, utan ett faktum.
År 1995 fanns i Finland 350 000 personer som förtjänade mindre än 60 procent av medianinkomsten. År 2009 var antalet uppe i 690 000. Av låginkomsttagarna har andelen som förtjänar mindre än 40 procent av medianinkomsten ökat från 13 procent år 2000 till 19 procent år 2008.
Närmare 240 000 hushåll lyfte utkomststöd under 2009. Det är en uppgång med hela elva procent från året innan. Utkomststöd utbetalades till nästan 380 000 finländare, eller till drygt sju procent av totalbefolkningen. En markant ökning märktes bland de unga vuxna. Av alla nya klienter var 40 procent i åldersgruppen 18 till 29 år.
De disponibla inkomsterna hos hushåll beroende av det sociala grundskyddet har ökat realt med 4-41 procent från år 1990 till år 2011, men de disponibla inkomsterna efter boendeutgifterna har minskat hos alla utom pensionärerna. För en ensamboende som får garantipension har inkomsterna efter boendeutgifterna ökat realt med 27 procent. För en ensamboende som får grundutkomstskydd för arbetslösa, sjukdagpenningens miniminivå eller studiestöd, har inkomsterna efter boendeutgifterna däremot minskat realt med ca 2 procent sedan år 1990.
Inkomstnivån före boendeutgifterna hos en ensamboende beroende av grundskyddet, är 37-45 procent av medellöntagarens år 2011. Vid jämförelse av inkomstnivån efter rimliga boendeutgifter är inkomstnivån för en ensamboende beroende av grundskyddet 23-32 procent av medellöntagarens. I förhållande till medellöntagarna har inkomstnivån hos personer beroende av grundskyddet sjunkit från år 1990, oavsett om inkomsterna betraktas före eller efter boendeutgifterna. För andra hushållstyper i samma kategori, är inkomsternas nivå och utveckling i förhållande till medellöntagarna motsvarande.
Inkomstnivån hos en ensamboende som övergått från ett lågavlönat jobb till inkomstbundet arbetslöshetsskydd är 42 procent av medellöntagarens, och efter boendeutgifterna 28 procent av medellöntagarens: de bägge andelarna har sjunkit sedan år 1990.
Största delen av hushållen beroende av grundskyddet kan inte täcka en rimlig minimikonsumtion med sina inkomster. I och med garantipensionen är pensionärerna den enda gruppen vars grundskyddsnivå är tillräcklig för att täcka rimliga minimiutgifter. Däremot räcker inkomsterna hos andra hushåll som är beroende av utkomstskydd endast för att täcka ca två tredjedelar av den rimliga minimikonsumtionen.
I internationell jämförelse är det finska minimiskyddets nivå före boendeutgifterna på medelnivå. Efter boendeutgifterna stannar det finska minimiskyddets nivå en aning under den västeuropeiska medelnivån.
År 2009 tillhörde ca 150 000 finländare hushåll vars bruttoinkomster till över 90 procent bestod av grundskyddsförmåner. Deras antal har fördubblats sedan år 1990 och fattigdomsrisken hos hushåll beroende av grundskyddet har också ökat sedan början av 1990-talet. I dessa hushåll var fattigdomsrisken år 2009 närmare 90 procent och fattigdomsgapet, dvs. avståndet mellan inkomsterna och fattigdomsgränsen, var avsevärt större än hos låginkomsttagarna i genomsnitt.
Bland de finländare som löper risk att hamna i fattigdom, nöd och elände finner vi pensionärer, arbetslösa, deltids- och snuttjobbarna, studeranden, småföretagare, de som tvingas komma till rätta med utkomststödet, ungdomar under 16 och unga vuxna.
För alla dessa grupper har SFP utarbetat särskilda politiska program, men de har drabbats av samma problem som temaåret: de ligger där och samlar virus på partiets webbsidor. Därtill är de oftast fråga om program på en principiell nivå. Man får t.ex. läsa att ”SFP oroar sig för att inbesparingarna inom barnomsorgen kan leda till större utgifter på lång sikt”, eller att ”samhällets främsta skyldighet är att ordna de allmänna tjänsterna så att de är tillgängliga för alla”.
Uppmaningen till konkreta åtgärder tenderar att utebli!
På grund av det hutlösa ekonomiska slöseriet inom en del EU-länder och då Finlands ekonomiska manöverutrymme på grund av globaliseringen krymper överlag, begränsas finska statsmaktens möjligheter att angripa fattigfrågan på ett för medborgarna konstruktiv sätt. Detta innebär att kommunerna framöver i allt högre grad blir tvungna att axla ansvaret för välfärdssamhället.
Jag föreslår därför för SFP:s partidag i Esbo 2011
- att partidagen ger partiets ledning i uppdrag att för SFP:s förtroendevalda i kommunerna utarbeta ett konkret handlingsprogram för bekämpningen av fattigdomen och den sociala utslagningen. Det är givet att ett trovärdigt program i frågan förutsätter en grundlig genomsyn av kommunernas skattebas.
Herbert Walther
Helsingfors
Partistyrelsens utlåtande:
Motionären lyfter upp en viktig och angelägen fråga: bekämpningen av fattigdom och utslagning. Det är en tragedi både på det personliga planet och för samhället varje gång någon blir utslagen. Kostnaderna för samhället blir enorma både genom uteblivna arbetsinsatser samt genom de sociala stöd som samhället betalar för att garantera någon form av grundutkomst.
Under den senaste regeringsperioden har stora satsningar gjorts för att förbättra läget för de som har det ekonomiskt sämst ställt i samhället men fortsättningsvis finns det stora behov av förbättringar. Som motionären konstaterar hjälper räcker inte ett politiskt program utan det behövs konkreta handlingar. Här är kommunerna i nyckelroll då de konkret är i kontakt med medborgarna.
Det som skulle vara till nytta i kommunerna skulle vara konkreta exempel på vad man kunde göra, s.k. bästa praxis (best practice). Genom att sammanställa bästa praxis från olika kommuner kan man sprida kunskap och minska på utslagningen och fattigdom.
Partistyrelsens beslutsförslag:
Partidagen besluter
- att SFP aktivt verkar för bekämpande av fattigdomen
- att SFP:s socialpolitiska utskott ges i uppdrag att sammanställa bästa praxis för hur man i kommunerna kan motverka fattigdom och utslagning.
