Regeringens målsättningar att minska byråkrati, underlätta byggande och snabba på tillståndsprocesser går vidare till nästa etapp nu 2025.
En lucka principen där målsättningen är att olika tillståndsprocesser ska kunna handhas så långt som möjligt från en och samma instans, i rast takt och med enbart helheten som överklagningsbar bereds för tillfället i regeringen och under våren ser jag fram emot att få börja arbeta med dom här frågorna i riksdagen. I Österbotten, men också på många andra håll i landet ser vi nu flera stora industriprojekt ta fart och vi kan vänta oss att många nya MKB processer, miljötillstånd och förhoppningsvis bygglov söks redan i år.
Ett annat område där det strömlinjeformade en lucka principen inte lämpar sig är frågan om människornas kost och Finlands försörjningsberedskap. I sedvanlig ordning tillsattes för många år sen statens näringsdelegation med experter inom kost och i sedvanlig ordning lämnades den politiska styrningen utanför. Delegationen bestående av forskare och experter fick göra sitt arbete i fred. Tyvärr valde delegationen att enligt sig själva enbart fokusera på hälsoaspekter och enligt mig dessutom veva in opportunistisk klimatpolitik. Slutresultatet blev på så vis förödande att om vi följer rekommendationerna blir vi tvungna att drastiskt öka vår import av växtbaserade protein för människoföda.
Hur kan vi då lösa denna problematik? Kunde regeringen direkt riva upp den fristående delegationens beslut och skriva om de nationella kostråden? I princip kunde den, men vad tror vi då sker nästa gång då det är andra partier som styr? Däremot kan och borde vi fatta ett principbeslut om vilka aspekter som bör beaktas nästa gång kostråden uppdateras. Aspekter som bör tas med är försörjningsberedskap och självförsörjning. Utöver hälsa och klimat som självklart också är viktiga element då de offentliga tallrikarna serveras.
Då vi under pandemitiden och i början av Rysslands anfallskrig såg en tydlig trend kring att befolkningen, företagen och myndigheterna ställde om sina prioriteringar så att inhemskt, försörjningsberedskap och självförsörjning prioriterades ser vi tyvärr nu några år senare trender i motsatt riktning. Därför är det bra att påminna om att grundläggande element i vår vardag så som vatten, mat, energi, telekommunikation, medicin och andra livsviktiga förnödenheter så långt som möjligt alltid bör gå att tillgodose befolkningen också om luft och sjövägen skulle vara stängd, för från grannen i öst lär vi inte köpa något på lång tid.
