Under de senaste veckorna har jag utkämpat något av en jakobsbrottning. Och ifall ni vill veta uttryckets ursprung, handlar det väl egentligen om att kämpa med sig själv, mellan det man kanske vill göra och det man borde göra. I politik – och i investeringsbeslut – är det en speciellt besvärlig fråga.
Både i politik och i fråga om investeringar ser man följderna av sina beslut långt senare. För investeringsbesluten finns det en risk. Investeraren betalar själv för misslyckanden och förtjänar när besluten ger utdelning. I politik är det vanligtvis andra som betalat och det är just den egenskapen som gör politikens moral mera invecklad.
Så vad har jakobsbrottningen handlat om?
Vi står inför ofantliga beslut. På en historiskt sett oerhört kort tid ska vi vända om nästan allt det vi har byggt upp under de senaste 200 åren. Om vi tar som utgångspunkt för hela tidsperioden George Stephensons lokomotiv från 1814 så handlar det om hur vi har utvecklat och använt energi. 1814 var det ett jättelikt steg framåt på en väg, som med tiden bara blev ohållbar. Det kunde George Stephenson naturligtvis inte ana. I hans samvets- och innovationsbrottning mellan det förgångna och det som skulle komma, valde han framtiden och vi ska vara honom tacksamma för det. Men drygt 200 år senare står vi inför besvärliga val.
När vi diskuterade de här valen för snart två år sedan, hördes det från både Europaparlamentets vänster och den gröna gruppen ganska absolutistiska krav: taxonomins regler skulle utesluta alla övergångsformer. Jag försökte redan då förklara, att den investeringsabsolutismen utgör en katastrofal inställning till verkligheten. Och mycket snart – dvs inom 10 år – kommer vi att se hur fel de hade.
En stor del av industrin i EU:s centrala och östra medlemsländer har byggt sina industristrukturer först på kol och senare på gas. Den politiken åstadkom först genom hårda gröna krav på att stiga ut ur kärnenergin. Nästa år stängs Tysklands sista kärnkraftverk. Till den här gränslösa aningslösheten kommer nu den nederländska nybildade regeringens beslut som en ironisk kontrapunkt: att lösa energifrågan genom att bygga två nya kärnkraftverk.
Men för Tysklands del finns inte den politiska lösningen. Kärnkraft finns inte i det nya regeringsprogrammet. Det betyder att Tyskland, men indirekt också av Tysklands efterfrågan beroende ekonomier som Tjeckien, Slovakien och Polen hamnar i något av ett energivakuum.
Om vi inte nu fattar kloka beslut, som räddar Tyskland ur en energipolitisk återvändsgränd, tar vi – med vett och vilja – ett steg mot någonting som kan bli en ekonomisk nedgång av minst lika stora politiska dimensioner som krisen på 1930-talet.
Kanske vanliga och förnuftiga människor inte är intresserade av att läsa torra luntor om hur vi kring 2035 kunde ha en fungerande väteekonomi. Det är mer än förståeligt. Men följderna finns redan i bokform. Det är bara att öppna Berlin Alexanderplatz och se vad som hände med Franz Biberkopf.
Jag går alltså hellre mot strömmen idag, än har riktigt fel 2035.
