Motion 20 -Större flexibilitet i språklagen

Motion

Större flexibilitet i språklagen

Då språkförhållandena i en kommun ändras på grund av ut- eller inflyttning eller genom till exempel kommunsammanslagningar, kan det uppstå situationer där servicen på minoritetsspråket måste ses över. En sådan service är vägskyltningen. Det finns områden, till exempel någon av de kommuner som ingår i en sammanslagning, där det inte existerar några väg- eller ortnamn på det andra språket eftersom området hittills varit enspråkigt. Därmed kommer inte heller en översättning av väg- och ortnamn att på något avgörande sätt förbättra servicen på det andra språket. I dylika fall kunde man tänka sig antingen en mer flexibel övergångstid, eller rentav en möjlighet att helt avstå från en översättning, ett beslut som i så fall kunde fattas av kommunens beslutande organ.

Ett särfall är kommuner som frivilligt är tvåspråkiga, trots att språklagen inte förutsätter detta. En sådan kommun är Lojo stad. I sådana kommuner är det rentav oskäligt att kräva att kommunen i fall som ovan till punkt och pricka följer språklagens alla bestämmelser. Det väsentliga för den språkgrupp som är i minoritet är att den får den service den verkligen behöver på sitt modersmål.

Gällande ortnamn och väg/gatunamn kunde regeln vara att centrala trafikleder, centralorter och serviceställen (bibliotek, hälsostationer osv.) som betjänar invånarna oavsett deras modersmål, alltid bör skyltas på båda språken, medan mindre orter och vägar som inte av hävd har namn på båda språken, kunde förbli oöversatta. Undantag utgörs av platser – och vägar/gator inom dessa – som byggs ut (nybyggnation) eftersom namnen då är lika nya för båda språkgrupperna. Institutioner och serviceställen som bara betjänar den ena språkgruppen (exempelvis skolor) kan ha namn på bara det aktuella språket.

Den rigida tolkning av språklagen som tillämpas idag, främjar inte tvåspråkigheten i Finland, utan kan i stället åstadkomma onödig irritation som rentav kan försvåra förhållandena för minoritetsspråket. Kommuners intresse för att eventuellt fortsätta som frivilligt tvåspråkiga minskar också.

SFP i Lojonejden yrkar på att Svenska folkpartiets företrädare i riksdagen ska verka för

  • att möjliggöra större flexibilitet i språklagens bestämmelser i fråga om vissa sekundära serviceformer.

SFP i Lojonejden

Rolf Grandell              Björn Heir
ordförande                  sekreterare

Partistyrelsens utlåtande:

Så som motionären påpekar så uppstår situationer i samband med kommunsammanslagningar där språkförhållanden i en kommun ändras. Språklagen ger klara direktiv för hur detta ska ske. Samtidigt ger lagstiftningen också klara direktiv om hur exempelvis vägskyltningen påverkas av förändrade språkförhållanden.

Kommunernas språkliga indelning regleras i språklagen (423/2003§5). I paragrafen konstateras att Kommunerna utgör grundenheten för den språkliga indelningen samt att kommunerna är antingen enspråkiga eller tvåspråkiga. Statsrådet ska bestämma att en kommun är tvåspråkig om kommunen har både finskspråkiga och svenskspråkiga invånare och minoriteten utgör minst åtta procent av invånarna eller minst 3000 invånare. Statsrådet skall bestämma att en tvåspråkig kommun blir enspråkig om minoriteten består av färre än 3000 invånare och minoritetens andel sjunkit under sex procent. 

Paragrafen säger vidare att statsrådet kan, ifall fullmäktige i en kommun begär det, bestämma att kommunen är tvåspråkig även om den annars skulle vara enspråkig. Ytterligare sägs att ifall kommunindelningen ändras skall det samtidigt bestämmas vilken inverkan ändringen har på kommunernas språkliga status.

Vad gäller vägskyltningen i tvåspråkiga kommuner säger språklagen (423/2003§33) att texten på skyltar, trafikmärken och andra motsvarande anslag som riktar sig till allmänheten och som myndigheterna sätter upp i tvåspråkiga kommuner skall finnas på finska och svenska om man inte enligt internationell praxis använder enbart ett utländskt språk.

Närmare bestämmelser som språket på trafikmärken och andra anordningar som myndigheterna sätter upp, finns i vägtrafiklagstiftningen, närmare bestämt vägtrafiklagen (267/1981§51) samt i ministeriebeslut (384/1994§10).

Lagstiftningen på området är alltså tydlig. Att notera är att språklagens 33§ säger att skyltningen skall finnas på finska och svenska i en tvåspråkig kommun. Däremot säger lagstiftningen inget om ordningen på språken, vilket innebär att i de fall där språkförhållandena ändrar i en tvåspråkigkommun till följd av kommunsammanslagning, så är kommunen inte enligt lag skyldig att ändra finskans eller svenskans ordning på skyltarna, det beslutet är upp till kommunen. Däremot är kommunen skyldig att skylta på båda språken. Om en enspråkig kommun blir tvåspråkig, ska skyltningen ändras så att den finns på båda språken.

Forskningscentralen för de inhemska språken har utarbetat en hustavla (guide) över vilka principer som ska tillämpas vid tvåspråkig vägskyltning.

Motionären är ute efter en uppluckring i språklagen, dels för att kunna avstå från att skylta om och översätta namn på områden som hittills inte har haft något namn på det andra språket, dels för att en frivilligt tvåspråkig kommun inte ska behöva följa språklagens alla bestämmelser.

Partistyrelsen konstaterar att det i samband med kommunsammanslagningar kan uppstå situationer där översättningen av vissa orts- och platsnamn kan vara utmanande.

Partistyrelsen avvisar dock bestämt en uppluckring av språklagen på de grunder som motionären anför. 

Partistyrelsen konstaterar med stöd i lagstiftningen att en kommun är antingen enspråkig eller tvåspråkig. Partistyrelsen understryker att därav följer att en kommun inte kan vara ”lite” eller ”till en del” tvåspråkig utan den språkliga statusen är antingen eller.

Partistyrelsen konstaterar vidare att en uppluckring av regleringen för skyltningen skulle bli ohållbar ur lagstiftningssynpunkt utgående från de förslag som motionären ställer. Att tillåta eller kräva en sak i en kommun och något annat i en annan, utgående från att en kommun är ”lite tvåspråkig” medan en annan är ”mycket tvåspråkig”, låter sig inte göras. Dessutom skulle avvägandena och avgöranden om vad som ska krävas och vad som ska tillåtas och vem som ska bestämma om detta, leda till stor förvirring och slutligen sannolikt resultera i att minoritetsspråket i längden försvinner från den kommunala skyltningen. 

Språklagen är vid sidan av grundlagen det lagstiftningsmässigt viktigaste instrumentet för att trygga, upprätthålla och utveckla myndighetsservicen på nationalspråken. Partistyrelsen konstaterar att Svenska folkpartiet mycket starkt värnar om språklagstiftningen och arbetar för att myndigheterna ska följa och tillämpa språklagen och språklagstiftningen i alla sammanhang.

Partistyrelsen föreslår för partidagen att:

  • Motionen inte föranleder åtgärder.

Beslut

Partidagen beslöt att:

  • Motionen inte föranleder åtgärder.