Motion 26 – Dags för resurser, inte nedskärningar, för förlossningsvården

09.06.2019

Beslut

Partidagen beslöt att SFP arbetar för

• att rekommendationerna som förbättrar mödravården i Finland verkställs i praktiken i kommunerna
• att kommunerna satsar mer på förlossningsförberedelse i samarbete med förlossningssjukhusen
• att stödet till familjer förbättras vid tidig hemkomst
• att kommande föräldrar ska få besöka en förlossningsavdelning före förlossningen, t.ex. som en del av de förlossningsförberedelsekurser som kommunerna erbjuder
• att mödravården i Finland lyfts upp i dagspolitiken med utgångspunkt i att förutsägbarhet i vården av gravida och födande kvinnor främjar trygghet och reproduktiv hälsa
• att svenskspråkig service tillgodoses i tvåspråkiga sjukvårdsdistrikt

Behandling

De senaste tiotals åren har inneburit en stor nedskärning i mängden service som erbjuds åt gravida och födande, inte minst i mängden förlossningssjukhus.

Förberedande verksamhet, såsom förlossningsförberedelse och rådgivningsbesök har reducerats märkbart och en del tjänster såsom besök till förlossningsenheter före förlossning har helt lagts ner. Samtidigt har mängden besök till den s.k. synnytyspelko-kliniken, kliniken för förlossningsrädsla, tredubblats. Besök för förlossningsrädsla kostar märkbart mycket mer än vad förlossningsförberedande verksamhet och besök till förlossningssjukhusen skulle kosta.

Bl.a. Tammerfors universitet har forskat i hur förlossningsförberedelse och besök till förlossningssjukhus minskar rädslan som den gravida känner inför förlossningen. Forskarna tolkar att den kraftigt ökande mängden besök till kliniken för förlossningsrädsla bottnar i en rädsla som orsakas av att förlossningssjukhus känns främmande och avlägsna och att man i den nuvarande formen av förlossningsförberedelse inte har kontakt med dem som sköter själva förlossningen. T.ex. träffar gravida inte i vanliga fall en barnmorska under sin graviditet.

Forskning tyder också på att ju bättre förberedd den som föder är, desto färre skador lider hen av och ger också ett bättre betyg för sin förlossningsupplevelse. I nuläget blir förlossningsförberedelse också något av en klassfråga: en del betalar allt mer för privat förlossningsförberedelse, andra får vara utan.

En som föder eller genomgår ett missfall ges inte idag alltid möjligheten att direkt besöka förlossningssjukhuset. I bl.a. Helsingfors med kranskommuner bildas ofta ett tryck som leder till spärrar till de två enheter som finns kvar och också utan spärr uppmanas födande föräldrar ofta att stanna hemma så länge man möjligtvis kan, vilket kan vara både farligt och skrämmande, speciellt för en som föder första gången. En som misstänker missfall får inte nödvändigtvis alls besöka förlossningssjukhuset.

Rätten till svenskspråkig vård är inte garanterad t.ex. i Helsingfors, vår största tvåspråkiga stad. Att inte med säkerhet kunna få stöd och information på sitt modersmål i en av de största utmaningar man får möta, inte minst i de fall då något akut sker och man möjligen räds för både eget och barnets liv, är inte rätt.

Poliklinisk förlossning, vilket innebär att mamman och barnet åker hem max. 24 timmar efter förlossning, står bland långtidsmålen för förlossningsvården. Detta borde ses som ytterligare en sparåtgärd som drabbar dessa sårbara grupper. Poliklinisk förlossning kan kännas otryggt för den som föder och är framför allt en risk för det nyfödda barnet.

Mera kontinuitet i och resurser till vården och mer samarbete mellan hälsovården och förlossningssjukhusen skulle gynna alla, inte minst de som föder. För tillfället använder man sig delvis av praxis vars syfte är att försnabba förlossningar och därmed effektivera vården istället för att ge den bästa möjliga vården ur den födandes och fostrets synvinkel. Trycket är stort för personalen i några av de jättelika enheter centraliseringsivern inom förlossningsvården lett till. Det är inte rätt mot vare sig de som föder, de som föds eller mot personalen. Det är vi politiker som måste prioritera våra gravida och våra minsta medborgare, men också den personal som jobbar inom förlossningsvården.

De nedskärningar som gjorts borde kallas just nedskärningar, inte effektivering. Tiden är inne att se om hela kartan för graviditet och förlossning och bättre utgå från den födandes och den nyföddas perspektiv. Inga mera inbesparingar på bekostnad av kvinnor och barn.

Förlossningssjukhuset måste få finnas tillräckligt nära dig och de gravida och födande få tillräcklig förberedelse och förutsägbarhet före en av sitt livs största och farligaste stunder. Också eftervården av nyförlösta borde ges mer resurser.

Vi kan inte avgöra om t.ex. den växande mängd människor som vill föda hemma, vilket avråds av en mängd experter inom området, i alla fall delvis bottnar i en känsla av att inte bli sedd i vården. Hemförlossning kan bli ett försök att skapa förutsägbarhet och trygghet genom att kunna trygga vem som vårdar en och var, t.o.m. på bekostnad av egen och barnets säkerhet.

Svenska Kvinnoförbundets yrkar på att SFP genom sina representanter i kommunerna arbetar för:

Partifullmäktiges svar

Motionären är ute i ett viktigt ärende för kvinnor och för samhället i stort. Enligt statistik från Institutet för hälsa och välfärd har födslarna minskat med 17 % mellan 2007–2017. Orsakerna är många, men forskningen trampar ännu i barnskorna. Frågan är vilka effekter omstruktureringarna under 2000-talet har haft för tryggheten och förutsägbarheten i mödravården?

På ett medicinskt och globalt plan är det fortfarande väldigt tryggt att vara gravid och föda barn i Finland. Här finns världens lägsta perinatala dödlighet och ett heltäckande system med mödrarådgivningar som i tidigt skede fångar upp riskföderskor. Indragningar av små förlossningsenheter (under 800 födslar per år) under det senaste decenniet har skett i och med Social- och hälsovårdsministeriets strängare vårdkriterier vars uttalade avsikt varit att  stärka patientsäkerheten.

Förlossningar sker numera på sjukhus med full jourverksamhet dygnet runt, vilket gagnar kvinnor som behöver kejsarsnitt eller prematurvård. Riskförlossningarna är koncentrerade till förlossningskliniker med specialkompetens d.v.s. universitetssjukhusen i Helsingfors, Tammerfors, Uleåborg, Kuopio och Åbo. Även centralsjukhusen sköter om riskförlossningar i en viss grad. Förlossningar av foster med hjärtproblem är koncentrerade till Helsingfors och Nylands (HNS) sjukvårdsdistrikt, oavsett var kvinnan bor. År 2017 föddes vart fjärde barn i Finland på Kvinnokliniken i Helsingfors och vart tredje barn på något av förlossningssjukhusen inom HNS-sjukvårdsdistrikt (THL, perinataalitilasto 2007–2017).

Det är ett faktum att avstånden till sjukhusen har ökat, men följderna av nedskärningarna i sjukhustätheten har ändå inte lett till alla de problem som befarades. Cirka 99 procent av alla föderskor föder på något av Finlands 25 förlossningssjukhus, vilket rekommenderas av säkerhetsskäl. År 2017 föddes omkring 80 barn på vägen till sjukhuset (0,16 %), mot drygt 60 tio år tidigare. Cirka 80 barn föds årligen oplanerat i hemmet, mot drygt 70 för tio år sedan (THL, perinataalitilasto 2007–2017). Det ökade antalet födslar utanför sjukhusen förklaras delvis med befolkningsökningen, men inte helt. Bara en procent föder planenligt hemma under noga reglerade former. Speciella familjeförlossningsrum har dragits in vid förlossningssjukhus, men andra serviceformer har grundats. Ett exempel är Hotell Familjeboet vid Kvinnokliniken i Helsingfors, där nyfödda med sina familjer har tillgång till sakkunnig personal dygnet runt, men får i övrigt vara ifred så långt de vill.

Ökningen av förlossningsrädsla är inte heller entydig. Enligt nordiska undersökningar lider 5–6 % av alla gravida kvinnor av stark förlossningsrädsla. Rädslan kan framträda som panikattacker, ångest och fysiska besvär, vilka kräver extra barnmorske- och läkarbesök. Att fånga upp dessa kvinnor är av stor betydelse för det väntade barnet och hela familjens välmående, eftersom 54 % av dem som lider av stark förlossningsrädsla har visat sig ha underliggande psykiska problem, en personlighetsstörning eller traumatiska upplevelser av t.ex. sexuellt utnyttjande och parrelaterat våld. Klinikerna för förlossningsrädsla arbetar med tidigt ingripande och hjälper och stöder förlossningsrädda kvinnor.

På ett allmänt plan verkar allting i sin ordning med graviditets- och förlossningsvården i Finland. I praktiken är det ändå inte riktigt så. Kvinnor upplever att de inte blir sedda och hörda i mödravården eller på förlossningssjukhusen, fastän de flesta generellt sätt är nöjda när barnet väl är fött. Under en relativt kort tid har många förändringar skett som undergrävt både förutsägbarheten och kontinuiteten i mödravården. Möjligheterna till att knyta trygga personliga kontakter med erfarna barnmorskor har försämrats på 2010-talet. Att få vården på svenska har försvårats, speciellt i Nyland sedan förlossningsavdelningarna i Borgå och Ekenäs stängdes. BB i Jakobstad stängdes år 2o14 med följder även för den övriga vården på sjukhuset. De som har möjlighet har börjat söka sig till privata mödrarådgivningar för bättre tjänster och vård på svenska. Jämlikheten i vården lider, när andra inte har samma möjligheter att välja serviceproducent.

Mödrarådgivningarna fokuserar också alltmer på familjen som helhet och mindre på kvinnan som den huvudsakliga aktören under graviditet och födande. I större städer (Helsingfors och Esbo) slås nu mödrarådgivningar ihop till s.k. familjecenter, som erbjuder specialsjukvård och socialvård till hela familjen i akt och mening att skapa lågtröskelenheter som ger möjlighet till tidigt ingripande i problemfamiljer och sparar pengar (se t.ex. http://www.hus.fi/hus-tietoa/uutishuone/Sivut/HUS-lisää-palveluita-äitiysneuvoloissa-.aspx).

Att vara gravid och föda barn är ingen sjukdom, men ett lyckligt slutresultat förutsätter professionell hjälp samt stöd och uppmuntran att prata om den oro och de rädslor som hör till att vänta och föda barn. Trots detta har tidsintervallerna mellan rådgivningsbesöken generellt sett ökat under 2010-talet, såvida det inte är frågan om riskföderskor. Förstföderskor får besöka rådgivningen tätare än återföderskor, såvida de senare inte befinner sig i riskgruppen. Istället för ett fysiskt möte med en barnmorska, betjänas oroliga gravida kvinnor och föderskor i växande grad av digitala tjänster eller genom telefonsamtal. Det passar många, men inte alla.

Också kurserna i förlossningsförberedelse vid mödrarådgivningarna har bantats ned och förkortats. I dagens Finland är de anställda vid mödrarådgivningarna allt oftare hälsovårdare, inte barnmorskor med praktiska erfarenheter av förlossningar. Tidigare ordnades studiebesök till förlossningssjukhuset där den gravida skulle föda. Idag kan de flesta förlossningssjukhusen bara besökas virtuellt. År 2015 fick kvinnor rätt att själva bestämma var de vill föda, men i praktiken vet dagens föderskor sällan (speciellt i huvudstadsregionen) vart de ska ta vägen när förlossningen har börjat eftersom det beror på vilket sjukhus som för tillfället har lediga platser.

Nationella expertgruppen för mödravården vid Institutet för hälsa och välfärd utarbetade under tiden 1.12.2010–31.12.2012 Handboken för mödrarådgivningen med nationella rekommendationer för utvecklingen av mödravården i Finland. I handboken ges många goda råd som utnyttjas varierande på olika rådgivningsbyråer. Bland annat rekommenderas det att en förlossningsplan ska göras upp i förväg med den gravida, dessvärre bara ifall kvinnan själv vill. Planen ökar generellt känslan av kontroll och självbestämmanderätt, hjälper hen att bearbeta sina egna önskemål och tankar kring den kommande förlossningen och fungerar som stöd i kommunikationen med barnmorskan på förlossningssjukhuset. I praktiken fungerar systemet inte tillfullo. En del gör upp planen, medan andra försinkar tillfället att dryfta sina behov.

Risken finns att vården av föderskor blir ojämlik på ett sätt där förmågan att lägga ord på sina känslor och behov avgör vårdens kvalitet. Så får det inte vara. Alla kvinnor har rätt till god mödravård på svenska eller finska. Ökad nativitet underlättas bland annat av en mödravård som sporrar till familjebildning under trygga och förutsägbara former.