Beslut
SFP arbetar för:
- att ett system för egenläkare och egen sjukskötare för seniorerna och sådana personer med ett kontinuerligt behov av vård skapas, eftersom möjligheten att besöka samma bekanta läkare skapar trygghet
- att möjligheterna för pilotprojekt med egenläkare i välfärdsområdena som skulle gälla en större del av befolkningen utreds
Behandling
Gemensamt svar på motion 6 och 7.
Partifullmäktiges svar
Motionärerna är ute i ett angeläget ärende. I våra nordiska grannländer använder man sig framgångsrikt av modeller med egenläkare/fastläkare/husläkare/personlig läkare. Benämningarna skiljer sig lite mellan länderna liksom modellerna skiljer sig åt, men grundprincipen är densamma. Patienten ska möta samma läkare då hen besöker sin lokala hälsostation för bashälsovård. Tanken är då att hen får prata med den egna läkaren som känner patientens historia bättre och därför kan ge bättre vård. I Finland var en liknande modell i bruk under 1990-talet och i början av 2000-talet. Under början av 2000-talet hade nästan 70 procent av Finlands kommuner egenläkarmodellen i bruk. Den avvecklades ändå i slutet av 2000-talet och de sista kommunerna avvecklade systemet i början av 2010-talet.
Problemet på 1970- och 1980-talet var att icke-brådskande vård blev en flaskhals inom vården och på grund av den dåliga tillgängligheten till icke-brådskande tider så kom dessa patienter som behövde icke-brådskande vård att använda sig av jourtjänster, vilket gjorde att jourtjänsterna överbelastades. En lösning på denna problematik blev då egenläkarmodellen. Modellen gick senare också under namnet befolkningsansvar, där en läkare eller ett vårdteam hade ansvar för ca 2000 invånare. Modellen fungerade bra i vissa kommuner men kritiserades starkt i andra. I en del kommuner fungerade modellen som tänkt och man fick snabbt tid till sin läkare. I andra kommuner byttes egenläkaren ofta, och den långsiktiga vårdrelationen skapades aldrig. Också en del läkare var missnöjda med modellen eftersom de ansåg att befolkningsansvaret inte fördelades jämlikt då en del läkare hade fler patienter som krävde mer vård medan andra kunde ha sådana som inte hade behov av vård i någon större utsträckning. En läkare kunde också ha flera patienter som hörde till arbetshälsovården, medan en annan kunde ha fler sådana som inte gjorde det. Det fanns även problem med att långtidssjuka hade svårt att komma till mottagningen då akutpatienter använde mottagningstiderna. Läkarna hade i den modellen heller ingen arbetstid utan hade ansvar att sköta om den tilldelade patientmängden. Det här betydde att det fanns stora skillnader mellan arbetsbörda och arbetstid.
I vissa kommuner eller samkommuner har man även nu tagit i bruk en egenläkarmodell men i dagens läge fungerar den mer utifrån ett team av vårdpersonal som har ansvar över hälso- och socialvård för de invånare som tilldelats teamet. Förslag på befolkningsansvar börjar komma tillbaka i vårdtjänsterna då t.ex. Egentliga Finland håller på att införa det igen inom sina vårdtjänster. Befolkningsansvar med vårdteam som används för att ansvara över en viss del av befolkningen var också en väsentlig del i valfrihetsmodellen som fanns med i det föregående förslaget till social- och hälsovårdsreform.
Fördelarna med en egenläkarmodell är att den minskar på icke motiverade undersökningar, besök och kostnader och ökar patienternas tillit till vården. Det skapar också kontinuitet i vårdkedjan för patienten. Vi behöver ta lärdom av de utmaningar som fanns i egenläkarmodellen under 1990- och 2000-talet. Dagens teknologi kan säkert också erbjuda lösningar till en del av utmaningarna som fanns. Digitaliseringen kan till exempel ge bättre möjligheter till att upprätthålla kontakten till de invånare som hör till vårdteamets befolkningsansvar.
En stor utmaning med egenläkarmodellen som konstaterades under 2000-talet är att den fungerar dåligt ifall det finns brist på vårdpersonal. Det är en utmaning vi även idag tampas med, vilket gör att det ställvis kan vara utmanande att ta i bruk egenläkarmodellen. Modellen kan emellertid på längre sikt vara ett väl fungerande alternativ.
Liksom motionärerna lyfter fram är anställningsvillkor, arbetsuppgifter och arbetsmiljö centrala då det gäller att kunna attrahera vårdpersonal och behålla vårdpersonalen i dessa uppgifter för att på så sätt kunna säkerställa kontinuiteten i vården.
Egenläkarmodellen, eller befolkningsansvar, kan fungera inom den grundläggande social- och hälsovården, men inom den specialiserade sjukvården behövs specialläkare och mer specialiserad vårdpersonal.
I valprogrammet inför välfärdsområdesvalet 2022 lyfte SFP speciellt fram att ett egenläkarsystem för seniorer behöver skapas eftersom möjligheten att besöka samma bekanta läkare skapar trygghet. Det finns orsak att på sikt även se över ifall ett system för de som har ett kontinuerligt behov av vård också kunde inkluderas i ett sådant system. Möjligheterna att genomföra pilotprojekt i välfärdsområdena som skulle gälla en större del av befolkningen kunde även utredas.
Partifullmäktiges beslutsförslag
SFP arbetar för:
- att ett system för egenläkare och egen sjukskötare för seniorerna och sådana personer med ett kontinuerligt behov av vård skapas, eftersom möjligheten att besöka samma bekanta läkare skapar trygghet
- att möjligheterna för pilotprojekt med egenläkare i välfärdsområdena som skulle gälla en större del av befolkningen utreds
Motion 6 – Komplettera vårdreformen med ett fastläkarsystem
Primärvården har under många år brottats med en brist på allmänläkare, detta trots att tillgången på läkare i Finland borde var god. En av vårdreformens målsättningar var att förbättra primärvården och garantera tillgången på specialistvård. Detta mål kunde man nå genom att se över läkarnas arbetsförhållanden vid hälsocentralerna och ge dem möjligheter att specialisera sig.
Erfarenheterna från Norge och även från Estland och flera länder i Mellaneuropa visar att man genom att reformera arbetsförhållandena för läkarna och definiera en befolkningsgrupp för en fastläkare, har kunnat minska på köerna i primärvården samtidigt som patienten har fått tillgång till en egenläkare. Denna problematik har säkert behandlats i samband med planerandet av vårdreformen, men den behövliga lagändringen har inte genomförts. Enligt den utländska modellen borde anställningsvillkoren för allmänläkarna/specialisterna vid hälsostationerna ändras, vilket görs lagstiftningsvägen.
En fastläkare med ansvar för en befolkningsgrupp exempelvis på 1000 personer inom primärvården kunde få en grundlön från välfärdsområdet, t.ex. 30% av full lön, medan den resterande lönen fås via arvoden. Detta skulle betyda att läkarna arbetar på kontraktsbasis med flexibla arbetstider. Med den skisserade modellen bör man även bättre kunna locka specialistläkare till primärvården. Modellen innebär en privatisering, vilket man även har diskuterat i samband med planeringen av vårdreformen, men man har inte lagstiftningsvägen tagit fram ett alternativ till den fast anställda hälsocentralsläkaren.
Genom att säkerställa att anställningsvillkor, arbetsuppgifter och arbetsmiljö är tillräckligt attraktiva i jämförelse med andra alternativa arbetsplatser för läkare, kan man trygga tillgången på allmänläkare och specialister på hälsostationerna. Därför yrkar Svenska Seniorer i Nyland på att SFP genom sina representanter i riksdagen och regeringen arbetar för
Motionärens beslutsförslag
att en kommitté tillsätts för att utreda och skapa en modell för ett fastläkarsystem
Motionär
Svenska Seniorer i Nyland
Björn Fant, ordförande
Gunvor Brettschneider och Gustav Båsk, styrelsemedlemmar
Motion 7 – Införande av egenläkare
Inom de nya välfärdsområdena måste vi ansvarsfullt och fördmsfritt föra upp egenläkare/husläkaresystemet ånyo på dagordningen, ett pilotprojekt i de frivilliga välfärdsområdet i Österbotten kunde förhoppningsvis bli det första pilotprojekt vid någon av våra hälsocentraler. Det måste vara till fördel för båda parter då den vårdbehövande samt läkaren är bekanta från tidigare. Målsättningen med ett egenläkarsystem är att de som behöver vård skulle få hjälp så snabbt som möjligt, helst samma dag. I våra nordiska och europeiska länder har systemet med egenläkare drastiskt minskat på köerna.
Motionärens beslutsförslag
Undertecknad partimedlem yrkar härmed på:
- SFP i riksdag och regering genom sina förtroendevalda i välfärdsområde fördomsfritt arbetar för inrättandet av ett egenläkarsystem vid någon av våra hälsocentraler eller läkarcentraler, exempelvis vid Bottenhavets sjukhus i Kristinestad där staden tillsammans med ett privat vårdbolag samt med Sjukvårdsdistriktet grundade samföretaget Bottenhavets hälsa AB. I den framtida vården måste den offentliga sektorn samarbeta med de privata vårdbolagen och tredje sektorns stiftelser och föreningar. Då uppnår vi en mångsidig och bra vård och omsorg medborgarna till fromma.
Motionär
Hans Ingvesgård SFP Lappfjärd
