Vi måste kämpa för vården

Trots att man kunde skriva flera spaltmeter om krigen i Ukraina och Iran eller exempelvis om mitt möte med Serbiens parlaments talman nyligen så väljer jag att fokusera på det som för oss finländare varje dag genom hela livet är det allra viktigaste inom samhällsbygget: en väl fungerande social- och hälsovård. För mig personligen har vårdfrågorna varit konstant närvarande på riksplanet under de senaste 10 åren. Från att ha börjat med fulljourskampen 2016 är jag nu Svenska folkpartiets representant i den ministergrupp som behandlar social- och hälsovårdsfrågorna inom regeringen.

Finland tillhör de absolut bästa länderna i världen vad gäller kvaliteten på den offentligt finansierade vården – något vi får tacka de kunniga social- och hälsovårdsproffsen och även de ansvarstagande beslutsfattarna i bl.a. välfärdsområdena för. Regeringen har för sin del stött välfärdsområdena på många sätt, bland annat i arbetet med att utveckla modellen med husläkare – senast med en tilläggssatsning på 40 miljoner euro. För genomförandet av terapigarantin för barn och unga har det reserverats 30 miljoner euro. För servicen för personer med funktionsnedsättning 20 miljoner euro. För förebyggandet av narkotikarelaterade dödsfall bland unga och för elimineringen av hepatit C 17,5 miljoner euro. För försöket med valfrihet för personer över 65 år och för finländarnas gynekologbesök och fertilitetsbehandlingar tiotals miljoner euro. Inom socialservicen höjs arvodena för närståendevård för att visa uppskattning åt de tusentals finländare som genom sin omsorg är hjältar i vardagen. Genom ett tillskott på 70 nya nybörjarplatser inom läkarutbildningen per år och ökade satsningar på klinisk medicinsk forskning läggs en starkare grund för god vård i framtiden.

Den totala nivån på finansieringen av social- och hälsovården är i år 4 miljarder euro högre än när regeringen Orpo tillträdde. Något paradoxalt används det under ledning av dagens regering årligen hundratals miljoner euro mindre av finländarnas skattepengar på dyra hyrläkare än vad som var fallet under föregående mera vänstervridna regering.

Men även vårdbehovet ökar naturligtvis då fler människor tack och lov lever längre, vårdpersonalens löner ökar och vårdmetoder och mediciner utvecklas, blir bättre och ofta dyrare. Därför kan vi inte kräva att kostnadsökningen ytterligare stävjas, utan vi måste tvärtom ge välfärdsområdena arbetsro och se till att den – faktiskt riktigt dåliga – finansieringsmodell som föregående regering lanserade helt byggs om. Områdena behöver ekonomisk förutsebarhet för att på bästa sätt kunna utveckla vården och ta hand om befolkningen.

Ett närliggande område till social- och hälsovården, särskilt i det säkerhetspolitiska läge vi befinner oss i, är frågor om trygghet och krisberedskap. För regionerna innebär detta att bland annat identifiera vilka lokaler och funktioner som bäst lämpar sig för att vid behov användas för krissjukvård och akut beredskap. På många håll, som i exempelvis Kristinestad, finns goda förutsättningar för detta. Även på nationell nivå har arbetet för stärkta beredskapsstrukturer gått framåt. Under hösten godkände regeringen en lag som förutsätter att välfärdsområdena ska ha beredskap för situationer där militära maktmedel riktas mot Finland, eller där ett sådant hot föreligger. Syftet är att säkerställa ett fungerande samarbete mellan social- och hälsovården och Försvarsmakten – både i vardagen och när samhället utsätts för prövningar.

Regeringen har även inlett ett arbete för att undanröja hinder för användningen av artificiell intelligens inom social- och hälsovården. I år är målsättningen att möjliggöra användningen av AI vid bedömningen av vårdbehovet. Avsikten är alltså att AI ska sköta rutinarbetet för att läkarna, sjukskötarna och övrig vårdpersonal ska kunna fokusera på människan. Inom ett par år kan detta frigöra upp till tusentals nya mottagningstider hos sjukskötare och läkare dagligen. Detta handlar absolut inte om att ersätta människor med robotar, utan om medicinska framsteg – precis som antibiotika, bilddiagnostik och moderna cancerbehandlingar en gång var. Tekniken gör inte vården sämre, utan möjliggör för allt fler att få hjälp och stöd. I min mening är det allra mest ”heliga” man kan få för skattepengar just god och ändamålsenlig social- och hälsovård på eget språk i livets alla skeden. Detta är värt att kämpa för varje dag.