Motion 41 – Förändra alterneringsledigheterna till ett effektivt system som leder arbetslösa in i arbetslivet

| Arbete, Arbetslöshet, Arbetsrätt och fackförening, Företagande, Regler & Byråkrati

Beslut

Partidagen beslöt att SFP arbetar för:

• att förutsättningen för beviljandet av alterneringsledighet är att arbetsgivaren som vikarie för samma tidsperiod anställer antingen en långtidsarbetslös eller sedan två personer som varit arbetslösa i över tre månader.
• att personer som är under 29 år och som nyligen avlagt yrkes- eller högskoleexamen jämställs i alterneringssystemet med de som varit arbetslösa i över tre månader. Detta betyder att arbetsgivaren som vikarier kan anställa t.ex. två unga som just avslutat sina studier eller alternativt en arbetslös och en ung människa som slutfört sin utbildning.
• att personer som sammanlagt har minst en 15 års arbetshistoria i Finland eller i övriga EES-/EU-området har rätt att ansöka om alterneringsledighet

Behandling

Systemet med alterneringsledighet har varit i bruk i Finland i över 20 år och lika länge har bruket varit mycket omdebatterat och kontroversiellt. Några nationalekonomer har t.om ifrågasatt existensen för hela alterneringsledigheten.

Ett av kritikernas huvudargument har varit att alterneringsledigheterna inte har lyckats förlänga arbetskarriärerna, varför de anser att den samhällsekonomiska nyttan av systemet varit diskutabel. Kanske så att människorna har av fullt hjärta njutit av sina alterneringsledigheter, de har t.ex. lärt sig ett nytt språk eller byggt en bastu till sommarstugan eller företagit sig andra projekt, men trots det stannar de inte en längre tid kvar i arbetslivet. Det här i sin tur innebär att den tidsperiod då staten erhåller skatt på arbetsinkomster blir kortare varför systemet med alterneringsledigheter är ur statsmaktens synvinkel ett lite dyrt system

Ett flertal förändringar i alterneringssystemet har gjorts under årens lopp. De senaste förändringarna har gjorts under regeringen Sipiläs tid då man år 2015 förkortade den maximala alterneringsledigheten från 360 dagar till 180 dagar och samtidigt sänktes ersättningen för personer på alterneringsledighet så att ersättningen motsvarar 70 % av arbetslöshetsdagpenningens storlek. Även kraven skärptes, tidigare räckte det med 16 år i arbetslivet för att kunna ansöka om alterneringsledighet medan det numera krävs 20 år. Med alla dessa förändringar räknade regeringen med att kunna spara ca 50 miljoner euro på årsnivå.

Dock anser jag att regeringen Sipiläs metod att förändra alterneringsledigheterna har varit synnerligen fantasilös och stollig. Man har försökt begränsa användningen av alterneringsledigheter för att på det sättet minimera kostnaderna. Med osthyveln har man från systemets alla håll och kanter skurit några skivor och på det sättet begränsat möjligheterna att använda sig av alterneringsledigheter.

Ett alternativt sätt och en mer intelligent metod vore att höja prestationskraven för alterneringsledigheterna dvs. systemet får kosta men då skall det även kunna uppvisa klara resultat. Om systemet leder till att det för arbetslösa öppnas en ny rutt in i arbetslivet och om flödet genom den nya rutten är tillräckligt stor, då är kostnaderna värda sitt pris. Likaså kunde man även tänka sig att personer som varit på alterneringsledighet kunde gå i pension en smula senare dvs. pensionsåldern stiger en aning. Personligen anser jag att det här är ett mycket rimligt krav, om t.ex. en människa varit ett år på alterneringsledighet, varför kan hon då inte gå i pension sex månader senare?

Ett mycket enkelt sätt att förbättra alterneringssystemets prestationer är att ställa klara resultatmål, t.ex. fördubbla prestationskravet så att istället för en arbetslös skall arbetsgivaren anställa två arbetslösa som vikarier för alterneringsledigheten. Kanske det här är ett hårt krav men då är i varje fall kostnaderna definitivt värda sitt pris. Jag anser att det är mycket klokare att höja på prestationskravet än att bara med osthyveln skära ned på kostnadskakan.

Likaså anser jag att unga personer som just avslutat sina yrkes- eller högskolestudier skall i alterneringssystemet jämställas med arbetslösa, vilket innebär att de unga inte först behöver registrera sig som arbetslösa före de efter en viss tid kan anställas som vikarier för en alterneringsledighet. De långtidsarbetslösa får inte heller glömmas bort och ur sysselsättningsperspektiv är de en svår och utmanande grupp. För deras del bör prestationskravet vara lägre och då räcker det med en långtidsarbetslös som anställs som vikarie för varje person som skall ut på alterneringsledighet.

Det talas i Finland mycket om behovet av att förlänga arbetskarriärerna så att den genomsnittliga åldern när folk går i pension blir högre. Naturligtvis kräver det här en mängd olika åtgärder som t.ex. flexiblare arbetstider, bättre möjligheter att göra distansarbete, ett bättre ledarskap i organisationernas skötsel av sina personalärenden, men även ett fungerande system för alterneringsledigheter hör hit. Likaså är den mängd människor som i förtid från arbetslivet har slussats vidare in i arbetsoförmögenhetspension förbluffande stor, deras antal lär i detta nu uppgå till hela 250.000 personer (Tanja Parvikoski, examensarbete 2015). Ett beskrivande exempel är att inom kommunala sektorn är den normala pensionsåldern i genomsnitt 63,7 år medan genomsnittliga pensionsåldern för dem som klassificerats som arbetsoförmögna är endast 53,9 år. Även på detta område kunde alterneringsledigheterna spela en positiv och förebyggande roll.

Framtidens arbetsmarknad kommer inte att se ut som den gör idag. Därför behövs också förändringar i all lagstiftning gällande arbetsförhållanden och pensionsålder för att vi i Finland skall lyckas förlänga arbetskarriärerna och uppnå en högre sysselsättningsgrad.