Under COP27 togs ett historiskt beslut att officiellt grunda en fond för att ersätta utsatta länder för de skador som klimatuppvärmningen orsakat. Bland annat FN:s generalsekreterare Antionio Guterres beskrev den omdiskuterade “loss and damage”-fonden som ett viktigt steg mot klimaträttvisa. Resten av mötet då? Inte något annat än ett misslyckande.
Text: Matilda Holmström, magister i offentlig förvaltning och miljöstyrning.
Foto: Sofia Jern
COP-mötena är de viktigaste och största globala klimatkonferenserna. Resultatet från årets möte, COP27 i Sharm el-Sheikh, var ingen höjdare och flera ledare uttryckte frustration över att mötet inte är redo att vidta nödvändiga åtgärder för att bekämpa klimatförändringarna. Klimaträttvisa är något som togs upp på agendan, och inte för första gången. Begreppet klimaträttvisa förknippar många kanske med klimataktivister som Greta Thunberg eller Extinction Rebellion. Andra kanske minns att de hört begreppet nämnas i tal av olika världsledare.
Klimatförändringarna sker här och nu, och inget samhälle är immunt mot dess effekter. Samtidigt som vi alla påverkas av ett varmare klimat, är det ett faktum att klimatförändringarna inte påverkar oss som bor på planeten jämlikt. Från extrema väder, till stigande havsnivåer, har effekterna av klimatförändringarna ofta oproportionerliga konsekvenser på historiskt marginaliserade och förtryckta samhällen. Det är de redan utsatta och fattiga som drabbas först och som kommer att drabbas värst.
Många av de som drabbas värst av klimatförändringarna har även ett orsakar oproportionerligt mycket mindre av de utsläppen som bidrar till klimatförändringarna – detta gäller till exempel unga personer, eller personer som bor i den globala södern. De grupper och samhällen som drabbas mest av klimatförändringarna är alltså de som tenderar ha minst resurser för att hantera dess effekter. De minst ansvariga för klimatförändringarna lider dess allvarligaste konsekvenser. Framtida generationer kommer uppleva djupgående effekter av klimatförändringarna. De kommer drabbas av direkta negativa hälsoeffekter och de ekonomiska konsekvenserna av anpassnings- och mitigeringsbehov. Klimatförändringarna har en tendens att förvärra redan orättvisa sociala förhållanden. Redan utsatta grupper riskerar ocskså att missgynnas ytterligare av olika klimatåtgärder, beslut som tas för att skydda oss från klimatförändringarnas förödande krafter, men som kan reproducera eller förvärra befintliga ojämlikheter.
Klimaträttvisa, som begrepp och rörelse, grundar sig i tanken att klimatförändringarna har olika negativa sociala, ekonomiska och hälsorelaterade effekter på redan utsatta befolkningar och historiskt marginaliserade grupper såsom låginkomsttagare, ursprungsbefolkningar, etniska minoriteter och personer med funktionsnedsättningar. När man diskuterar klimatfrågan ur ett klimaträttvist perspektiv drar man paralleller till koncept som jämlikhet, mänskliga rättigheter, kollektiva rättigheter och det historiska ansvaret för klimatförändringarna. Man ser inte klimatförändringarna endast som en rent miljömässig och fysisk förändring, utan närmar sig dess problematik ur ett etiskt, juridiskt och politiskt perspektiv.
Det är viktigt att påpeka att klimaträttvisa är en mångfacetterad rörelse, och inte ett begrepp som kan förklaras eller förstås på ett begränsat sätt. Till begreppet klimaträttvisa hör bland annat processuell rättvisa, som betonar ett rättvist, öppet och inkluderande beslutsfattande. Andra betonar fördelningsrättvisa, som lägger vikt på vem som bär kostnaderna för både klimatförändringarnas effekter och nödvändiga åtgärder. Klimaträttvisa kan även förstås som ett erkännande för, grundläggande respekt gentemot, och rättvis hänsyn till olika kulturer och perspektiv.
Hur vill förespråkare för klimaträttvisa åtgärda klimatförändringarna och dess orättvisor? Vissa pekar på behovet av kraftfulla och långsiktiga mitigerande- och anpassningsstrategier. Beslut om åtgärder bör även tas med ett processuellt rättvist tillvägagångssätt, där man inte blundar för strukturella orättvisor eller maktbalanser. Andra menar att vårt fokus främst bör ligga på behovet av att stävja klimatförändringarna inom vissa gränser, såsom Parisavtalets mål på 1,5 °C ökning från pre-industriella temperaturer. Om vi inte lyckas begränsa den globala uppvärmningen, kommer klimatförändringarnas effekter på vårt naturliga ekosystem bli så allvarliga att de direkt hotar de mänskliga rättigheterna hos många befolkningar och framtida generationer.
“Trots att fonden för klimatskador är ett steg mot klimaträttvisa, är resultatet från mötet inte tillräckligt. Om inte utsläppen minskar ökar behovet av, och kostnaderna för, återuppbyggning och anpassning. Det går det inte att blunda för behovet av att stävja den globala uppvärmningen.”
Klimaträttvisa på COP27: “loss and damage”-fonden
Så vad innebär egentligen det historiska beslutet COP27 tog om den så kallade loss and damage fonden? Klimatförändringarna orsakar extremt kostsamma skador världen över, genom extrema väderhändelser som tropiska cykloner, ökenspridning och stigande havsnivåer. Bara under 2022 har vi sett flera förödande naturkatastrofer, såsom översvämningar i Pakistan och Bangladesh, och extrem torka i flera Afrikanska länder. Samtidigt är det de rika, mer industrialiserade, och mindre utsatta länderna som orsakar utsläppen som leder till klimatförändringen. G20-länderna står de facto för 80 procent av alla globala utsläpp. Eftersom intensifieringen av dessa “naturkatastrofer” orsakas av de ökade utsläppen av växthusgaser, mestadels från rika industriländer, argumenterar de mest drabbade länderna att de borde få kompensation. Den nyligen grundade fonden är ett litet steg mot fördelningsrättvisa. Den stora frågan för de kommande månaderna kommer vara hur fonden i praktiken formas. I avtalet står det stipulerat att “speciellt sårbara länder” bör prioriteras när det gäller ersättningar, något som EU förespråkat med avstamp ur en oro att länder som inte är fattiga kan missbruka fonden. Många länder med god ekonomi och enorma oljeinkomster klassas fortfarande enligt det föråldrade tankesättet som U-länder. Definitionen för U-länder har inte ändrats sedan 1992, vilket betyder att till exempel Kina, Qatar, Kuwait och Saudiarabien definieras som utvecklingsländer. Detta betyder att stora utsläppsländer som Kina och Indien saknas från listan på finansiärer till fonden.
“Vi behandlar endast symptomen – inte sjukdomen”
Med avtalet från klimatmötet har vi lagt grunden för en ny metod för solidaritet mellan dem som behöver hjälp, och de som kan hjälpa, menar EU-kommissionens ordförande Urusla von der Leyen. Samtidigt pekar von der Leyen till andra delar av mötet som ett misslyckande: vi måste ta till mer kraftfulla åtgärder för planeten – “vi har behandlat en del av symptomen, men inte botat patientens feber”. På många sätt kan klimatmötet inte ses som något annat än ett misslyckande. När det gäller målet på 1,5 grader lyckades man inte heller den här gången skärpa åtgärderna och nya formuleringar om utsläppsminskningar och utfasande av fossila bränslen som naturgas och olja uteblev. Mötet håller i och för sig fortfarande fast vid målet om att klimatuppvärmningen ska begränsas till 1,5 grader, men några starkare löften för hur det ska gå till gavs inte.
Trots att fonden för klimatskador är ett steg mot klimaträttvisa, är resultatet från mötet inte tillräckligt. Om inte utsläppen minskar ökar behovet av, och kostnaderna för, återuppbyggning och anpassning. Det går det inte att blunda för behovet av att stävja den globala uppvärmningen. När det kommer till klimatförändringarna är diskussionen kring ansvar central, och svår att närma sig. Det är ju trots allt allas vårt ansvar att ta hand om vår planet. Ansvarsfrågan blir än mer laddad när effekterna av våra beslut inte påverkar oss jämlikt. Därför måste vi fortsätta diskutera klimatförändringarnas sociala och etiska konsekvenser, och genom ett perspektiv av klimaträttvisa sätta frågor kring kön, klass och socioekonomisk utsatthet i centrum för diskussionen av klimatåtgärder.
