Kolumn publicerad i Syd-Österbottens tidning 14.2.2026.
I takt med en allt kraftigare urbanisering känns det som att allt färre förstår varifrån maten kommer och vikten av att vi har en levande landsbygd.
Det att landsbygden hör till Finlands grundpelare står redan i regeringsprogrammet, och nu finns det även med i den landsbygdspolitiska redogörelsen, som nyligen getts till riksdagen. Det låter kanske som stora ord för de som inte själva är från landsbygden, men senast när man läser redogörelsen blir bilden tydlig. Mer än 95 procent av Finlands yta är landsbygd, och här finns resurser, arbete, välfärd och livskvalitet som hela landet vilar på. Vi som bor här vet det redan: naturen, gemenskapen, tryggheten betyder något på riktigt. Forskningen visar att livskvaliteten ofta är högre på landsbygden än i städerna.
Men redogörelsen slår också fast att just landsbygden dragit och drar ett tungt lass. Befolkningen minskar, avstånden blir längre, servicen tunnare och digitaliseringen springer ibland före vardagens realiteter. Den så kallade ”missnöjets geografi”, känslan av att besluten inte riktigt ser landsbygden, är inget påhitt.
Därför är det viktigt att redogörelsen äntligen gör något som borde ha skett för länge sedan: den tar landsbygdens erfarenheter på allvar. Den bygger på över 2 300 deltagares synpunkter – människor i alla åldrar, från hela landet.
Bilden som träder fram i redogörelsen är inte mörk. Tvärtom: Landsbygden har potential som Finland hittills bara delvis utnyttjat. Bioekonomin, livsmedelsproduktionen, skogarnas värde, turismen, lokalt företagande och civilsamhället – här finns en framtidskraft som är både praktisk och mänsklig.
Till exempel utför vi finländare varje år talkoarbete motsvarande 3,2 miljarder euro. Det är svårt att översätta det i ord, men redogörelsen gör det klart: utan lokala UF-föreningar, jaktlag, FBK och allt det ni gör för varandra hade samhället inte fungerat – varken i vardag eller kris.
Samtidigt lyfter redogörelsen fram något hoppfullt för utvecklingen av landsbygden: det är möjligt att vända trenden. När landsbygden är attraktiv att bo i, när servicen fungerar, när digitala förbindelser är pålitliga och när lokal erfarenhet vägs in i politiska beslut – då stärks livskraften. Det finns beräkningar som visar att befolkningsutvecklingen kan balanseras, om politiska åtgärder stöder landsbygdens egna styrkor.
Redogörelsen säger något som borde vara självklart men som nu äntligen står på pränt i en statlig redogörelse: Landsbygden är inte en rest att hantera – den är ett nav att bygga på.
Och vi som bor här är inte en grupp som ska ”kompenseras” för långt avstånd eller glesa byar.
Landsbygden bär landet. Ekonomiskt, ekologiskt, kulturellt och genom ett civilsamhälle som i praktiken är ett säkerhetsnät ingen stad kan matcha.
Den landsbygdspolitiska redogörelsen är inte lösningen i sig – men den är ett erkännande om att landsbygdens särdrag nu ska tas med i alla nivåer av politiken. Det är på tiden och måste fungera sektoröverskridande, inte enbart som något som Jord- och skogsbruksministeriet arbetar för.
