Bland det viktigaste för Finlands framtid är att vi fortsätter satsa på en god utbildning för våra barn och unga. Vart tredje år publiceras Pisa-resultaten. Det är en dag som man i utbildningskretsar väntar på med spänning. Hur har det gått för vårt land? Var placerar vi oss i den internationella jämförelsen?
Den senaste Pisa-omgången publicerades i december. Resultaten var på många sätt förväntade samtidigt som de gjorde mig väldigt fundersam. Jag vill börja med att poängtera att Finland fortfarande är ett högutbildat land med ett välfungerande utbildningssystem. Vi befinner oss över OECD-ländernas medeltal i alla ämnen som undersökts. Trots det har våra elevers resultat försämrats avsevärt. De försämrades i många länder, och här spelar nog coronapandemin en stor roll. Men våra resultat har sjunkit redan en längre tid och det är inget som kan förklaras av en enskild orsak. Varken pandemin, smarttelefoner eller läroplanen. Det är en kombination av många saker som måste åtgärdas.
För den svenska skolan i Finland vill jag ändå lyfta hatten. Här har den nedåtgående trenden inte varit lika stor och i naturvetenskaper presterade de svenska skolorna nu rentav bättre än senast. Ett mycket positivt trendbrott. Skulle hela Finland ha lika bra resultat i naturvetenskaper, skulle vi placera oss på delad sjätte plats. Den här jämförelsen är förstås i praktiken inte möjlig, men det är ändå intressant att leka med tanken.
Det som oroar mig allra mest gällande resultaten är ändå läskunskaperna. Delvis ser vi en ordentlig försämring av läskunskaperna och dessutom ser vi också en större ojämlikhet. Hela 21 procent av de unga nådde inte upp till den nivå som behövs för att man ska klara sig i skolan och samhället. Det här är en ökning med över 7 procentenheter sedan år 2018. Och det är något som vi måste ta på allvar.
Det behövs alltså en högre växel nu för att säkerställa att alla unga har de grundläggande färdigheterna, att läsa, skriva och räkna, i skick. För SFP är det helt centralt att vi skrider från ord till handling, och som undervisningsminister är jag glad att regeringen kommer satsa 200 miljoner euro mer på den grundläggande utbildningen från år 2027. Vi lägger till tre årsveckotimmar i de lägre klasserna i modersmål och matematik. På det sättet ger vi lärarna och eleverna arbetsro för att öva mera. Samtidigt vill jag påminna om att vi också i hemmen kan göra mycket för att påverka läsintresset. Vad är mysigare än att sitta ner med en spännande sagobok tillsammans med sitt barn eller barnbarn? Det andra vi kommer göra är att förnya stödet i lärande. Vi behöver mindre byråkrati för lärarna och vi behöver säkra att de elever som behöver stöd också får det i rätt tid och på rätt sätt. Vi stärker också elevhandledningen på alla utbildningsnivåer med särskild fokus på fortsatta studier och sysselsättning.
Själv är jag mest bekymrad över att skillnaderna mellan eleverna har ökat. Därför är också permanentandet av det så kallade jämlikhetstödet till ca 50 miljoner euro per år viktigt, något som SFP också jobbat aktivt för. Det möjliggör mindre grupper eller mer personal till småbarnspedagogiken och skolor där det finns behov att jämna ut skillnader i inlärningen som beror på exempelvis socioekonomiska faktorer.
Från hösten 2024 blir det också mer svenska i den finska skolan. Då ökar undervisningen i det vi kallar B1-språk i skolan med en årsveckotimme i årskurserna 6–9. Något SFP jobbat aktivt för en längre tid. Att regeringen nu satsar 700 000€ mer på läromedel på svenska är heller ingen slump. Det stora språkprovet i finska, som kostar ca 450€, ska nu bli avgiftsfritt och en svenskspråkig räddningsutbildning införs som en del av verksamheten vid Helsingfors räddningsskola. SFP:s fotavtryck syns.
