Regeringen har överlämnat en proposition till riksdagen med förslag till ändringar i sametingslagen. Lagförslaget ska främja tillgodoseendet av samernas självbestämmanderätt samt att förbättra verksamhetsförutsättningarna för samernas språkliga och kulturella autonomi samt för sametinget.
Äntligen kommer riksdagen att få inleda sin behandling av sametingslagen. Den föregående regeringen lyckades inte, trots goda avsikter, komma överens om att föra vidare justitieministeriets förslag. Dåvarande justitieminister Anna-Maja Henriksson (SFP) hade tillsatt en arbetsgrupp under ledning av kanslichefen – där riksdagsledamot Eva Biaudet (SFP) också var medlem, –som jobbade fram paragraf efter paragraf. Den uppdaterade sametingslagen måste utformas i enlighet med Finlands förpliktelser om respekt för urfolkens rättigheter i internationella avtal, men den behövde även kunna få en majoritet i riksdagen bakom sig.
För samerna är lagen särskilt viktig, men en revidering av lagen har efterlysts även av Förenta Nationernas männniskorättsmekanismer som övervakar efterlevnaden av avtal vi anslutit oss till. FN har upprepade gånger påpekat att Finland kränker samernas grundläggande rättigheter. Nu återfinns en revidering av sametingslagen i regeringsprogrammet.
Biaudet har arbetat med urfolksfrågor redan under hennes tid som minoritetsombudsman och som medlem av FN:s permanenta forum för urfolksärenden. Då kämpade hon för att Finland äntligen skulle ratificera ILO-konventionen om urfolk och stamfolk i självständiga länder, med andra ord ILO-konventionen 169.
– Då ILO-konventionen föll år 2019 i riksdagen var det en liknande historia som sametingslagen har upplevt ända tills nu, säger Biaudet. Det är mycket sorgligt att ett så litet folks ärenden och rättigheter tycks vara så svåra för den stora majoriteten, konstaterar Biaudet.
Ett av SFP:s krav för regeringssamarbete var att sametingslagen ska stå i regeringsprogrammet. Under hösten firade Sametinget 50 år och SFP:s samtliga tre ministrar var på plats för att uppmärksamma jubiléet. I samband med detta invigdes även SFP:s pinfärska lokalavdelning, RKP Saame.
Vad innebär den reviderade sametingslagen, Eva Biaudet?
– Sametinget är det organ som fattar beslut för och representerar samerna i Finland. Det är dock inte ett lagstiftande organ. Den reviderade sametingslagen skulle specificera kriterierna för vilka som har rätt att rösta i sametingsvalet och hur valen genomförs.
Som urfolk har samerna genom såväl nationell som internationell lag rätt till språklig och kulturell autonomi, den så kallade självbestämmanderätten. Självbestämmanderätten innebär inte rätten för ett urfolk att skapa en suverän stat utan den innebär att samerna bör delta i beslut som gäller dem, deras kultur, språk och traditionella näringar. De internationella urfolksinstrumenten talar om FPIC-principen, det vill säga rätten till fritt och informerat samtycke i tillräckligt god tid. Hur den principen förverkligas i praktiken tvistas det ofta om. Sametinget säkerställer självbestämmanderätten. Den nuvarande lagen har flera problem, särskilt vad gäller bestämmelserna om förhandlingsplikt och vem som har rätt att upptas i vallängden.
– Den nya lagen kommer också att reglera hur höranden görs och hur regeringen förhandlar med sametinget i frågor som berör dem. Men lagen ger i sig inga nya rättigheter, tydliggör Biaudet.
SFP har i varje regering jobbat med sametingslagen. Även nu förutsatte SFP att lagen skulle vara en del av regeringsprogrammet. Biaudet påminner om att arbetet för att trygga samernas rättigheter inte tar slut när den nya sametingslagen har godkänts. Hon lyfter även kampen för de samiska språken.
– Självklart handlar vardagen om mycket mer än lagar. Jag var den första ministern som allokerade medel till social- och hälsovårdstjänster på samiska.
Biaudet var omsorgs- och jämställdhetsminister i Paavo Lipponens andra regering i två olika omgångar, 1999–2000 och 2002–2003.
– Det var mycket viktigt för att etablera öronmärkt finansiering för vård på samiska. Vid den tiden var det faktiskt Sametinget som distribuerade pengarna till kommunerna för att organisera tjänster på samiska. Nyligen såg jag att Lapplands välfärdsområde fick ett pris för sitt hårda arbete med att organisera service på samiska språk. Det gjorde mig verkligen glad, för jag kände att det fanns en koppling tillbaka till den tiden då jag var minister. Det är något man har kämpat för länge, säger Biaudet.
– Vi genomförde då en undersökning om sambandet mellan vårdens kvalitet och språket. Språket är inte bara ett kommunikationsmedel utan en integrerad del av servicens kvalitet. Om du inte förstår vad personalen säger eller om de inte förstår dig får du inte en tillräckligt god hälsovård.
Under årens lopp har betydande insatser gjorts för att stärka de samiska språken – språkpriser delas ut och kulturella insatser på samiska uppmuntras – men Finland bär på ett tungt arv från finlandiseringen av samerna.
– Därför startade regeringen under förra perioden en sanningskommission som skulle utreda och samla in material, berättelser och vittnesmål om orättvisor och övergrepp som staten, myndigheterna, kyrkan och andra har begått mot samebefolkningen. Det är en liknande process som har genomförts i många andra länder, exempelvis Sydafrika efter apartheid. Det är självklart att det bör göras.
Sannings- och försoningskommissionen för samer tillsattes i oktober 2021. I maj 2022 lades kommissionens arbete på is då två av kommissionens fem medlemmar, liksom kommissionens generalsekreterare Anni-Kristiina Juuso avgick. De ansåg att kommissionen inte då hade förutsättningar att uppfylla sitt uppdrag. Statsrådet beslutade 2023 att arbetet i sannings- och försoningskommissionen för samer fortsätter. Kommissionen har som mål att samla in och synliggöra samernas erfarenheter av finska staten och olika myndigheters agerande.
– Processerna är mycket komplexa och känsloladdade eftersom de samtidigt väcker starka känslor av både sorg och skam men också skuld och behov av att försvara sig mot anklagelser. För samerna lever dessa upplevelser länge kvar. De återfinns i kulturen och svåra minnen försvinner inte bara med tiden, eller av sig självt. För att försonas behöver det skedda lyftas fram i ljuset och erkännas. Det är viktigt att kränkningarna dokumenteras och kommuniceras för att skapa en bredare medvetenhet om vad som har hänt, avslutar Biaudet.
