Onsdagen den 16 september fick Europaparlamentet i Bryssel ovanligt mycket uppmärksamhet. Kommissionens tyska ordförande Ursula von der Leyen höll då sitt första tal om tillståndet i unionen, en septembertradition som inleddes av José Manuel Barroso 2010.
Text: Nils Torvalds
Unionstalen, som förstås har hämtat inspiration från en mycket längre tradition i Förenta staterna, är inte alltid fyllda med särskilt många konkreta nyheter. Ofta är det talarens vilja att glädja många – och samtidigt trampa så få som möjligt på tårna – som blir det bestående intrycket från kommissionens linjedragningar.
Talet den 16 september var en delvis annorlunda historia. Von der Leyen uttryckte sig i en del frågor ganska djärvt, och aviserade också fler konkreta förslag än vad ett tal under mera normala omständigheter hade innehållit. Den viktigaste förklaringen till det är att EU befinner sig i ett ovanligt tydligt brytningsskede – och att covid19-pandemin har skruvat upp den redan höga förändringstakten. I den situationen är det naturligt att kommissionen försöker agera både snabbare och mer kraftfullt än vanligt. Initiativen duggar mer tätt, och Europaparlamentet och rådet får fler – och framför allt större – frågor att ta ställning till. Så ska det vara, men det kräver förstås att vi är extra vaksamma kring riktningen.
Tyngdpunkten i von der Leyens tal låg på den ekonomiska återhämtningen i pandemins spår. Med hjälp av det nu välkända, 750 miljarder euro stora hjälppaketet ”Next Generation EU” ska vi inte bara få ekonomin på fötter igen – vi ska också ta tillfället i akt att genomföra den gröna omställning som klimatkrisen kräver.
Kommissionen, som i våras föreslog det paket som medlemsländerna justerade och enades om i somras, har här rätt på de viktigaste punkterna. Att investera, och dessutom kortsiktigt, i snart ohållbara strukturer vore att kasta pengar i sjön. Hållbar och högteknologisk produktion har däremot potential att bli de europeiska företagens verkliga konkurrensfördel i en ganska snar framtid.
”Att investera, och dessutom kortsiktigt, i snart ohållbara strukturer vore att kasta pengar i sjön. Hållbar och högteknologisk produktion har däremot potential att bli de europeiska företagens verkliga konkurrensfördel i en ganska snar framtid.”
Vad behöver vi då fokusera mest på för att få rätt i den gröna given och hjälppaketet? Många av frågorna hänger ihop med den kommande klimatlagen, som vi i miljöutskottet röstade om fem dagar före unionstalet. Som Renew Europes huvudförhandlare för klimatlagen har jag i mängder av möten upprepat samma budskap: Vi måste kombinera ambition med realism, och krisinsikt med en förståelse för villkoren för de företag som ska utveckla den teknologi som möjliggör omställningen. Det förslag som vi lyckades kompromissa oss fram till i utskottet uppfyller ganska många av de här kraven. Vad hela Europaparlamentet tycker får vi se i nästa plenum, den 5–8 oktober.
Andra förslag som vi nu måste granska extra noga i de bråda tiderna rör helt andra målsättningar än klimatneutralitet. Men precis som med klimatlagen kretsar de kring ett övergripande tema: våra gemensamma strategier och formerna för det europeiska samarbetet. Hur kan vi fördjupa vårt samarbete där det behövs, utan att falla tillbaka på ”one size fits all”-lösningar, som i själva verket inte passar någon? Frågan är på många sätt kärnan i EU-projektet, men den ställs på sin spets i tider av kris.
Ett exempel från Ursula von der Leyens tal kan illustrera saken: hon konstaterade att vi måste bygga mer i trä för att minska bostädernas belastning på klimatet. Det stämmer, men då måste vi också enas om regler som tillåter ett hållbart och aktivt skogsbruk. Det handlar alltså om att balansera en gemensam ambition, med insikten om att skogen ser olika ut på olika håll i unionen. Vi måste fördjupa vårt samarbete, men lämna kvar (eller snarare utöka) närhetsprincipen.
Andra kriser – kanske särskilt flyktingkrisen, där von der Leyen utlovade ett förslag till en ny europeisk migrations- och asyllagstiftning redan i höst – förtjänar egna spalter. Tillståndet i vår ganska kaotiska och krisdrabbade union kan ändå sammanfattas så här: Det händer mer än någonsin förr, och vi närmar oss – genom ett bättre samarbete, som vi kontinuerligt söker de rätta formerna för – lösningar på några mycket stora problem.
