Kan Finland erbjuda jämlik vård över hela landet? Den frågan plågar både politiska beslutsfattare som arbetstagare inom vårdmaskineriet. Riksdagsledamot Henrik Wickström (SFP) vet att lösningen på vårdarbristen är ett bra samarbete mellan staten och välfärdsområdena. I regeringsprogrammet har man lyft flera åtgärder för att försöka lösa de utmaningar vi står inför, men inte allt går att styra på politisk nivå.
I en intervju med Henrik Wickström kan han snabbt summera de största utmaningarna: personalbrist, behovet av att stärka förebyggande insatser och utmaningen med att tillhandahålla svenskspråkig vård i tvåspråkiga områden.
– Vi som parti är nu väldigt oroliga över situationen inom den offentliga vården. Vi har haft en ganska oroväckande utveckling redan en längre tid, säger Wickström, men det är nödvändigt att notera att problemen inte enbart är resultatet av den nuvarande, eller förra regeringens åtgärder, utan snarare en kombination av faktorer.
En av de mest akuta utmaningarna inom vården är bristen på personal. Wickström pekar på att den offentliga sektorn har svårt att konkurrera med den privata sektorn när det gäller att attrahera arbetskraft. I dag överstiger kraven på service som vi måste kunna vänta oss i Finland vad som kan erbjudas.
Förebyggande tjänster måste stärkas
Wickström framhåller att det är nödvändigt att förbättra service på basnivå och öka effekten av förebyggande insatser. Han noterar att specialiserad sjukvård fungerar relativt väl, men den drar ofta till sig patienter i större utsträckning än vad som kanske skulle vara nödvändigt. Förebyggande tjänster – som håller människan grundfrisk – kan vara en lösning.
– För att lösa sådana här problem måste vi satsa på personalen och börja använda förebyggande tjänster mer effektivt. Det är också ett faktum att vi behöver arbetskraftsinvandring och stöd av digitala tjänster som underlättar personalens vardag.
När det kommer till frågan om att locka fler vårdarbetare, påpekar Wickström att lönerna styrs av arbetsmarknadsorganisationer. Det är inte något som politiker direkt kan påverka.
– I centrum ska trivseln på jobbet stå i våra åtaganden. Ledarskapet skapas ju där du jobbar, av arbetskulturen. Det kan vi politiker inte styra. Vi satsar ekonomiska medel på det inom ramen för regeringsprogrammet, men jag hoppas att alla välfärdsområden tänker på det här: att skapa en arbetskultur där man kan påverka sitt eget arbetsschema.
– Vidare kan äldreomsorgen behöva omprövas och arbetsfördelningen måste ses över. Vi behöver också tekniska stödsystem, men vi vet att teknologin inte ersätter människan – och vi behöver mänskliga vårdmöten. De kan inte ersättas med digitala möten till fullo.
Wickström ser utmaningar i ökad byråkrati inom vårdsektorn. Han uttrycker stöd för att minska den administrativa bördan för vårdpersonalen och förespråkar ökat byråkratiskt stöd, vilket i sin tur kräver utbildningsplatser.
När det gäller svenskspråkig vård i tvåspråkiga områden i Finland, ser Wickström utmaningar särskilt i regioner där svenskan inte har en stark position. Han uppmuntrar till samarbete mellan tvåspråkiga välfärdsområden för att erbjuda tjänster på svenska och titta på möjligheter att stärka vårdutbudet. En del fördelar har Wickström mött:
– Ett positivt exempel kan tas från Vanda-Kervo välfärdsområde, där en minoritet av kunderna är svenskspråkiga. I Kervo finns det färre svenskspråkiga än i Vanda. Därför har det tidigare varit svårt att erbjuda svenska tjänster för Kervoborna, men sammanslagningen med Vanda har öppnat upp en möjlighet att kunna erbjuda en mer omfattande svensk service till Kervoborna.
